The Sacrament (2013)

VICE är ett New York-baserat företag som levererar nyheter som mainstream media undviker. När Patricks syster Caroline försvinner och lämnar ett mystiskt brev efter sig där hon berättar att hon flytt landet tillsammans med renlevnadskollektivet Edens Församling bestämmer sig Patrick för att söka upp henne. Tillsammans med ett filmteam från VICE hoppar han på flyget som tar honom till en avlägsen plats där en grupp människor dedikerar sina liv åt en person de alla kallar ”Far”.

”And what we know so far is that everyone thinks that this is the best place they’ve ever been”

Ti West är utan tvekan en av denna generationens mest intressanta genreregissörer. Han har vunnit över mig på sin sida med filmer som The House of the Devil och The Innkeepers och nu är han aktuell igen med sektrullen The Sacrament. Filmen inleds till tonerna av det svenska bandet The Knife och sedan följer en historia som går i Jonestown-tragedins spår. När det kommer till filmer eller dokumentärer som rör sekter av alla dess slag så blir jag automatiskt intresserad. Det är ett ämne som alltid har fascinerat mig. Vad är det för människor som fastnar för detta leverne och vad är det som får dem att dras åt den oftast extrema ideologin? Standardsvaren är såklart bakgrund, utsatthet och nyfikenhet men anledningarna kan vara många och resultaten av utopin är, hur otäck den än må vara, skrämmande intressant.

“Why couldn’t you leave us alone?”

The Sacrament är en found footage / mockumentärfilm som i det stora hela känns väldigt äkta. Man väntar med spänning på att se vad det ska leda till, även fast man hela tiden anar det och mycket riktigt så är det ju ingen lycklig historia. Gene Jones (som är slående lik John Goodman) spelar ”Father” och han är riktigt bra i rollen som den kontrollerande sektledaren och han summerar grundideologin till Edens Församling ganska bra när han säger att det inte är ett ställe som man flyr till utan ett ställe där man kan börja om, även fast det är en sanning med modifikation. Det är redan från början ganska uppenbart att någonting fruktansvärt ska utspela sig under filmens sista akt men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, omtumlande eller engagerande. The Sacrament har alla förutsättningar för att bli en riktig höjdarfilm men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, trots filmens historia. Det är ett skrämmande scenario men The Sacrament griper inte riktigt tag om min uppenbart frusna själ. Jag gillar, trots detta, filmen väldigt mycket och The Sacrament är helt klart värd att kolla upp men jag tycker fortfarande att The House of the Devil är Ti Wests bästa film.

You're Next (2011)

Paul och Aubrey åker till sitt lantställe och inväntar deras tre söner och dotter med respektive för att avnjuta en trevlig familjemiddag. Under festligheterna blir de avbrutna när en pil far genom fönstret och genomborrar huvudet på en av gästerna. Maskerade figurer, beväpnade upp till tänderna gömmer sig i mörkret utanför och har blockerat utgångarna med livsfarliga dödsfällor. Snart har de tagit sig in i hemmets lugna vrå men de hade inte räknat med motstånd…

”I heard footsteps, I think someone’s in the house.”

You’re Next var en av de mest omtalade skräckfilmerna förra året och det var länge sedan jag hade såhär höga förväntningar innan jag såg en film. Den börjar med en smäll och trappar sedan upp historien till det oundvikliga – terror. Vi vet redan från början att otäcka saker kommer att utspela sig under de kommande en och en halv timme. You’re Next inleds med att ett par ligger med varandra och sedan blir de brutalt mördade. Kort efter anländer föräldrarna till sitt hus och hör i stort sett genast knarrande ljud från ovanvåningen men när pappan ska gå upp för att se vad det är har gästerna redan anlänt. Efter detta blir vi serverade en jävligt intensiv och spännande berg och dalbana där den ena laddade sekvensen avlöser den andra. You’re Next är en stenhård film som motsvarade mina förväntningar.

”Why would anybody do this?”

You’re Next spelades in redan 2011 men fick inte någon större spridning förrän två år senare, varför har jag ingen aning om – publiken skulle garanterat ha sprungit till biograferna bara efter att de sett filmaffischen. Det är ingenting att tjabba om nu när den efter två långa år äntligen gått upp på de svenska biograferna. Regissören Adam Wingard har på senare tid blivit ett hett namn bland skräckfilmsfantasterna i och med sin involvering i antologiskräckisarna V/H/S, V/H/S/2 och The ABCs of Death. Mitt första möte med regissören var emellertid i den intressanta seriemördarthrillern A Horrible Way to Die och ända sedan jag såg den har jag velat se You’re Next, som redan då spökade runt på internet.

”I’ve never seen you act like this before.”

Home Invasion filmer är som jag nämnt flera gånger tidigare en av de få genrer som jag tycker är otäcka just för att det kan hända på riktigt – ren och skär skräck som jag inte önskar att ens min värsta fiende någon gång behöver uppleva. Nu är inte You’re Next en otäck film men den är däremot otroligt underhållande och den har lagt i den högsta växeln under hela filmens gång. Det är våldsamt som fan och specialeffekterna är tacksamt nog av den äldre sorten. Blodet sprutar och vid ett tillfälle får till och med en snubbe en surrande mixer nedtryckt i huvudet, bara den scenen allena gör filmen värd att se. Dessutom innehåller You’re Next karaktärer som känns äkta och deras agerande likaså. Alla inblandade sköter sig riktigt bra och många av dem känns igen från Wingard’s andra filmer, till och med regissören Ti West dyker upp och får en pil i skallen. Hjältinnan Erin levererar ett starkt kvinnoporträtt som vet hur man gör motstånd och spöar skiten ur elakingarna på löpande band, samtidigt som hon visar sig sårbar och emotionell. You’re Next håller tittaren i ett hjärngrepp filmen igenom och inte ens en ganska banal twist två tredjedelar in i filmen spelar egentligen någon större roll då filmen rullar på som vanligt utan att några av de viktiga elementen förstörs. Slutklämmen däremot är riktigt bra och tragikomisk på ett sätt som inte kan annat än att tillfredställa tittaren. Det känns som om jag har höjt i stort sett varenda ny film till skyarna som jag har sett de senaste veckorna men det beror på att jag uppenbarligen har sparat de bästa titlarna som släpptes under 2013 till sist. You’re Next är en förbannat underhållande Home Invasion film som inte sparar på krutet. Den hamnade givetvis på min års-bästa-lista.

A Horrible Way to Die (2010)

Sarah försöker börja om på ny kula, i en ny stad. Hon försöker glömma sitt fruktansvärda förflutna och lägga sina alkoholbekymmer bakom sig. Under ett AA-möte träffar hon Kevin och en trevande romans blommar upp. Lyckan blir emellertid inte långvarig när Sarahs före detta pojkvän, seriemördaren Garrick, flyr under en fångtransport och lämnar ett blodigt spår efter sig. Ett spår som leder till Sarah.

”How can you run when you can’t even walk?”

Jag har hört och läst om A Horrible Way to Die flera gånger de senaste åren och även fast filmen fått blandad kritik har jag varit nyfiken på vad det var för någonting. När jag smällde alldeles för mycket pengar på film under årets Sci Fi Mässa tyckte killarna på SubDvd att jag var värd några gratisfilmer och en av de jag valde var A Horrible Way to Die. När jag såg V/H/S blev jag ännu en gång påmind om filmen då regissören och manusförfattaren till A Horrible Way to Die låg bakom ett av segmenten i den hypade found footage-antologin.

A Horrible Way to Die använder sig förmodligen inte av ett enda kamerastativ under hela speltiden. Det skakar nått så in i helvete nästan konstant och när det inte gör det så är bilden ur fokus. Om man som jag har spenderat det senaste dygnet med huvudet i toaletten blir det till sist nästan olidligt. Man skulle kunna tro att det är en found footage rulle men så är ju inte fallet utan saken är den att bakom allt skakigt kameraarbete döljer sig en riktig bra historia. Stundtals känns A Horrible Way to Die som en slasherfilm men efter ett tag förstår vi att det är mycket mer än så. Det är en känsloladdad dramathriller (med några brutala våldsscener) som hoppar fram och tillbaka i historien och där mycket av filmens fokus går åt till att skildra hur en människa sakta reser sig upp efter ett självupplevt helvete. Även fast filmen använder sig av det söndertjatade samhällsfördärvet vid namn alkoholism blir det aldrig kliché eller tramsigt. Allt känns på det stora hela väldigt trovärdigt och det är mycket tack vare filmens skådespelare. Amy Seimetz är otroligt bra i rollen som den utsatta Sarah och likaså AJ Bowen och Joe Swanberg som spelar Garrick och Kevin. Den sistnämnde är tydligen någon form av fenomen när det kommer till indiefilmens undergenre mumblecore, en lågbudgetfilmform som fokuserar på naturlig dialog. Jag är inte särskilt insatt i ämnet men efter att jag har läst lite om det känns det som någonting jag borde ge i varje fall en chans.

A Horrible Way to Die är en långsam film där allt är grått och trist och den lilla gnista av glädje som finns släcks lika snabbt som den har tänts. Jag är kluven till filmen då bilden hoppar runt hejvilt hela tiden och det är svårt att koncentrera sig men orkar man att se förbi det blir man serverad en väldigt bra och stundtals spännande historia. En schysst vändning kommer mot slutet och även fast jag anade den tidigt in i filmen blir den effektiv när den gör entré. A Horrible Way to Die är ingen skapelse för mainstreampubliken men för alla oss som vill ha någonting lite annorlunda är den ett givet val.