Mama (2013)

Det slår slint i huvudet på Jeffrey och han mördar sina kollegor och stryper sin fru. Han tar sina två döttrar Victoria och Lilly och kör iväg. Bilen förlorar fästet och Jeffrey kör av vägen och landar i skogen. Mirakulöst klarar de kraschen och när de irrar runt i skogen hittar de en övergiven stuga. Tyngd av skuldkänslor riktar han en revolver mot Victoria men någonting i stugan stoppar honom och de två flickorna lämnas ensamma i skogen.

Fem år senare har Jeffreys tvillingbror Lucas ännu inte gett upp hoppet om att hitta sin bror och brorsdöttrarna som försvann spårlöst. När hoppet verkar förlorat hittas de båda flickorna förvildade och undernärda och i utbyte mot att doktor Dreyfuss får följa flickornas återhämtande får Lucas och hans flickvän Annabel vårdnaden om barnen. De flyttar till ett stort hus under hemlighetsmakeri och snart börjar mystiska incidenter att inträffa. Ondskefulla krafter sätter käppar i hjulet och någonting har följt med flickorna från skogen, någonting de kallar Mama.

”A ghost is an emotion bent out of shape. Condemned to repeat itself, time and time again. Until it rights the wrong that was done.”

Mama bygger på en spansk kortfilm av regissören Andrés Muschietti som nu fått tillfället, med hjälp av lite stålar från Guillermo del Toro, att göra en långfilm av historien. Det är en spökfilm som ofta känns som en sämre variant av den japanska Ju-on, vålnaden ger till och med ifrån sig samma sorts ljud som varelsen i ovannämnda film och rör sig på ett liknande vis. Det känns som om spökfilmen behöver en rejäl upplyftning då de flesta filmer av denna sort mest känns som sämre efterapningar. Vad hände med alla klassiska spökfigurer som damen i svart? För mig är de långt mycket mer skrämmande än alla dessa skröpliga spöken som ser ut och rör sig som någonting taget ur ett tv-spel.

”Daddy, look! There’s a woman outside the window. And she’s not touching the floor.”

Mama är en PG-13 rysare så förvänta er inget blodbad eller slafsiga specialeffekter utan här förlitar man sig enbart på billiga hoppa-till-sekvenser. Filmens historia som börjar med den klassiska sagoinledningen ”once upon a time” är en i grunden ganska så bra berättelse men snart blir det alldeles för många logiska luckor som lämnas ofyllda. Nikolaj Coster-Waldau (från Game of Thrones) och Jessica Chastain som spelar kärleksparet känns inte det minsta trovärdiga och jag fattar inte vad de gör tillsammans överhuvudtaget då Annabel mest bryr sig om sitt kassa punkband och Lucas agerar vuxenfigur för henne. Mama är dock till utseendet en väldigt snygg film och doktor Dreyfuss dagboksanteckningar som agerar berättarröst är stämningshöjande, likaså tillbakablickarna. Utöver det är Mama inte mycket att hänga i granen. Nybörjare tycker säkert att Mama är en läbbig film men mig gav den ingenting. Vissa scener är bra men som helhet fallerar den. Det är långsamt, ofta utdraget och ibland riktigt tråkigt. Mama var en intressant och otäck kortfilm på tre minuter men som långfilm håller den tyvärr inte. 

 

Här kan ni se kortfilmen med introduktion av del Toro