Poltergeist III (1988)

Carol Anne flyttar till sin moster Trish (förlåt, Pat) i Chicago för att komma bort från sitt problematiska förflutna. Hon går i en skola för ”begåvade barn med känslomässiga problem” och psykiatrikern Seaton förvärrar situationen istället för att förbättra den. Ju mer han nystar i Carol Anne’s inre, desto mer frammanar han den ondskefulla pastorn Kane och hans osaliga andar. Carol Anne’s nya hem i skyskrapan (som drivs av mosterns man Bruce) visar sig snart inte vara mycket bättre än hemmet i Cuesta Verde. Pastor Kane har hittat henne igen och de onda andarna vägrar att lämna henne ifred förrän de har brutit igenom barriären mellan de döda och de levande.

”We’re back!”

För några dagar sedan när jag väntade på att sömnen skulle infinna sig fördrev jag tiden med att titta på Kolchak. Turen hade kommit till avsnittet där en politiker sålt sin själ till djävulen i hopp om att vinna presidentposten och i rollen som den ivriga kandidaten fanns ingen mindre än Tom Skerritt. Genast blev jag sugen på att se någonting mer med karln i centrum. Då jag för bara några dagar sedan såg Poltergeist II: The Other Side kändes det ganska självklart att gå vidare till den tredje och avslutande delen i serien.

”Carol Anne. We need you to lead us into the light.”

Poltergeist III blev den unga barnskådisen Heather O’Rourke’s sista film, hon dog bara några månader innan filmen fick premiär. Efter det att hon blivit feldiagnostiserad med Crohns sjukdom avled hon i ett hjärtstillestånd i sviterna av tarmvred och blodförgiftning, blott tolv år gammal. O’Rourke har växt i sin roll som Carol Anne och man kan bara ana de porträtt hon skulle ha kunnat spela om livet tog en annan vändning och det är minst sagt ett tragiskt öde. Den sympatiska familjen Freeling är nu borta och kvar återstår endast centerfiguren Carol Anne. Tur för oss så får vi denna gång istället ”nöja” oss med Tom Skerritt och Nancy Allen som spelar den unga flickans nya förmyndare och det är ju allt annat än fy skam. De båda är skådespelare jag saknar i dagens filmer och de har levererat personporträtt i skapelser jag höjer till skyarna. De får sällskap av den enda skådespelerskan (och Heather O'Rourke såklart) som följt med från de tidigare filmerna, Zelda Rubinstein som här repriserar sin roll som mediet Tangina.

Regissören Gary Sherman ligger bakom favoriten Dead & Buried och kannibaltunnelbaneskräckisen Raw Meat och han har lyckats införa lite mer kalla kårar i det tredje bidraget av serien. Poltergeist III levererar mer skräck än sina föregångare. Musiken är läskigare, likaså omgivningarna med sina oändliga antal speglar som fångar den sköra linjen mellan dimensionerna och dessutom är andarna fan så mycket mer elaka tredje gången gillt. Karaktärerna är inte lika sympatiska som familjen Freeling och de vinner inte många pluspoäng (med undantag för Bruce och Donna) men det är kul att se Lara Flynn Boyle i sin första långfilmsroll, innan hon gick vidare och spelade karaktären med samma namn i kultserien Twin Peaks. Hjärnskrynklaren Seaton är en av de mest osympatiska figurer jag sett på länge och hans självgoda och nonchalanta beteende är en upplevelse i sig. Poltergeist III är långt ifrån en perfekt film och vissa sekvenser som skulle ha kunnat bli hur läbbiga som helst sumpas. Trots detta är det en småmysig rulle som håller mitt intresse uppe under dess speltid och det är mer än vad jag kan säga om Poltergeist II. Slutet blir något segt men i övrigt är det en ganska underhållande film. Åttiotalet visar ännu en gång upp dess fruktansvärda mode med massvis av hårspray, axelvaddar och kläder med skrikiga färger. Jag tyckte att Poltergeist III var riktigt läskig när jag var mindre och även fast jag inte tycker likadant idag uppskattar jag den till viss del ändå. Inget av bidragen till Poltergeist-trilogin tilltalar mig särskilt mycket men detta är den mest underhållande. Poltergeist III är den delen i serien jag uppskattar mest.

Blow Out (1981)

Jack Terry jobbar med ljudeffekter till skräckfilmer och en kväll när han är ute för att fånga upp nya ljud hör han en smäll och ser en bil åka ner i vattnet. Jack hoppar i plurret och lyckas rädda en ung kvinna från en säker död. När de kommer till sjukhuset är det stor uppståndelse då bilens avlidna förare visar sig vara presidentkandidaten McRyan. Ordningsmakten vill inte att det ska nå reportrarnas vaksamma öron att den gifta McRyan hade en annan kvinna i sin bil och råder Jack att glömma alltihop. Det är lättare sagt än gjort och Jack kan inte släppa incidenten eller hålla sig borta från den vackra och mystiska kvinnan Sally. Ju mer han nystar i historien, desto mer övertygad blir han om att smällen han hört inte var ett däck som gick sönder utan ett pistolskott. Ingen verkar vara intresserad av hans teorier och snart svävar Jack och Sallys liv i fara.

”I didn’t hire her for her screams, Jack, I hired her for her tits!”

Året efter det att Brian De Palma regisserade den fantastiska Dressed to Kill (min favoritfilm av regissören) levererade han ytterligare ett mästerverk, Blow Out. Idén till filmen kom till De Palma när han mixade ljudet till Dressed to Kill och även fast han lånar grundidén från Michelangelo Antonionis Blowup är Blow Out en helt annan historia, fullspäckad med konspirationsteorier, utpressning, paranoia och ond bråd död. Jag skulle kunna skriva en novell om min kärlek till många av Brian De Palmas skapelser då flera av dem tillhör mina favoritfilmer men jag håller mig kort och låter det istället komma i portioner lite då och då. När man tittar på De Palmas tidigare filmer kan man inte annat än att tycka att det är synd och skam att hans senare skapelser inte alls håller samma kvalitet. Visst är Raising Cain och Femme Fatale stundtals ruskigt bra men de är ingen Sisters, The Fury, Dressed to Kill, Blow Out eller Body Double.

Blow Out inleds med en film i filmen där en intensiv sekvens i en slasherrulle (som visar det primära i genren) utspelar sig under fyra minuter. Det avbryts abrupt med att filmens regissör skriker ”cut” när ett naket mordoffers skrik låter fruktansvärt, på ett högst otillfredsställande vis. Sedan börjar filmens riktiga historia och Blow Out är ytterligare ett av De Palmas Hitchcock-osande mästerverk. Allt är makalöst snyggt iscensatt och De Palmas regi är som vanligt klanderfri. Den ena enastående sekvensen efter den andra dyker upp och allt är utfört med finess, ingenting lämnas åt slumpen. Hans användande av ”split-focus diopterlins” (fokus på det som är långt fram och långt bak på samma gång) är otroligt effektivt och det används vid flera tillfällen utan att det känns tjatigt. Det proppas in maximalt med information, enbart med hjälp av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och resultatet är minst sagt imponerande och fantastiskt att se. Adderar man sedan alla dessa vinklar och vrår som kameran filmar från är det svårt att inte bli hänförd av den annars ganska minimala historien.

John Travolta är perfekt i huvudrollen (De Palmas förstahandsval var Al Pacino som var upptagen med annat) och rollen som Jack kan mycket väl vara hans ultimata personporträtt. Nancy Allen, Dennis Franz och John Lithgow har och kom att medverka i fler av De Palmas filmer och de är alla mycket bra i sina roller. Ingen slår dock Lithgow på fingrarna som här är alldeles strålande som den känslokalla mördaren Burke. Det är inte konstigt att han fick rollen som den karismatiska mördaren Arthur Mitchell mer än tjugo år senare i serien Dexters fjärde och bästa säsong. Han är en briljant skådespelare som i en perfekt värld borde bli överröst med intressanta rollerbjudande. Pino Donaggio står även denna gång för filmens musik och den passar som vanligt alldeles utmärkt med en ljudbild som ekar nittonhundrafemtio-sextiotal för att i nästa stund bryta ut i blåsinstrument som kännetecknar filmens årtionde. Blow Out är inte lika våldsam och grafisk som många av De Palmas tidigare filmer men det är en oerhört spännande thriller som inte har förlorat något av sin intensitet. Slutet lyckas jag förtränga varje gång jag ser det och jag blir lika paff varje gång – det är skitbra! Blow Out är en film som bör finnas i varje filmsamling och tillsammans med Dressed to Kill, Body Double och Scarface är det Brian De Palmas bästa film från nittonhundraåttiotalet och en av de bästa filmer från decenniet.

Carrie (1976)

Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

”They’re all gonna laugh at you!”

Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger bakom flera av mina favoritfilmer som Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass) i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare en gång att de har idétorka.

Carrie är precis som Salem’s Lot väldigt trogen förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt (när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns klassiska kompositioner till Psycho (som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter är filmhistoria. Carrie är en bra bok och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!