Dial M for Murder (1954)

Kärleken falnar mellan det gifta paret Wendice och frun Margot inleder en affär med den amerikanska deckarförfattaren Mark. Maken Tony förstår att någonting är i görningen och när nyheten slår honom som en smocka i ansikten utövar han utpressning mot en gammal skolkamrat. Mot en större summa pengar anlitar den svartsjuka maken honom att mörda sin hustru men det blir inte riktigt som Tony har tänkt sig.

Dial M for Murder är ytterligare ett bevis på att Hitchcock var ”The Master of Suspense”. Det var det första av totalt tre samarbeten med stjärnan Grace Kelly. Hon är vacker som synden och det är inte svårt att förstå varför regissören fastnade för hennes skönhet. Dial M for Murder var filmad för 3D men när filmen var färdig hade hypen lagt sig och den fick bara en limiterad premiär i originalformatet. Malmö’s biograf Spegeln visade under lördagseftermiddagen en nyrestaurerad kopia som har anpassats till dagens 3D-teknik och även fast jag har sett filmen tidigare var det som om jag såg den för första gången. Det var en intressant upplevelse även fast den inte var optimal. Ofta blev bilden suddig och skärpan var väl inte den bästa men det var otroligt roligt att se hur filmen var menad från början. Hitchcock’s medvetna vinklar för att få så mycket effekt som möjligt av tekniken är kul att se och det berömda och mästerliga ”mordförsöket” blir ännu mer effektiv när Kelly’s hand sträcker sig efter publiken för hjälp.

Många anser att Dial M for Murder är en av Hitchcocks bästa filmer men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag gillar den skarpt men den tillhör inte mina favoriter. Filmen utspelar sig i stort sett bara i ett rum och även fast det ibland blir riktigt spännande hade den tjänat på att klippas ner med en tio minuter. Nu ska jag inte sitta här och trycka ner på en magnifik film som denna fast när en regissör som Hitchcock har spelat in så många mästerverk är det lätt att bli kräsen. Det märks tydligt att filmen är baserad på en pjäs och det skulle lätt ha kunnat bli långtråkigt men det blir det aldrig tack vare en magnifik dialog och superba skådespelarinsatser. Ray Millard (som ser ut som en plufsig James Stewart) är perfekt som maken med de mörka planerna och poliskommissarien Hubbard’s sköna humor blir en bra kontrast till mordgåtan under filmens sista halva. Jag saknar lite Bernard Herrmann’s fantastiska kompositioner då Dimitri Tiomkin inte riktigt når upp till samma höjder med sin mer lättsamma jargong (även fast den är bra på sitt vis) och den ger inte riktigt filmen det mörker den skulle ha kunnat besitta. Dial M for Murder är en smart historia som är ett måste att se om man är intresserad av regissörens filmografi och även fast den inte tillhör mina favoriter är den ett viktigt kapitel i filmhistorien och en jävligt bra film.