Sorcerer (1977)

Fyra män från olika delar av världen strålar samman någonstans i en by i Sydamerikas djungel. De känner inte varandra men de har en sak gemensamt – de har flytt dit efter att de begått förskräckliga brott i sina hemländer. Deras intentioner är att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att ta sig därifrån men priset de får betala är högt. De får i uppdrag att transportera nitroglycerin i fallfärdiga lastbilar för att stoppa en oljebrand tvåhundra mil bort. Väglaget är bedrövligt och vädret fruktansvärt och de vet redan från början att alla inte kommer att nå destinationen med livet i behåll…

”We now need experienced truck drivers, men who are willing to do a dangerous job. This job must be done before we can reopen our gates and bring back full employment to you people. The men who qualify will receive exceptional wages. Only experienced truck drivers, willing to risk their life can do it. No one else should apply.”

Satan i gatan vilken film, det är en av de bästa filmupplevelserna jag haft på väldigt länge! William Friedkin har dragit sitt strå till stacken många gånger om genom att leverera guldkorn till filmhistorien. Sorcerer är en bortglömd Friedkin-rulle som släpptes efter hans rosade The French Connection och The Exorcist och även fast de båda är fantastiska filmer på sina egna vis tycker jag nog ändå att Sorcerer är minst lika bra, om inte bättre. Det är en nyinspelning av fransmannen Henri-Georges Clouzot’s The Wages of Fear (La Salaire de la Peur) men då jag aldrig har sett den kan jag heller inte uttala mig om de eventuella likheterna eller vilken av dem som är bäst. Sorcerer är en film jag helt missat och det var inte förrän ett par månader sedan jag stötte på titeln för första gången, då jag läste en lista över Quentin Tarantino’s favoritfilmer.

”We’re carrying three cases each. One is enough to blow your fire. Six cases will blow out the whole field. You don’t think all the trucks will make it. One of us is a backup.”

Sorcerer är ingen typisk Hollywood-film med pang-pang och fräcka specialeffekter. Det finns inga hjältar, romanser eller lyckliga slut – allt är redan från början skit och under resans gång blir det bara värre. Filmen är indelad i tre delar där den första berättar bakgrundshistorien om de fyra herrarna, den andra om situationen de satt sig själva i och den avslutande delen skildrar den svettiga färden med nitroglycerin i lasten. Alla karaktärerna inger samma intryck – hopplöshet, de har ingenting att förlora. Jag vet inte om det är medvetet eller inte, att bara översätta en viss del av den spanska dialogen till engelska men oavsett vilket förstärker detta enbart känslan av ovisshet, både för karaktärerna och för oss som ser filmen. Sorcerer hade oturen att ha premiär samtidigt som Star Wars, vilken snabbt växte sig till ett fenomen och gjorde Sorcerer till ett ekonomiskt fiasko. Det är synd, skulle Sorcerer ha släppts ett år innan eller efter skulle den säkerligen ha fått den uppmärksamhet filmen förtjänar. Friedkin fick ingen av de förstahandsval han haft (förutom Amidou som spelar Kassem/Martinez) till de som skulle spela de fyra största rollerna men det märks verkligen inte på resultatet. Roy Scheider är lysande i rollen som Scanlon/Dominguez och det är lätt en av hans absolut bästa rollprestationer. Dessutom så har Friedkin i efterhand utnämnt Sorcerer till den film han är mest nöjd med. Som en parantes är det är kul att se Joe Spinell i en liten roll som den ivriga chauffören Spider som inte riktigt håller måttet.

Sorcerer är en svettig djävulsfärd och filmens sista timme, där man vet att det kan smälla när som helst, är en riktig nagelbitare. Det fanns flera tillfällen då jag faktiskt höll andan och brosekvensen är bland det mest spännande jag upplevt i filmväg och det skildras fullkomligt mästerligt. Tangerine Dream som står för det utmärkta soundtracket är ett band jag alltid har uppskattat, både på skiva och i film, och här levererar de ett strålande domedagsekande ljudlandskap som passar perfekt in med filmens mörka tonläge. Den dumma och missledande filmtiteln, som till en början egentligen skulle vara den samma som originalet, låter lite mer vettig när Friedkin menar att den ska referera till ”the evil wizard of fate”. Trots detta skulle nog filmen ha tjänat på att namnges The Wages of Fear istället, det låter helt enkelt bättre. Skit samma, Sorcerer är en alldeles strålande film, med ett vågat slut som bara gör den ännu mer fantastisk. Alla tycker förstås inte som jag och i Bonniers Stora Film & Video Guide läser jag min totala motsats av upplevelsen: ”Trots några spektakulära scener blir det aldrig riktigt spännande. Tangerine Dreams elektroniska musik är kanske inte det bästa ackompanjemang man kunde tänka sig.” Skit i vad dom säger och lyssna på mig istället. Sorcerer är ett mästerverk som inte bör missas (men undvik den nedkortade europeiska versionen) – nu måste jag ta mig i kragen och se det franska originalet!