Halloween II (1981)

När Dr. Loomis skjuter Michael Myers och rusar ner från övervåningen för att titta efter livstecken, är den känslokalla mördaren borta. Tillsammans med Haddonfields poliskår beger sig Loomis efter Michael för att förhindra ännu fler våldsdåd. Chockade och mörbultade Laurie förs med sirenerna ljudande till sjukhuset men Michael Myers är hack i hälarna…

”I shot him six times!”

Halloween II tar vid direkt där ettan slutade. Uppföljaren levererar ingen ny historia utan hela Halloween II är en lång och skoningslös jakt på liv och död. Att avsluta Halloween så som John Carpenter gjorde genom att lämna publiken ovetande om vad som egentligen ska hända när en förskräck Dr. Loomis inser att hans sex pistolskott inte hindrade mördaren från att resa sig upp och försvinna, är både frustrerande och spännande. I tv-världen är cliffhangers ingenting ovanligt men då får publiken vänta en vecka innan de får reda på vad som ska hända näst. Halloween II lämnade publiken väntandes i tre år. John Carpenter står även denna gång för filmens historia (tillsammans med Debra Hill) men steg ner från regissörsstolen och nöjde sig med att producera. Rykten säger å andra sidan att då Carpenter tyckte att Rick Rosenthal’s version var något tam hoppade han in och regisserade några av de mer våldsamma inslagen. Enligt en polare som läst boken John Carpenter: The Prince of Darkness, där Gilles Boulenger gör en djupgående intervju med regissören, förnekar dock Carpenter detta i intervjun. Om det är min goda vän eller imdb som har rätt lämnar jag osagt och även om det är sant eller inte är Halloween II en otroligt lyckad uppföljare.

”You don't know what death is!”

Rick Rosenthal gör ett väldigt bra jobb med att föra historien vidare. Många gånger känns det som om det är Carpenter själv som står bakom kameran och de båda filmerna är en perfekt double bill, även fast Halloween II fungerar lika bra egen hand. Precis som i de flesta uppföljare till skräckfilmer är våldet upptrappat och en obligatorisk nakenscen slängs in för att hålla publiken lite extra vaken. Halloween-serien har dock aldrig varit särskilt känd för att vara lika grafiska som sina kollegor (med undantag för Halloween III: Season of the Witch) och även fast våldsdåden Myers begår är brutala sprutar aldrig blodet hejvilt. Att förflytta historien till ett sjukhus är ett strålande beslut (till en början var det tänkt att filmen skulle utspela sig i ett höghus) och att det dessutom utspelar sig nattetid då personalen är minimal, gömställena är flera och korridorerna ligger öde gör det hela mer skrämmande. Halloween II har ett bättre driv än ettan men jag föredrar ändå originalet före uppföljaren, den är ganska svårslagen. Eftersom tvåan tar vid där ettan slutade är historien väldigt lik Halloween. Loomis lullar runt i staden letandes efter Myers under större delen av filmen medan Myers skördar offer i jakten på sin syster (oups spoiler) och Laurie gör allt för att hålla sig vid liv (utan småknattar att ta hänsyn till). Myers känns denna gång ännu mer omänsklig och ostoppbar och den iskallt nollställda skräckfilmsikonen är definitivt en av genrens allra bästa skapelser. Halloween II innehåller några riktigt snygga och effektiva sekvenser och scenen där sjuksköterskan finner doktorn med en kanyl i ögat (oups ännu en spoiler) är mästerligt utförd. Slutet är klockrent och precis som ettan fångar uppföljaren känslan av total hopplöshet för alla inblandade - Michael Myers är en mördarmaskin. Halloween II är en av de mest lyckade uppföljarna i skräckfilmshistorien och en perfekt film att avnjuta under allhelgonahelgen!

Halloween (1978)

När fredagen den 13:e dyker upp i kalendern försöker jag att se åtminstone en film i serien om den hockeymaskförsedda massmördaren Jason Voorhees. Samma sak gäller Halloween. Nu var det länge sedan jag såg originalet och då Halloween var en av de första skräckfilmer jag och min sambo såg tillsammans, för exakt tre år sedan, tyckte vi båda två att det var dags för ett återbesök. Vi hällde upp rött vin i våra glas (mest för färgens skull) och poppade de obligatoriska popcornen, samtidigt som titelmusiken strömmade ut ur högtalarna. Några minuter senare var det dags att ännu en gång besöka den lilla staden Haddonfield i Illinois.

Det är Halloween och året är 1963. Sexåriga Michael är ensam hemma med sin storasyster Judith som agerar barnvakt. Tillsynes utan anledning hämtar Michael en kniv i köket och mördar brutalt och känslokallt sin syster. I femton år sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus i Smith’s Grove, med läkaren Sam Loomis som hans enda länk till verkligheten. Loomis anser att Michael aldrig borde bli utsläppt i samhället igen, att Michael är ondskan inkarnerad. Dagen innan Halloween 1978 rymmer Michael från sjukhuset och beger sig hem till Haddonfield igen där han börjar förfölja high school eleven Laurie som ska vara barnvakt till unge Tommy. Ovetande om vad som försiggår runtomkring henne ser Laurie allt oftare en spöklik karaktär stryka omkring i området. Doktor Loomis är hack i hälarna för att försöka förhindra ett blodbad signerat den känslokalla mördaren Michael Myers.

“I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

John Carpenters Halloween är en stilbildande slasherfilm. Det finns fler exempel på liknande filmer och Halloween var inte först. Mario Bavas A Bay of Blood (recension HÄR) och Bob Clarks Black Christmas (kort recension HÄR) är tidigare och bra exempel. Många menar att Alfred Hitchcocks Psycho (som jag skriver kort om HÄR) startade hela genren och jag kan till viss del hålla med men Psycho är så mycket mer än ”bara” en slasherfilm. Som sagt, liknande tema har iscensatts tidigare men Halloween skapade den traditionella slasherfilmen där en maskförklädd mördare tar livet av lättklädda ungdomar på brutala sätt. Idag har Halloween lyckats generera sju uppföljare och två nyinspelningar och jag är övertygad om att det kommer att bli fler.

“It's Halloween, everyone's entitled to one good scare.”

Halloween var John Carpenters stora genombrott och filmen, som hade en blygsam budget på runt trehundratusen dollar genererade snabbt ett mångmiljonbelopp. Filmen är idag ett fenomen och har lika många trogna anhängare som filmerna med Jason och Freddy. Den trettio år gamla Jamie Lee Curtis, dottern till filmstjärnorna Tony Curtis och Janet Leigh, slog igenom stort i sin första filmroll som barnvakten Laurie Strode och blev screamqueen med hela det amerikanska folket. Halloween är inte särskilt våldsam eller blodig och morden är inte många men filmen är sprängfylld med atmosfär och Carpenters egenkomponerade soundtrack är bland de bästa som någonsin gjorts och är otroligt suggestiv. Den minimala historien är smått genialisk och den fungerar lika bra då som nu. Carpenter målar upp ett perfekt scenario där halloweenfirandet blir det ultimata gömstället för en karaktär av Michaels kaliber. Hans utstyrsel är väldigt effektiv med den uttryckslösa masken och det blir alltid lite otäckare när en mördare inte yttrar ett enda ord. Rob Zombie försökte nitton år senare att tillföra lite mer bakgrundshistoria och djup till Michael Myers karaktär. Personligen tyckte jag att det förstörde nyinspelningen, även fast den också är väldigt bra på sina ställen. Jag hade glömt hur bra vissa scener i filmen är. Ta bara den när Doktor Loomis och sjuksköterskan kommer till sjukhuset och de intagna irrar runt i mörkret samtidigt som Myers försöker stjäla deras bil under några intensiva minuter. Eller gravstenen i sängen och att man faktiskt fick se mördarens ansikte. Kul kuriosa är att det är Carpenters egen röst som hörs när Paul ringer till sin flickvän Annie och att Laurie och ungarna tittar på The Thing From Another World under kvällens skräckfilmsmaraton, en film Carpenter själv valde att göra en uppgradering av några år senare och som resulterade i en av hans absolut bästa filmer. Halloween är ett praktexempel på hur en bra slasherfilm ska vara och dagens skräckfilmer har mycket att tacka Carpenter för. Det är filmhistoria vare sig man inser det eller inte och en film som de flesta som har ett intresse för skräckfilm inte kan ha missat. Det är en av mina filmfavoriter från ungdomsåren och än idag är det en av mina favoritskräckfilmer genom tiderna, även fast jag alltid har föredragit Jason före Michael. Halloween är lika bra idag som den var när jag såg den för första gången och en film som är värd att återbesöka lite då och då, förslagsvis den 31 oktober, dagen då Michael Myers beger sig hem igen.

Raw Meat (1973)

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?

  - No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.

Nothing Underneath (1985)

En italiensk giallo med övernaturliga inslag som dessutom är från mitten av 80-talet, ser på pappret inte ut som någon större hit. Men det var den.
För att vara från Italien är den dessutom förvånansvärt välskriven, snyggt filmad och spännande.
Historien följer Bob som hela vägen från USA får en vision om hur hans tvillingsyster blir mördad i Milano, Italien. När han åker dit för att se om hon är ok, är hon dock försvunnen. Han tar kontakt med en polis, (spelad av Donald Pleasence), som tror att han är helt ute och seglar. När modeller blir mördade en efter en förstår han att det kanske ligger något i det Bob försöker förklara.
Det är en ganska blodfattig giallo. I övrigt har den det mesta som kännetecknar den döende genren. Nakna kroppar, skruvade karaktärer, ologiska vändningar och svarta handskar.
Filmen i sig kändes mer som en hybrid mellan Hitchcock och De Palma än en renodlad italiensk giallo, kanske var det för att Pino Donaggio stod för musiken. Han skrev ju också musiken till De Palma’s fantastiska Dressed to Kill.
Jag blev positivt överraskad. Att den dessutom kostade 25 kronor på discshop (under namnet Modellmorden), gjorde inte saken sämre.

Länk till Imdb