Till er som läser och uppskattar min blogg. Gå gärna in på min Facebook sida och "gilla" den!
Här gör ni det: Dead Moon Night - The Crazy World of Cinema ( in swedish )
Ha det fint och trevlig Halloween!
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
söndag 30 oktober 2011
onsdag 11 maj 2011
Shogun Assassin (1980)
Shogun Assassin är en slags ”best of” av den japanska filmserien Lone Wolf and Cub.
Jag har inte sett original filmerna men om det är hälften så bra som den amerikanska omarbetningen blir det mitt nästa filmprojekt.
När shogunens ninjalönnmördare tar livet av Ogami Itto’s fru bli han Lone Wolf. Tillsammans med sin son i en barnvagn utrustad med allehanda attiraljer som inte är ämnade för barn, glider de runt på den japanska landsbygden och tar livet av ninjor utsända av shogunen.
En klan de möter på vägen betalar Lone Wolf en stor summa pengar för att ta livet av shogunens bror Kiru. Detta är inget problem förutom att han vaktas av The Masters of Death, tre superninjor utrustade med varsitt favoritvapen.
Shogun Assassin är en utmärkt hämndsaga. Tack vare att det är ett hopklipp av flera filmer flyter den på utan några som helst dödstunder.
Många klagar på den amerikanska dubbningen men jag måste få lova att säga att jag älskar den. Lone Wolf har fått den manligaste rösten i filmhistorien medan shogunen mest låter som Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.
Innan Ogami blir Lone Wolf säger han:
-They will pay with rivers of blood.
Detta är exakt vad vi får. Blodet bokstavligen sprutar i 90 minuter. 90 fantastiska minuter!
Black Christmas (1974)
Black Christmas är förmodligen den ultimata skräckfilmen som utspelar sig under julen. Då menar jag inte filmen från 2006 som försöker tjäna in extra pengar på en av de bästa och mest nyskapande skräckfilmerna från 70-talet.
Bob Clark’s Black Christmas var långt före sin tid. Det är nu på senare år som den faktiskt fått den uppmärksamhet den verkligen förtjänar. Den har alltid hamnat i skuggan av filmer som Halloween och Friday the 13th, fast den var flera år tidigare.
Filmen inleds med att någon klättrar upp och bosätter sig på vinden i ett kvinnligt studenthem. Konstiga och obscena samtal skrämmer studenterna och när de en efter en försvinner kopplas polisen in.
Black Christmas är inte en film som är generös med grafiska och brutala mord, istället ger den publiken en krypande stämning av olust. Det massakrerade pianot som filmmusik och de bisarra samtalen lämnar mig med ett skönt obehag. Dessutom är slutet helt genialiskt!
Black Christmas är ett mästerverk inom skräckfilmen och nu vet jag vad mitt nyårslöfte kommer att bli detta år. Att se Black Christmas varje jul.
Undervattenskräck
Temakvällar av alla dess sorter är alltid trevligt. När det innebär obskyra genrer inom skräckfilmen är det desto bättre.
Jag och en polare valde denna måndag undervattenskräck. Istället för att välja de klassiska kvalitetsfilmerna som den första Jaws valde vi de lite mer utskällda och de som hamnat i skymundan.
Jaws – The Revenge (1987)
” This time... It's personal”
Detta är den fjärde delen i Jaws sagan och den mest utskällda. Att den hamnat på IMDB’s bottenlista tycker jag i och för sig är lite att ta i. Den är vad den är och de som inte tycker om Jaws filmerna förstod nog det redan vid den tredje delen.
Handlingen är skrattretande. Hajen är i denna film på jakt efter den resterande delen av Brody familjen. Efter att hajen ätit upp änkan Ellens ena son, beger sig resten av familjen till Jamaica. Gissa vem som hakar på?
Effekterna är väl sisådär men mycket bättre än vad jag kom ihåg. Scenen med bananbåten är fantastisk och bara den i sig ger Jaws 4 ett rejält lyft!
L'isola Degli Uomini Pesce (1979)
Även känd under titlarna, Island of the Fishmen och Screamers är regissören Serio Martino’s (mest känd för sina fantastiska giallos och kannibal filmen Mountain of the Cannibal God) tagning på The Island of Dr. Moreau.
Några förlista fångar hamnar på en ö befolkad av fiskmänniskor, en galen vetenskapsman, hans dotter och en farbror med storhetsvansinne. Släng in sökandet efter Atlantis, voodoo och fällor i djungeln så har du Island of the Fishmen i ett nötskal. Italiensk b-film när den är som bäst. Varmt rekommenderad!
Humanoids from the Deep (1980)
Detta kan vara min nya favorit bland den oändliga drösen av monsterfilmer.
Handlingen är helt uppåt väggarna och det är fullt ös från början till slut.
I och med ett försök till att genmanipulera lax går någonting fruktansvärt fel. En konstig hybrid av groda och människa (borde det inte vara lax och människa?) börjar ta form i vattnet. Där stannar de dock inte. De kliver upp ur vattnet och börjar döda vuxna som barn och fortplantar sig med kvinnorna.
Det är inte en lugn stund och kungen av b-film, Roger Corman, har här producerat kronan på alla sina tidigare verk.
Fram med ölen, poppa popcornen och sitt ner och njut till Humanoids from the Deep….
Tentacles (1977)
”Tre oscarsbelönade stjärnor vs. åtta tentakler” står det på omslaget. De kan ju tacka gudarna för att detta inte var innan deras oscars statyetter.
På pappret ser allt perfekt ut. En förbannad bläckfisk och bra skådisar, men detta är genomruttet. 100 minuter känns som en evighet, man önskar att plastbiten till bläckfisk ska äta upp allihop fortare än kvickt och att filmen ska ta slut.
Leviathan (1989)
Leviathan är den perfekta hyllningen till The Thing och Alien.
En besättning under vatten, letandes efter silver, blir smittade av en okänd livsform och dödade en efter en. Det är spännande och har en mycket solid skådespelarensemble. Effekterna är typiskt 80-tal och det är synd att Hollywood inte gör något mer i denna andan istället för alla dessa remakes.
Jag och en polare valde denna måndag undervattenskräck. Istället för att välja de klassiska kvalitetsfilmerna som den första Jaws valde vi de lite mer utskällda och de som hamnat i skymundan.
Jaws – The Revenge (1987)
” This time... It's personal”
Detta är den fjärde delen i Jaws sagan och den mest utskällda. Att den hamnat på IMDB’s bottenlista tycker jag i och för sig är lite att ta i. Den är vad den är och de som inte tycker om Jaws filmerna förstod nog det redan vid den tredje delen.
Handlingen är skrattretande. Hajen är i denna film på jakt efter den resterande delen av Brody familjen. Efter att hajen ätit upp änkan Ellens ena son, beger sig resten av familjen till Jamaica. Gissa vem som hakar på?
Effekterna är väl sisådär men mycket bättre än vad jag kom ihåg. Scenen med bananbåten är fantastisk och bara den i sig ger Jaws 4 ett rejält lyft!
L'isola Degli Uomini Pesce (1979)
Även känd under titlarna, Island of the Fishmen och Screamers är regissören Serio Martino’s (mest känd för sina fantastiska giallos och kannibal filmen Mountain of the Cannibal God) tagning på The Island of Dr. Moreau.
Några förlista fångar hamnar på en ö befolkad av fiskmänniskor, en galen vetenskapsman, hans dotter och en farbror med storhetsvansinne. Släng in sökandet efter Atlantis, voodoo och fällor i djungeln så har du Island of the Fishmen i ett nötskal. Italiensk b-film när den är som bäst. Varmt rekommenderad!
Humanoids from the Deep (1980)
Detta kan vara min nya favorit bland den oändliga drösen av monsterfilmer.
Handlingen är helt uppåt väggarna och det är fullt ös från början till slut.
I och med ett försök till att genmanipulera lax går någonting fruktansvärt fel. En konstig hybrid av groda och människa (borde det inte vara lax och människa?) börjar ta form i vattnet. Där stannar de dock inte. De kliver upp ur vattnet och börjar döda vuxna som barn och fortplantar sig med kvinnorna.
Det är inte en lugn stund och kungen av b-film, Roger Corman, har här producerat kronan på alla sina tidigare verk.
Fram med ölen, poppa popcornen och sitt ner och njut till Humanoids from the Deep….
Tentacles (1977)
”Tre oscarsbelönade stjärnor vs. åtta tentakler” står det på omslaget. De kan ju tacka gudarna för att detta inte var innan deras oscars statyetter.
På pappret ser allt perfekt ut. En förbannad bläckfisk och bra skådisar, men detta är genomruttet. 100 minuter känns som en evighet, man önskar att plastbiten till bläckfisk ska äta upp allihop fortare än kvickt och att filmen ska ta slut.
Leviathan (1989)
Leviathan är den perfekta hyllningen till The Thing och Alien.
En besättning under vatten, letandes efter silver, blir smittade av en okänd livsform och dödade en efter en. Det är spännande och har en mycket solid skådespelarensemble. Effekterna är typiskt 80-tal och det är synd att Hollywood inte gör något mer i denna andan istället för alla dessa remakes.
Sci Fi Mässa, Malmö 2010-03-27
Asien och Europa Via USA
Skräckfilmgenren har sedan länge stått nästintill still när det kommer till originalitet med få undantag. De få undantag jag rakt upp och ner kommer på just nu är Los Sin Nombre, Orphan, [Rec], El Orofanato och Hostel. Förutom Hostel är ingen av dessa från USA för originalitet är väl inget man förknippar USA med, iallafall inte när det kommer till ny skräckfilm. Förstå mig rätt jag älskar skräckfilm från alla delar av världen, bra som dåliga, och filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Halloween, Jaws och The Texas Chainsaw Massacre var nog de som formade mitt intresse för skräckfilmen.
Idag har USA blivit det nya Italien som hoppar på med en nyinspelning av en kassasuccé från någon annan del av världen så fort de bara kan. De filmer jag tänker på först och främst är Ju-On och Ringu, de väldigt underhållande och obehagliga förbannelse-sagorna från Japan de sedan spelade in på nytt som The Grudge (originalregissören Takashi Shimizu skötte regin även där) och The Ring.
Efter kom Spanien då deras [Rec] blev nyinspelad till den ganska kassa Quarantine.
Ungefär samma tid exploderade Frankrike med fantastiska Haute Tension, À l'intérieur och Ils. Ingen av dessa har blivit nyinspelade, inte än i alla fall och det tackar jag för!
Ju-On kommer jag så väl ihåg första gången jag såg, jag blev livrädd. Ringu samma sak men efter dem så var det "svart långt hår och vita i ansiktet asiater" överallt och det blev till en parodi. Där dog den asiatiska skräcken. Strax efter kom El Orofanato och [Rec] och ett hopp växte återigen inom mig om en skräck som skrämdes. För några veckor sedan såg jag [Rec] 2 och då förstod jag att även Spanien förmodligen redan nått sin pik. Nu är det bara att vänta på nästa land att hitta något som verkligen skräms, Tyskland kanske?
Idag har USA blivit det nya Italien som hoppar på med en nyinspelning av en kassasuccé från någon annan del av världen så fort de bara kan. De filmer jag tänker på först och främst är Ju-On och Ringu, de väldigt underhållande och obehagliga förbannelse-sagorna från Japan de sedan spelade in på nytt som The Grudge (originalregissören Takashi Shimizu skötte regin även där) och The Ring.
Efter kom Spanien då deras [Rec] blev nyinspelad till den ganska kassa Quarantine.
Ungefär samma tid exploderade Frankrike med fantastiska Haute Tension, À l'intérieur och Ils. Ingen av dessa har blivit nyinspelade, inte än i alla fall och det tackar jag för!
Ju-On kommer jag så väl ihåg första gången jag såg, jag blev livrädd. Ringu samma sak men efter dem så var det "svart långt hår och vita i ansiktet asiater" överallt och det blev till en parodi. Där dog den asiatiska skräcken. Strax efter kom El Orofanato och [Rec] och ett hopp växte återigen inom mig om en skräck som skrämdes. För några veckor sedan såg jag [Rec] 2 och då förstod jag att även Spanien förmodligen redan nått sin pik. Nu är det bara att vänta på nästa land att hitta något som verkligen skräms, Tyskland kanske?
M. Night Shyamalan
M. Night Shyamalan kan vara en av de mest begåvade regissörerna i sin ålder Hollywood har just nu. Ändå så är det konstigt att varenda film han har gjort så bygger han upp en fantastisk och obehaglig stämning ända fram till slutet av varje film där vi, publiken lämnas med stor otillfredsställelse, antiklimax. Många har jämfört honom med en ny Hitchcock och jag håller med till viss del. Det finns få regissörer kvar idag som fortfarande kan bygga upp den där speciella stämningen som Hitchcock var så fenomenal på att göra. Vi har Roman Polanski, Brian de Palma och Dario Argento, fast det är egentligen bara Polanski som fortfarande håller mitt intresse uppe. Hans filmer från 1990-talet är faktiskt mina personliga favoriter.
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)