F/X2 (1991)

Specialeffektsgeniet är tillbaka! Rollie Tyler har lagt filmbranschen på hyllan och jobbar nu istället hemifrån i egen regi med att tillverka avancerade leksaker för barn. Han lever ett stilla liv tillsammans med sin flickvän Kim och hennes tioåriga son Chris. När Kims före detta man, polisen Mike ber Rollie om hjälp med att sätta dit en perverterad mördare, går han tveksamt med på det för att behålla hemfriden. Det går käpprätt åt helvete. Mike agerar lockbete och just som han ska överrumpla avskummet dyker en tredje person upp och skär halsen av honom. När Rollie chockad kommer hem och går igenom inspelningarna från händelsen inser han att polisen är inblandad. Ett dåligt deja vu upprepar sig och innan Rollie vet ordet av svävar han och hans familj i livsfara.

”My kid says you can create any illusion you want to.”

Som jag nämnde i min recension av F/X så har den och dess uppföljare en speciell plats i mitt filmhjärta. Videobutiken som låg i närheten av där jag spenderade den största delen av min ungdom gav mig frekvent en massa gratis filmaffischer som de inte längre hade någon nytta av. En av dem som fick spendera mest tid på min vägg var just F/X2, innan den på grund av uttråkning och idioti trasades sönder av dartpilar.

”There’s more to this whole thing than a dirty cop and ten shitty pieces of gold.”

Precis som i föregångaren inleds F/X2 med en film i filmen innan historien drar igång. F/X-filmerna målar inte upp en direkt vacker bild av rättsväsendet och även denna gång står korrumperade skithögar i centrum och de båda filmerna är ganska snarlika varandra. Det spelar inte någon större roll då F/X2 är en intensiv åktur som inte gjorde mig besviken. Stilistiskt sett så är F/X2 en uppgradering och regissören Richard Franklin, som är en känd Hitchcock-diggare, visar sig vara en perfekt man för jobbet. Vissa sekvenser är riktigt bra! Den Brian De Palma osande inledningen, MacGyver rafflet i köpcentrat och incidenten vid korvståndet är strålande exempel på när allt fungerar alldeles utmärkt. Bryan Brown repriserar sin roll som Rollie och likaså Brian Dennehy som nu pensionerats från poliskåren och sadlat om till privatdeckare och hjälper sin vän i nöd. De är båda, precis som tidigare, perfekta i sina roller och får denna gång mer utrymme tillsammans. F/X2 är till en början mycket mörkare än ettan men även denna gång är det ganska lättsam underhållning, särskilt filmens sista halva. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilken av de båda F/X-filmerna jag gillar mest. Skulle F/X2 ha hållit samma mörka ton hela vägen igenom så skulle den vara överlägsen ettan. Strunt samma, båda två är höjdare inom actionthriller genren. Jag förstår inte riktig varför de inte nämns oftare i sammanhang där klassiska filmer från åttiotalet och det tidiga nittiotalet nämns. I mina ögon så förtjänar de lika mycket uppmärksamhet som t.ex. Lethal Weapon och Beverly Hills Cop.

F/X (1986)

Rollie Tyler är en australiensare som flyttat till Amerika för att helhjärtat syssla med specialeffekter. Han har vuxit till en av de mest eftertraktade i branschen och alla vill använda hans magi i sina filmer. När en man från justitiedepartementet ber om Rollies expertis, då en av maffians mäktigaste personer ska vittna mot sina kriminella kollegor, tackar han motvilligt ja till erbjudandet. Rollie hjälper dem att iscensätta maffiabossens fejkade avrättning på en italiensk restaurang men när justitiedepartementets utsände även vill att han ska hålla i puffran som skjuter de blanka skotten, börjar Rollie att tveka. Allt går förstås åt pipsvängen och plötsligt står Rollie anklagad för mord och smutsiga personer inom rättsväsendet gör allt för att tysta honom för gott. Med hjälp av specialeffekter och sin lojala kollega flyr Rollie hetluften för att rentvå sitt namn och hämnas på dem som ligger bakom.

”You were great. Nobody dies like you!”

F/X och dess uppföljare var några av mina favoritfilmer när jag var yngre. Jag såg dem när de gick på tv och när (Atlantic Film tror jag) släppte de båda filmerna på VHS så köpte genast både ettan och tvåan och såg dem igen. När tv-serien kom några år senare så blev jag överlycklig och väntade ivrigt på att nästa vecka skulle komma så att ett nytt avsnitt skulle sändas. Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg någon av dem senast men när jag hittade bägge filmerna för mindre än en hundralapp så kunde jag inte hålla mig.

“What's the matter? Forget why you hired me?”

Vad är på riktigt och vad är en illusion? Det är hela grundpremissen för F/X och det är en simpel men väldigt effektiv utgångspunkt. Filmen inleds med att vi får se en våldsam upplösning i en film där specialeffekterna är skapade av vår huvudperson, sedan drar själva historien igång. Rollie Tyler har verkligen ett drömjobb och jag minns hur mycket jag ville vara i hans skor när jag såg filmen för första gången. När jag ser hans lägenhet igen med gammal rekvisita och tuffa filmposters från gamla skräckfilmer är det som att komma tillbaka till mitt pojkrum där idolbilder och fräcka planscher prydde väggarna. F/X är som en Hitchcockfilm i lightvariant från åttiotalet där temat på oskyldig man på flykt står i centrum. Bryan Brown är en skådespelare jag alltid har gillat men det är just F/X som jag alltid har förknippat honom med och han är klockren i rollen som specialeffektsgeniet Rollie. F/X håller förvånansvärt bra än idag och levererar en perfekt blandning av action och thriller. För en gångs skull innehåller soundtracket inga pampiga saxofoner utan istället har krutet lagts på ett stämningsfullt ljudlandskap, (som visserligen ändrar tonläge under de mer actionladdade sekvenserna) inte helt olikt det som Bernard Herrmann kännetecknar. I händerna på Brian de Palma så kunde detta ha blivit ännu ett av hans storverk men istället är F/X en mer lättsam skapelse. Det är absolut inget fel i det och jag tycker fortfarande att F/X är ett alldeles utmärkt exempel på en bra spänningsrulle från åttiotalet. Nu är jag nyfiken på om även uppföljaren håller samma kvalité än idag.

Cocktail (1988)

Den självgoda smilfinken Brian Flanagan kommer hem från armén med bara en sak i huvudet, att tjäna storkovan så fort som möjligt. Han åker till New York för att försöka finna lyckan på Wall Street (likt en ung Charlie Sheen i regi av Oliver Stone) men inser snart att han inte har utbildningen som krävs. I desperation tar han ett jobb på den omtyckta baren Friday´s, samtidigt som han inleder sina studier på handelsprogrammet. Bartendern Doug Coughlin och Brian blir snabbt bästa vänner och de blir ett omåttligt populärt bartenderteam. Brian lägger snart sina studier på hyllan och vännerna börjar drömma om att starta deras egen bar, Cocktails and Dream, i Jamaica. Efter en dispyt involverande en kvinna åker Brian själv till Jamaica och lämnar Doug i sticket. Där träffar han Jordan och blir upp över öronen förälskad. Problem uppstår och Brian tvingas att välja mellan rikedom i pengar eller rikedom i kärlek.

Cocktail är en 1980-tals klassiker med en ung och då (som nu) omåttligt populär Tom Cruise i huvudrollen. Jag har aldrig varit något större fan av Cocktail och jag kan räkna upp mängder av filmer från årtiondet som jag uppskattar mer. I stort sett varenda kliché finns med i filmen och ofta är det skrattretande patetiskt. Den banala kärlekshistorian mellan Brian och Jordan gör inte saken bättre. Tom Cruise är dock som vanligt bra och det känns som om han aldrig åldras, han ser ju nästan likadan ut än idag! Bryan Brown har jag gillat sedan jag såg honom som specialeffektsgeni i F/X-filmerna och han är Cocktails största behållning som Brians tvivelaktiga vän Doug. Den alltid lika varmt välkomna Gina Gershon dyker upp och sätter käppar i hjulet för polarnas vänskap i en kort men betydande sekvens och även fast hon oftast gör liknande roller, gör hon dem bra. Cocktail innehåller allt som hör 1980-talet till med fruktansvärda frisyrer, uruselt klädval och sunkig musik. Skjortorna i filmen kan vara de fulaste jag någonsin skådat! Cocktail är lite för mycket, alldeles för ofta och det är ett tramsigt tidsfördriv som inte har åldrats särskilt väl. Vad som var ballt för 24 år sedan känns inte lika ballt idag, ungefär som Robert Palmers Addicted To Love.