The Sacrament (2013)

VICE är ett New York-baserat företag som levererar nyheter som mainstream media undviker. När Patricks syster Caroline försvinner och lämnar ett mystiskt brev efter sig där hon berättar att hon flytt landet tillsammans med renlevnadskollektivet Edens Församling bestämmer sig Patrick för att söka upp henne. Tillsammans med ett filmteam från VICE hoppar han på flyget som tar honom till en avlägsen plats där en grupp människor dedikerar sina liv åt en person de alla kallar ”Far”.

”And what we know so far is that everyone thinks that this is the best place they’ve ever been”

Ti West är utan tvekan en av denna generationens mest intressanta genreregissörer. Han har vunnit över mig på sin sida med filmer som The House of the Devil och The Innkeepers och nu är han aktuell igen med sektrullen The Sacrament. Filmen inleds till tonerna av det svenska bandet The Knife och sedan följer en historia som går i Jonestown-tragedins spår. När det kommer till filmer eller dokumentärer som rör sekter av alla dess slag så blir jag automatiskt intresserad. Det är ett ämne som alltid har fascinerat mig. Vad är det för människor som fastnar för detta leverne och vad är det som får dem att dras åt den oftast extrema ideologin? Standardsvaren är såklart bakgrund, utsatthet och nyfikenhet men anledningarna kan vara många och resultaten av utopin är, hur otäck den än må vara, skrämmande intressant.

“Why couldn’t you leave us alone?”

The Sacrament är en found footage / mockumentärfilm som i det stora hela känns väldigt äkta. Man väntar med spänning på att se vad det ska leda till, även fast man hela tiden anar det och mycket riktigt så är det ju ingen lycklig historia. Gene Jones (som är slående lik John Goodman) spelar ”Father” och han är riktigt bra i rollen som den kontrollerande sektledaren och han summerar grundideologin till Edens Församling ganska bra när han säger att det inte är ett ställe som man flyr till utan ett ställe där man kan börja om, även fast det är en sanning med modifikation. Det är redan från början ganska uppenbart att någonting fruktansvärt ska utspela sig under filmens sista akt men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, omtumlande eller engagerande. The Sacrament har alla förutsättningar för att bli en riktig höjdarfilm men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, trots filmens historia. Det är ett skrämmande scenario men The Sacrament griper inte riktigt tag om min uppenbart frusna själ. Jag gillar, trots detta, filmen väldigt mycket och The Sacrament är helt klart värd att kolla upp men jag tycker fortfarande att The House of the Devil är Ti Wests bästa film.

You're Next (2011)

Paul och Aubrey åker till sitt lantställe och inväntar deras tre söner och dotter med respektive för att avnjuta en trevlig familjemiddag. Under festligheterna blir de avbrutna när en pil far genom fönstret och genomborrar huvudet på en av gästerna. Maskerade figurer, beväpnade upp till tänderna gömmer sig i mörkret utanför och har blockerat utgångarna med livsfarliga dödsfällor. Snart har de tagit sig in i hemmets lugna vrå men de hade inte räknat med motstånd…

”I heard footsteps, I think someone’s in the house.”

You’re Next var en av de mest omtalade skräckfilmerna förra året och det var länge sedan jag hade såhär höga förväntningar innan jag såg en film. Den börjar med en smäll och trappar sedan upp historien till det oundvikliga – terror. Vi vet redan från början att otäcka saker kommer att utspela sig under de kommande en och en halv timme. You’re Next inleds med att ett par ligger med varandra och sedan blir de brutalt mördade. Kort efter anländer föräldrarna till sitt hus och hör i stort sett genast knarrande ljud från ovanvåningen men när pappan ska gå upp för att se vad det är har gästerna redan anlänt. Efter detta blir vi serverade en jävligt intensiv och spännande berg och dalbana där den ena laddade sekvensen avlöser den andra. You’re Next är en stenhård film som motsvarade mina förväntningar.

”Why would anybody do this?”

You’re Next spelades in redan 2011 men fick inte någon större spridning förrän två år senare, varför har jag ingen aning om – publiken skulle garanterat ha sprungit till biograferna bara efter att de sett filmaffischen. Det är ingenting att tjabba om nu när den efter två långa år äntligen gått upp på de svenska biograferna. Regissören Adam Wingard har på senare tid blivit ett hett namn bland skräckfilmsfantasterna i och med sin involvering i antologiskräckisarna V/H/S, V/H/S/2 och The ABCs of Death. Mitt första möte med regissören var emellertid i den intressanta seriemördarthrillern A Horrible Way to Die och ända sedan jag såg den har jag velat se You’re Next, som redan då spökade runt på internet.

”I’ve never seen you act like this before.”

Home Invasion filmer är som jag nämnt flera gånger tidigare en av de få genrer som jag tycker är otäcka just för att det kan hända på riktigt – ren och skär skräck som jag inte önskar att ens min värsta fiende någon gång behöver uppleva. Nu är inte You’re Next en otäck film men den är däremot otroligt underhållande och den har lagt i den högsta växeln under hela filmens gång. Det är våldsamt som fan och specialeffekterna är tacksamt nog av den äldre sorten. Blodet sprutar och vid ett tillfälle får till och med en snubbe en surrande mixer nedtryckt i huvudet, bara den scenen allena gör filmen värd att se. Dessutom innehåller You’re Next karaktärer som känns äkta och deras agerande likaså. Alla inblandade sköter sig riktigt bra och många av dem känns igen från Wingard’s andra filmer, till och med regissören Ti West dyker upp och får en pil i skallen. Hjältinnan Erin levererar ett starkt kvinnoporträtt som vet hur man gör motstånd och spöar skiten ur elakingarna på löpande band, samtidigt som hon visar sig sårbar och emotionell. You’re Next håller tittaren i ett hjärngrepp filmen igenom och inte ens en ganska banal twist två tredjedelar in i filmen spelar egentligen någon större roll då filmen rullar på som vanligt utan att några av de viktiga elementen förstörs. Slutklämmen däremot är riktigt bra och tragikomisk på ett sätt som inte kan annat än att tillfredställa tittaren. Det känns som om jag har höjt i stort sett varenda ny film till skyarna som jag har sett de senaste veckorna men det beror på att jag uppenbarligen har sparat de bästa titlarna som släpptes under 2013 till sist. You’re Next är en förbannat underhållande Home Invasion film som inte sparar på krutet. Den hamnade givetvis på min års-bästa-lista.

The ABCs of Death (2012)

Tjugosju regissörer från olika delar av världen har fått varsin bokstav (två får dela på en) att göra en kortfilm av med en speltid på under fem minuter. De fick fria händer att prestera vad de ville så länge resultatet förknippas med död. Det är en imponerande skara filmskapare som har samlats och många av dem har de senaste åren regisserat filmer som jag håller väldigt högt. Det är svårt att skriva om en film som innehåller tjugosex korta segment med en total längd på strax över två timmar. Den limiterade speltiden filmskaparna fått, gör att resultaten är på tok för korta för att hinna förmedla en otäckkänsla eller spänning. Däremot får regissörerna chansen att flera gånger frossa i groteska våldsdåd. The ABCs of Death är inte en perfekt film och resultaten pendlar mellan mediokert och ibland totalt meningslöst till fullkomligt strålande. Det är ett intressant projekt och de två timmarna kändes inte särskilt långa. Jag önskar emellertid att vissa av filmens historier hade varit längre medan andra kunde ha skippats helt men då skulle ju hela konceptet fallera och en längre speltid skulle vara lite väl mastig att ta sig igenom.

The ABCs of Death har ingen historia som binder sekvenserna samman som fallet är med de flesta antologier av fasansfulla berättelser utan här är det snabba ryck mellan det ena mer bisarra än det andra. Sex, våld och ond bråd död får slåss om speltiden och avföring, sperma, blod och andra kroppsvätskor gör sig ofta påminda. Filmen levererar många olika sinnesstämningar. Ibland suckar jag när det blir för tramsigt, i nästa stund överraskar filmskaparna med att skapa någonting vackert i det skrämmande. Stundtals är det riktigt roligt men i nästa stund sätter jag skrattet i halsen. Det enda som går som en röd tråd genom de korta filmerna är just kulören röd, varje segment inleds eller avslutas med färgen.

Mina favoritsegment är de som följer: Bigfoot (vuxna diktar ihop en skrämmande historia för att få en liten flicka att gå till kojs), Ingrown (en man har en fastbunden kvinna i sitt badkar – båda bär vigselringar), Libido (två män vaknar upp fjättrade vid varsin stol i ett rum och tvingas masturbera till allt mer osmakliga situationer samtidigt som maskerade åskådare följer händelserna – förloraren avrättas), Removed (kamerafilm avlägsnas från huden på en sargad människokropp och snart går allt käpprätt åt helvete), Toilet (med hjälp av leranimationer visar regissören att en ung pojke har all anledning till sin rädsla för toalettbesök), Unearthed (ett monster jagas i skogen) och XXL (övervikt får ett tragiskt slut i sann fransk extremfilmsanda). Det finns fler episoder som är värda att nämna och från bokstaven S och framåt är i stort sett varenda bidrag underhållande på sitt eget vis. Överlägset bäst av dem alla är dock Timo Tjahjanto’s L is for Libido. Allt som han har haft ett finger med i spelet har varit lysande skapelser och för er som ännu inte sett hans Darah eller Safe Haven från V/H/S/2 bör göra det snarast! The ABCs of Death är en annorlunda men högst intressant, om än något ojämn rulle som de flesta nog kan hitta någonting i som de gillar. En uppföljare är redan på gång.

V/H/S (2012)

Ett gäng slödder avrundar dagen med att bryta sig in i ett hus för att stjäla en vhs-kassett med pornografiskt innehåll, i hopp om att tjäna lite extra pengar. När de väl är inne i huset hittar de en död man framför brusande tv-apparater med en massa videofilmer liggande i rummet. De börjar titta vad som finns på kassetterna och det de får bevittna är inte alls vad de förväntat sig…

Vi blir serverade fem stycken kortrysare på temat found footage:

Först ut är Amateur Night:

Tre kåtbockar ska spela in en porrfilm och ger sig ut på stan för att hitta en lämplig kandidat. De stöter på en skum brud med stora ögon på en krog och tar med henne hem för att starta inspelningarna, enda problemet är att hon har smak för blod.

Filmens andra historia går under namnet Second Honeymoon:
Ett par åker på semester genom Amerika. Trötta efter dagens aktiviteter checkar de in på ett motell. De hinner knappt varva ner innan en tjej knackar på dörren och ber om skjuts nästkommande dag. På natten bryter sig någon in i parets motellrum och filmar dem medan de sover.

Nästa berättelse levererar inte heller några lyckliga slut. Det är dags för historia nummer tre som fått titeln Tuesday the 17th:

Fyra vänner beger sig för att bada i en avlägsen sjö och röka lite knark. Vad de inte känner till är att en skoningslös mördare är lös i skogen.

Vi hoppar raskt över till filmens fjärde del, The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger:

Emily och James har kontakt via webbkameror. Emily är orolig då hon tror att någon eller någonting befinner sig i hennes studentlägenhet under nätterna. Mycket riktigt finns där något som vill henne illa och James står handfallen i en annan del av Amerika.

Sist men inte minst får vi ta del av den sista hittade filmen, 10/31/98:
Det är Halloween och några grabbar klär ut sig och ska gå på galej. När de anländer till festen är det ingen där så de drar igång partajet själva men snart önskar de att de aldrig kommit dit.

V/H/S är en antologi bestående av sex isande berättelser, regisserade av tio olika regissörer där Ti West (The Innkeepers), David Bruckner (The Signal) och Adam Wingard (A Horrible Way to Die) tillhör de mest intressanta. Filmen blev hypad som fan långt innan den haft premiär och ända sedan första reklamen för V/H/S dök upp för något år sedan har jag varit nyfiken på vad det var. V/H/S har överlag inte fått särskilt bra kritik så det var med låga förväntningar jag satte mig ner för att ta del av filmen. Jag är svag för antologifilmer i stil med Creepshow och tv-serier som Tales from the Crypt och dessutom har jag en soft spot när det kommer till found footage-filmer så på pappret såg ju allt väldigt bra ut. Det börjar riktigt lovande med filmens inledning och de två första berättelserna men sedan går det sakta utför. Kvalitén sviktar och ibland är det riktigt bra för att i nästa stund kännas enbart meningslöst. Historierna får i genomsnitt femton minuters speltid var och i vissa fall räcker det medan i andra hade jag önskat att de vore längre. V/H/S har en speltid på nästan två timmar och den skulle ha tjänat på att kortats ner något. Förslagsvis kunde de helt ha skippat The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger och istället kanske förlängt 10/31/98 något.

V/H/S är inget speciellt men det är en stundtals underhållande blandning av genren och under filmens speltid får vi ta del av slasherfilm, monster, ockultism och till och med terrorfilm. Trots titeln får vi inte se särskilt mycket av det gamla goda vhs-formatet. Det blandas hejvilt med Webbkameror, Nanny Cams och DV-kameror och ibland blir formatens alla störningar lite irriterande. Detta kompenseras dock med en massa naket och en stor portion med våldsamma och blodiga effekter. V/H/S gav inga bestående intryck och det är synd att filmmakarna använt sig av genomgående osympatiska karaktärer, den ena värre än den andra. Inte helt otippat är Ti Wests historia, The Second Honeymoon, den jag uppskattade mest och jag skulle inte ha någonting emot att se den i långfilmsformat. V/H/S lever inte upp till hypen men jag är ändå nyfiken på vad uppföljaren har att erbjuda. V/H/S/2 har premiär någon gång i år och med tanke på regissörerna som är involverade (Jason ”Treevenge” Eisener, Gareth ”The Raid” Evans, Eduardo ”The Blair Witch Project” Sánchez och Timo ”Darah” Tjahjanto) kan det nog bli riktigt bra. Jag håller tummarna.

The Innkeepers (2011)

Claire och Luke jobbar på hotellet Yankee Pedlar Inn som gått i konkurs och håller öppet en sista helg. Då hotellets ägare lever loppan i Barbados passar Claire och Luke på att bo på deras arbetsplats och med hjälp av instrumentell transkommunikation försöker de få kontakt med Madeleine O’Malleys ande. Yankee Pedlar Inn bär nämligen på ett mörkt förflutet. Legenden säger att under 1800-talets slut så hängde sig Madeleine O’Malley efter det att hennes fästman lämnat henne på deras bröllopsdag. Hotellets ägare var rädda för dålig publicitet så de gömde hennes kropp i källaren i tre dagar innan de gjorde sig av med kroppen. När lokalbefolkningen fick reda på vad som hänt blev de ursinniga och hotellet stängdes ner. Det öppnade igen på 1960-talet och ända sedan dess har hotellets gäster sett Madeleine O’Malleys spöke vandra omkring i korridorerna i väntan på sin älskade. Somliga tror att hon söker efter en ny fästman.

Jag tyckte mycket om Ti Wests The House of the Devil och även om bottennappet Cabin Fever 2: Spring Fever (kort recension HÄR) inte var mycket att hänga i granen hade den vissa ljusa stunder och dessutom ett strålande soundtrack. Det är inte så konstigt att Cabin Fever 2 inte fungerade särskilt bra då det är den enda film hittills som han själv inte skrivit manus till. Det är mycket där hans styrka ligger, bra historieberättande kombinerat med hans egensinniga filmstil då förstås. Hans två första filmer, The Roost och Trigger Man har jag inte hunnit se än men det ska jag försöka göra illa kvickt. Nu känns det som att Ti West har hittat sin stil. Hans filmer känns retro och han lyckas fånga precis det som fick mig att börja titta på skräckfilm för så många år sedan. Precis som med The House of the Devil är The Innkeepers en långsam, väldigt långsam, film som tar tid på sig att berätta sin historia men vi blir även denna gång belönade trots att många säkert kommer att bli besvikna på slutet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt. Det är sköna karaktärer. Pat Healy som spelar Luke leverera torra kommentarer helt i min stil och Kelly McGillis är klippt och skuren som den före detta skådespelaren som nu sadlat om till medium. Sara Paxton som många säkert känner igen från nyinspelningen av The Last House on the Left och Shark Night 3D, har något speciellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hennes barnlika utseende och försynta framtoning gör att jag direkt faller för hennes charm. Dessutom leverera skådespelarna för en gångs skull en bra och träffsäker dialog, vilket inte hör till vanligheterna bland liknande filmer. Även om historien inte är särskilt originell så har Ti West lyckats skapa en grym atmosfär som inte behöver blodiga mord för att hålla tittarna intresserade. Han är verkligen en de mest lovande och intressanta regissörer som filmgenren har idag. Det känns som jag har blivit bortskämd med bra film den senaste tiden och The Innkeepers är inget undantag.