Rollie Tyler är en australiensare som flyttat till Amerika
för att helhjärtat syssla med specialeffekter. Han har vuxit till en av de mest
eftertraktade i branschen och alla vill använda hans magi i sina filmer. När en
man från justitiedepartementet ber om Rollies expertis, då en av maffians
mäktigaste personer ska vittna mot sina kriminella kollegor, tackar han
motvilligt ja till erbjudandet. Rollie hjälper dem att iscensätta maffiabossens
fejkade avrättning på en italiensk restaurang men när justitiedepartementets
utsände även vill att han ska hålla i puffran som skjuter de blanka skotten,
börjar Rollie att tveka. Allt går förstås åt pipsvängen och plötsligt står
Rollie anklagad för mord och smutsiga personer inom rättsväsendet gör allt för
att tysta honom för gott. Med hjälp av specialeffekter och sin lojala kollega
flyr Rollie hetluften för att rentvå sitt namn och hämnas på dem som ligger
bakom.
”You were great. Nobody dies like you!”
F/X och dess uppföljare var några av mina favoritfilmer när
jag var yngre. Jag såg dem när de gick på tv och när (Atlantic Film tror jag)
släppte de båda filmerna på VHS så köpte genast både ettan och tvåan och såg
dem igen. När tv-serien kom några år senare så blev jag överlycklig och väntade
ivrigt på att nästa vecka skulle komma så att ett nytt avsnitt skulle sändas.
Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg någon av dem senast men när jag
hittade bägge filmerna för mindre än en hundralapp så kunde jag inte hålla mig.
“What's the matter? Forget why you hired me?”
Vad är på riktigt och vad är en illusion? Det är hela
grundpremissen för F/X och det är en
simpel men väldigt effektiv utgångspunkt. Filmen inleds med att vi får se en
våldsam upplösning i en film där specialeffekterna är skapade av vår
huvudperson, sedan drar själva historien igång. Rollie Tyler har verkligen ett
drömjobb och jag minns hur mycket jag ville vara i hans skor när jag såg filmen
för första gången. När jag ser hans lägenhet igen med gammal rekvisita och
tuffa filmposters från gamla skräckfilmer är det som att komma tillbaka till
mitt pojkrum där idolbilder och fräcka planscher prydde väggarna. F/X är som en Hitchcockfilm i
lightvariant från åttiotalet där temat på oskyldig man på flykt står i centrum.
Bryan Brown är en skådespelare jag alltid har gillat men det är just F/X som jag alltid har förknippat honom
med och han är klockren i rollen som specialeffektsgeniet Rollie. F/X håller förvånansvärt bra än idag och
levererar en perfekt blandning av action och thriller. För en gångs skull
innehåller soundtracket inga pampiga saxofoner utan istället har krutet lagts
på ett stämningsfullt ljudlandskap, (som visserligen ändrar tonläge under de
mer actionladdade sekvenserna) inte helt olikt det som Bernard Herrmann
kännetecknar. I händerna på Brian de Palma så kunde detta ha blivit ännu ett av
hans storverk men istället är F/X en
mer lättsam skapelse. Det är absolut inget fel i det och jag tycker fortfarande
att F/X är ett alldeles utmärkt
exempel på en bra spänningsrulle från åttiotalet. Nu är jag nyfiken på om även
uppföljaren håller samma kvalité än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar