Slumber Party Massacre II (1987)

Courtney lider av fruktansvärda mardrömmar där en rockabillysnubbe med sin gitarr som vapen tar livet av folk runtomkring henne. Det har gått fem år sedan Courtneys storasyster Valerie undkom en galen mördare och nu sitter storasystern inspärrad på ett mentalsjukhus. Courtney vill inte spendera sin sjuttonårsdag på hispan utan istället åker hon tillsammans med sina tjejkompisar till en föräldrafri lägenhet för att repa och dricka bubbel. Tjejernas pojkvänner anländer men en inkräktare ansluter sig till sällskapet, samma galning som terroriserar Courtneys drömmar.

”Does this look like a dream to you?”

Jag vet inte om jag har sett originalet tidigare. Däremot har jag vaga minnen från uppföljaren, Slumber Party Massacre II. En flyktig bekant som delade mina intressen för våldsfilm hade den på VHS där kvalitén var så dålig att man knappt såg vad som försiggick. Jag minns inte om jag tyckte bu eller bä om själva filmen men den skinnklädde elgitarristmördaren som var beväpnad med en stor borr har följt med mig genom åren. Jag hittade filmen för en tjuga förra veckan och när klockan slog midnatt kunde jag inte hålla mig längre och tryckte på play.

”Sheila be careful, who knows who’s out there.”

Slumber Party Massacre II är en jävligt ostig film och det fruktansvärda åttiotalsmodet fullkomligen sprutar ur teverutan. Då jag inte har sett originalet eller den tredje delen i historien så har jag ingenting att jämföra med och det är kanske lika bra det. Slumber Party Massacre II är starkt influerad av A Nightmare on Elm Street, fast istället för att en brännskadad barnmördare tar livet av trötta ungdomar blir vi istället serverade en Elvisliknande kille som är beväpnad med en borr som är fäst där gitarrhalsen tar slut. Precis som Freddy levererar mördaren, som i eftertexterna fått smeknamnet The Driller Killer, en massa urtöntiga oneliners (ofta baserade på kända rocklåtar) och lite då och då även ett och annat dansnummer. Det händer inte särskilt mycket under filmens första femtio minuter men tack vare sin korta speltid blir det aldrig tråkigt och för det mesta är det otroligt underhållande, särkilt med lite alkohol i kroppen. Courtney blir attackerad av en fryst kyckling, en annan tjej får ett akut acneproblem, mellan varven repar tjejerna (låtarna är faktiskt inte så fruktansvärda som man kan tro), de blir störda av sina störiga pojkvänner, har toplesskuddkrig och blir ihjälborrade av den galna gitarrspelaren. Lama försök till att stoppa mördaren fyller de sista tjugo minuterna och även fast morden inte är särskilt idérika så tittar kameran i alla fall för det mesta inte bort när mördaren vill visa upp sina våldsdåd. Allt är så töntigt att det är svårt att inte bli charmad. Filmskaparna ska ha cred för deras fräna mördare med bra musiksmak – Hell’s Café av bandet med samma namn är åttiotalsmusik när den är som bäst och det påminner mycket om en samtida Willie Nile. Jag kommer med allra största sannolikhet att återbesöka filmen i framtiden. Är man inte en slasherfilmsfantast så kan man dock skippa Slumber Party Massacre II med gott samvete.

Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.

Attack of the Crab Monsters (1957)

Monsterfilm från 1950-talet är bland det bästa jag vet. Det finns en oändlig drös av dem och det känns lika behagligt varje gång jag hittar en ny (gammal då förstås) som jag inte sett tidigare. En dag som denna med snöblandat regn utomhus är det perfekt att krypa upp i soffan, dämpa ljuset och njuta av Attack of the Crab Monsters.

”I hope that man’s death is not an omen of things to come…”

Några vetenskapsmän med olika specialiteter anländer till en ö för att undersöka vilken effekt atomvapentestningar har haft på omgivningarna. Teamet som varit där tidigare har spårlöst försvunnit. Innan de ens hunnit gå i land trillar en sjöman i plurret och får huvudet avbitet av någonting i vattnet. Samtidigt kraschar ett flygplan, deras enda färdmedel bort från ön och de får ingen kontakt med omvärlden då deras radio krånglar. De försöker att glömma deras transportproblem för en stund och fokusera på arbetet de åkte dit för att utföra. Det blir inte lätt när de inser att de inte är ensamma på ön. Atomvapentestningarna har skapat hyperintelligenta, gigantiska krabbor som kan imitera avlidnas röster genom att käka upp deras huvuden och absorbera deras intellekt. Som om detta inte vore illa nog håller dessutom ön på att sjunka ner i havet.

”So, you have wounded me. I must grow a new claw, well and good, for I can do that in a day. But will you grow new lives when I am taking yours from you?”

Roger Corman är en fascinerande filmskapare. Han har regisserat och producerat B-filmer sedan tidigt 1950-tal. Corman har lyckats med detta tack vare sitt engagemang och sin otroliga övertalningsförmåga men kanske framför allt för att han kan skapa filmer som inte kostar särskilt mycket att göra. Corman kom på historien och regisserar Attack of the Crab Monsters och med den titeln så vet vi exakt vad som väntar oss. Jag gillar allt som hör filmgenren från den eran till; specialeffekterna, monster i latexkläder, musiken, historierna och det svartvita fotot. Så fort färgfilmen tog över monsterfilmerna blev allt annorlunda. De blev våldsammare, blodigare och det blev mer påtagligt att monstrerna inte såg särskilt bra ut. Inte mig emot för jag gillar verkligen uppgraderingen också men charmen gick någonstans förlorad. Mina favoriter bland filmerna som handlar om djur som vuxit till gigantiska proportioner är fortfarande de från 1950-talet som t ex Them! och Earth vs. the Spider (recension HÄR). Attack of the Crab Monsters är ytterligare en film som jag från denna dag håller varmt om hjärtat och som jag med högsta sannolikhet kommer att bekanta mig med igen i framtiden. Idén är hur kul som helst och teorierna kring hur krabborna blivit så stora får mig att fnissa högt. Den korta speltiden på en dryg timme är till filmens fördel då det aldrig hinner bli ointressant eller tjatigt. Trots minimal budget gör Corman det mesta möjliga av pengarna och lyckas skapa en skön atmosfär. Krabborna är väl värda väntan då de helt orealistiskt, ser mycket coola ut. Att det låter som vinylknaster när de går är riktigt effektivt och deras björnvrål höjer filmens nivå ytterligare ett steg. Har du läst så här långt så vet du att detta är en film du måste se. Jag börjar redan nu se fram emot den dag då jag, ännu en gång, lägger Attack of the Crab Monsters i dvd-spelaren och trycker på play.

Mutant aka Forbidden World (1982)

En robot som ser ut som en stormtrooper startar upp ett rymdskepp och väcker besättningen till tonerna av klassisk musik (det är tydligen den enda musik de lyssnar på i rymden). Det är då fullt krig och det pangas på ordentligt. Jag fattar inte mycket av vad som händer. Tydligen är de på väg till ett laboratorium någonstans i rymden där en kedjerökande vetenskapsman forskar med något som har med genteknik att göra. Nu har dock deras subjekt 20, en mutation som ständigt fortsätter att mutera sig själv sluppit lös och tar livet av folket ombord, en efter en.

"Isn't there a cancer risk? Life here is full of risks"

Mutant eller Forbidden World som den också kallas är en Roger Corman producerad Alien klon som inte skäms för vad den är. Den försöker heller inte att ta sig själv på för stort allvar utan väljer istället att slänga in omotiverade nakenscener, blod, slem och obegripliga vetenskapsramsor till ett soundtrack som mycket väl skulle kunna komma från något gammalt dataspel.
De verkar trots den korta speltiden få slut på idéer ganska så fort. Filmens sista 20 minuterna består till mesta del av flashbacks (med fokus på sexscenerna) från i stort sett hela filmen, samtidigt som våra "hjältar" springer runt i totalt mörker och lämnar all monsteraction till åskådarens fantasi. De många mörka sekvenserna är riktigt irriterande då man oftast inte ser alls vad som försiggår. Den helt underbara humorn och den absurda dialogen väger till viss del upp för mörkret och lämnar mig mer än en gång som ett stort frågetecken. Mutant är ingen bra film men det är totalt hjärndöd underhållning som är ett perfekt tidsfördriv tillsammans med ett par öl.

Undervattenskräck

Temakvällar av alla dess sorter är alltid trevligt. När det innebär obskyra genrer inom skräckfilmen är det desto bättre.
Jag och en polare valde denna måndag undervattenskräck. Istället för att välja de klassiska kvalitetsfilmerna som den första Jaws valde vi de lite mer utskällda och de som hamnat i skymundan.

Jaws – The Revenge (1987)

” This time... It's personal”
Detta är den fjärde delen i Jaws sagan och den mest utskällda. Att den hamnat på IMDB’s bottenlista tycker jag i och för sig är lite att ta i. Den är vad den är och de som inte tycker om Jaws filmerna förstod nog det redan vid den tredje delen.
Handlingen är skrattretande. Hajen är i denna film på jakt efter den resterande delen av Brody familjen. Efter att hajen ätit upp änkan Ellens ena son, beger sig resten av familjen till Jamaica. Gissa vem som hakar på?
Effekterna är väl sisådär men mycket bättre än vad jag kom ihåg. Scenen med bananbåten är fantastisk och bara den i sig ger Jaws 4 ett rejält lyft!

L'isola Degli Uomini Pesce (1979)

Även känd under titlarna, Island of the Fishmen och Screamers är regissören Serio Martino’s (mest känd för sina fantastiska giallos och kannibal filmen Mountain of the Cannibal God) tagning på The Island of Dr. Moreau.
Några förlista fångar hamnar på en ö befolkad av fiskmänniskor, en galen vetenskapsman, hans dotter och en farbror med storhetsvansinne. Släng in sökandet efter Atlantis, voodoo och fällor i djungeln så har du Island of the Fishmen i ett nötskal. Italiensk b-film när den är som bäst. Varmt rekommenderad!

Humanoids from the Deep (1980)

Detta kan vara min nya favorit bland den oändliga drösen av monsterfilmer.
Handlingen är helt uppåt väggarna och det är fullt ös från början till slut.
I och med ett försök till att genmanipulera lax går någonting fruktansvärt fel. En konstig hybrid av groda och människa (borde det inte vara lax och människa?) börjar ta form i vattnet. Där stannar de dock inte. De kliver upp ur vattnet och börjar döda vuxna som barn och fortplantar sig med kvinnorna.
Det är inte en lugn stund och kungen av b-film, Roger Corman, har här producerat kronan på alla sina tidigare verk.
Fram med ölen, poppa popcornen och sitt ner och njut till Humanoids from the Deep….

Tentacles (1977)

”Tre oscarsbelönade stjärnor vs. åtta tentakler” står det på omslaget. De kan ju tacka gudarna för att detta inte var innan deras oscars statyetter.
På pappret ser allt perfekt ut. En förbannad bläckfisk och bra skådisar, men detta är genomruttet. 100 minuter känns som en evighet, man önskar att plastbiten till bläckfisk ska äta upp allihop fortare än kvickt och att filmen ska ta slut.

 
Leviathan (1989)

Leviathan är den perfekta hyllningen till The Thing och Alien.
En besättning under vatten, letandes efter silver, blir smittade av en okänd livsform och dödade en efter en. Det är spännande och har en mycket solid skådespelarensemble. Effekterna är typiskt 80-tal och det är synd att Hollywood inte gör något mer i denna andan istället för alla dessa remakes.