Kolchak: The Night Stalker (1974-1975)

Reportern Carl Kolchak, som ständigt snubblar över det ena fallet som är märkligare än det andra, är tillbaka. På Independent New Service i Chicago vakar hans chef över honom som en hök och gör sitt bästa för att hålla honom i schack men det är ju förstås lönlöst, Kolchak gör precis som han vill, till vilket pris som helst. Med halmhatten på huvudet och med kameran i högsta hugg hamnar Kolchak i nya trubbel när han fast besluten försöker lösa tjugo nya knepiga fall.

”So go and see, but leave the cameras for people who have some regards for expensive equipment. Need I remind you that within the last year, you completely ruined two cameras and the electric pencil sharpener?”

Efter de båda tv-filmerna The Night Stalker och The Night Strangler började genast arbetet på en tredje film i serien och ett manus, skrivet av Richard Matheson och William F. Nolan, med titeln The Night Killers, blev snabbt färdigt. Men då de båda föregångarna blivit så pass populär ville istället tv-bolaget ABC göra en serie av konceptet och både Matheson och producenten till de båda filmerna, Dan Curtis, hoppade av projektet. Efter många om och men blev det så och det beställdes genast tjugosex avsnitt. Tyvärr blev det inte riktigt som ABC hade tänkt sig och serien började snabbt tappa tittare och redan efter tjugo avsnitt lades Kolchak: The Night Stalker ner. I efterhand har serien dock omvärderas rejält och räknas till en viktig inspirationskälla till Chris Carter’s numera kultförklarade serie om de båda FBI-agenterna Mulder och Scully.

”You know, there are times I gotta admit it, Carl. You are quite a reporter.”

Precis som de båda tv-filmerna liknar de tjugo avsnitten varandra väldigt mycket i sitt upplägg. Vi får stöta på vampyrer, varulvar, monster, utomjordingar, dubbelgångare, demoner, häxor och fan och hans moster och det passar inte allas smak (en polare somnade under de båda första avsnitten och gav sedan upp) men ju längre in i serien jag kom, desto hårdare föll jag för seriens charm. Det märks att Darren McGavin har blivit bekväm i sin roll och hans kyliga men på samma gång varma relation till sin chef Tony Vincenzo är ett komiskt utspel som aldrig går överstyr utan ger karaktären Kolchak ännu mer utrymme för sin torra humor. Det är inte bara sin chef som Kolchak retar gallfeber på, han är en vagel i ögat på alla som kommer i hans väg och det är en alldeles utmärkt motpol till de paranormala företeelserna som får seriens största fokus. Även fast reportern är en burdus, skrupellös, egotrippad och påträngande figur med sarkastisk humor kommer han undan med det mesta och det är just det som är seriens styrka, utan McGavin skulle serien inte vara någonting. Kolchak’s berättarröst får som vanligt guida oss genom historierna och det ekar mer fyrtio- och femtiotalet än sjuttiotalet. Resten är dock sjuttiotals-tv när det är som bäst. Det förekommer inga brutaliteter eller fula ord och med undantag för ett par blodstänk här och där pausar bilden när det hemska ska utspela sig. Det är en smaksak om man tycker att man blir snuvad på konfekten eller inte (och visst är det lite fjantigt ibland) men det är just detta som jag är otroligt svag för och önskar att det skulle finnas mer av i dagens tv-serier. Det är aldrig ruggigt men det är sådär härligt eftermiddagsmysigt, en känsla som sällan infinner sig i dagens skapelser.

"This is one story I may not get to file in person, so I'll have to talk fast because it's after me."

Alla avsnitt håller såklart inte samma höga kvalité men de flesta är förbaskat underhållande. Till mina favoriter hör: The Devil’s Platform (där Tom Skerritt säljer sin själ till djävulen), Bad Medicine (om en indianlegend vid namn Diablero), The Spanish Moss Murders (Richard Kiel gestaltar ännu en gång ett monster, denna gång ett träskmonster), Horror in the Heights (demoner tar vänners kroppsliga form), Chopper (en huvudlös mc-knutte tar livet av dem som ligger bakom hans död - bygger på en tidig Robert Zemeckis historia), Demon in Lace (en kvinnlig demon förför och dödar män) och avslutande The Sentry (om ett reptilmonster som skördar offer i jakt på sina avkommor). Saken är den att de avsnitt jag gillar mest involverar monster i alla dess former, de andra episoderna tilltalar mig inte lika mycket, även fast de också är bra på sina sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om det flamsiga men alldeles förtjusande avsnittet The Youth Killer där en vacker Cathy Lee Crosby tillber den grekiska guden Hecate för evig ungdom. En vanlig morgon för mig den senaste tiden vigdes åt åtminstone ett avsnitt av serien och kvällarna avslutades på samma vis. Idag fyller jag trettiotre jordsnurr och det firade jag med att se de sista två avsnitten innan jag cyklade till jobbet för att avklara de sista sex arbetstimmarna innan det bär av till en långweekend i Prag imorgon. Nu när det är över inser jag hur mycket jag kommer att sakna den excentriska reportern. Tur för mig att jag har de båda filmerna och tv-serien i min samling så att jag när som helst i framtiden kan ta fram dem och återuppleva dem igen och igen. Kolchak: The Night Stalker är mysmystik när den är som bäst.