Psycho II (1983)

Efter tjugotvå år på mentalsjukhus anses Norman Bates frisk igen och återvänder hem till sitt hus på kullen. Norman får jobb på stadens sylta som köksassistent där han träffar unga Mary, som efter ett bråk med sin pojkvän flyttar in hos Norman. Det är emellertid inte alla som tycker att Norman förtjänar en andra chans och när någon ringer och utger sig för att vara hans döda mor upprepar historien sig.

”He was found not guilty by reason of insanity. Since he’s no longer insane...”

Psycho II inleds med den berömda duschscenen i svartvitt, sedan går det över i färg och en ny historia tar vid. De kunde inte ha hittat en bättre man för jobbet att föra den klassiska historien vidare än den australiensiska Hitchcockentusiasten Richard Franklin, som redan hade visat sina hitchcockianska kunskaper med den spännande thrillern Roadgames. Tom Hollands manus för Psycho II är imponerande och satte hans namn på skräckfilmskartan. Två år senare regidebuterade han med den lyckade vampyrrullen Fright Night och fortsatte att skrämma publiken genom att introducera den onda dockan Chucky i Child’s Play några år senare.

”But if Norman Bates is crazy, a lot of people around here are running close second.”

Tjugotre år efter det att Hitchcock skrämde slag på publiken kom som sagt uppföljaren och det är klart att folket var skeptiska. Hur följer man upp en odödlig klassiker som Psycho? Mot alla odds lyckades Franklin och resultatet är till och med bättre än vad jag minns. Norman Bates var Anthony Perkins livs roll och i Psycho II gräver han ännu djupare i sin karaktärs plågade psyke. Perkins levererar ett toppenporträtt av den stackars Norman som gör allt i sin makt för att inte falla tillbaka i samma mönster och under tiden är han omringad av flera andra bra skådisar. Vera Miles (från originalet) är även denna gång ruskigt bra som den missnöjda och besatta systern till Normans mest berömda gäst. Robert Loggia övertygar som Normans psykiatriker, Meg Tilly axlar manteln som duschande gäst med bravur och Denniz Franz är som vanligt klippt och skuren för rollen som den sliskiga motellchefen som får bekanta sig med den förödande brödkniven. Jerry Goldsmiths musik är pampig och Franklins regi är felfri. Det finns mängder av effektiva och skickligt utförda sekvenser och morden, som så klart är mycket blodigare än i originalet, är väl värda väntan och oftast riktigt brutala. Psycho II är en förbannat lyckad psykologisk rysare som efter en timme belönar tittaren med en bra vändning och en intensiv sista halva. Psycho II är förstås inte lika bra som Hitchcocks original men det är definitivt en av de absolut bästa uppföljarna som har gjorts.

F/X2 (1991)

Specialeffektsgeniet är tillbaka! Rollie Tyler har lagt filmbranschen på hyllan och jobbar nu istället hemifrån i egen regi med att tillverka avancerade leksaker för barn. Han lever ett stilla liv tillsammans med sin flickvän Kim och hennes tioåriga son Chris. När Kims före detta man, polisen Mike ber Rollie om hjälp med att sätta dit en perverterad mördare, går han tveksamt med på det för att behålla hemfriden. Det går käpprätt åt helvete. Mike agerar lockbete och just som han ska överrumpla avskummet dyker en tredje person upp och skär halsen av honom. När Rollie chockad kommer hem och går igenom inspelningarna från händelsen inser han att polisen är inblandad. Ett dåligt deja vu upprepar sig och innan Rollie vet ordet av svävar han och hans familj i livsfara.

”My kid says you can create any illusion you want to.”

Som jag nämnde i min recension av F/X så har den och dess uppföljare en speciell plats i mitt filmhjärta. Videobutiken som låg i närheten av där jag spenderade den största delen av min ungdom gav mig frekvent en massa gratis filmaffischer som de inte längre hade någon nytta av. En av dem som fick spendera mest tid på min vägg var just F/X2, innan den på grund av uttråkning och idioti trasades sönder av dartpilar.

”There’s more to this whole thing than a dirty cop and ten shitty pieces of gold.”

Precis som i föregångaren inleds F/X2 med en film i filmen innan historien drar igång. F/X-filmerna målar inte upp en direkt vacker bild av rättsväsendet och även denna gång står korrumperade skithögar i centrum och de båda filmerna är ganska snarlika varandra. Det spelar inte någon större roll då F/X2 är en intensiv åktur som inte gjorde mig besviken. Stilistiskt sett så är F/X2 en uppgradering och regissören Richard Franklin, som är en känd Hitchcock-diggare, visar sig vara en perfekt man för jobbet. Vissa sekvenser är riktigt bra! Den Brian De Palma osande inledningen, MacGyver rafflet i köpcentrat och incidenten vid korvståndet är strålande exempel på när allt fungerar alldeles utmärkt. Bryan Brown repriserar sin roll som Rollie och likaså Brian Dennehy som nu pensionerats från poliskåren och sadlat om till privatdeckare och hjälper sin vän i nöd. De är båda, precis som tidigare, perfekta i sina roller och får denna gång mer utrymme tillsammans. F/X2 är till en början mycket mörkare än ettan men även denna gång är det ganska lättsam underhållning, särskilt filmens sista halva. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilken av de båda F/X-filmerna jag gillar mest. Skulle F/X2 ha hållit samma mörka ton hela vägen igenom så skulle den vara överlägsen ettan. Strunt samma, båda två är höjdare inom actionthriller genren. Jag förstår inte riktig varför de inte nämns oftare i sammanhang där klassiska filmer från åttiotalet och det tidiga nittiotalet nämns. I mina ögon så förtjänar de lika mycket uppmärksamhet som t.ex. Lethal Weapon och Beverly Hills Cop.

Patrick (1978)

Det slår slint i huvudet på Patrick och han mördar sin mor och hennes älskare genom att elektrifiera dem båda i badkaret efter en het kärleksakt. Nyseparerade Kathy Jacquard får efter en tuff jobbintervju arbetet som sjuksköterska på en klinik som tar hand om medvetslösa patienter och hennes ansvarsområde blir att ta hand om mannen i sal 15 – Patrick. Patrick har legat i koma i tre år efter en skada i hjärnbalken. Doktor Roget ser ingen chans till förbättring och använder Patrick som en försökskanin för att utforska gråzonen mellan liv och död. Vad personalen inte vet om är att Patrick besitter psykokinetiska krafter och han börjar sakta kommunicera och fatta tycke för den nya sjuksköterskan…

”One thing’s for certain. Patrick never does anything on purpose.”

Under hela veckan har jag lyssnat nästan uteslutande på musik signerad det italienska bandet Goblin. Jag har helt har snöat in på dessa mästerliga italienare för att jag ska se dem live om lite mindre än en månad. Eller tja, den enda kvarstående originalmedlemmen är ju egentligen Claudio Simonetti men det är verkligen inte fy skam, snarare en dröm som går i uppfyllelse. Jag menar, vem skulle kunna tro att man skulle få höra bandets fantastiska skapelser live idag? Inte jag i alla fall men det är åtminstone någonting som jag ser grymt mycket fram emot. Anledningen till att jag skriver om Goblin är för att Njutafilms släpp av australiensiska Patrick innehåller en bonus-cd med Goblins alternativa soundtrack till filmen och jag tror faktiskt att det är första gången som jag hört musiken. Den tillhör inte bandets bästa skapelser men trots detta är det fantastiska toner som strömmar ur stereon. Tyvärr innehåller inte själva filmen Goblins alternativa soundtrack men det är ingen fara på taket då Brian Mays (nej, inte gitarristen i Queen) Bernard Herrmann osande originalmusik passar Patricks stämning bättre.

”What do you call it when someone has the power to make things move around the room without touching them?”

Precis som med Goblins musik så vet jag inte om jag sett Patrick tidigare, även fast den har funnits i min filmsamling under flera år. När jag såg den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation så blev jag dock påmind om att det var på tiden att jag gjorde någonting åt den saken. Patrick inleds grymt snyggt och under de första tio minuterna är jag beredd att ge Patrick ett toppbetyg. Richard Franklin är en väldigt kompetent regissör som på många sätt kan ses som Australiens svar på Brian De Palma, som två år tidigare gjorde en film på liknande tema – Carrie och samma år som Patrick kom ut The Fury. Det är dock helt skilda filmer – bra på olika sätt. Franklin använder sig av samma typ av uppfinningsrika kameravinklar som De Palma och i Patrick levererar han många jävligt snygga sekvenser. Problemet med Patrick är emellertid att den är på tok för lång. Det blir aldrig tråkigt men filmen skulle dock ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Jag hittar inget bra svenskt ord för det men slow burner passar bra in i sammanhanget. Långsamt bygger filmen upp till det alldeles för korta crescendot som är över inom loppet av några minuter. Manusförfattaren Everett De Roche ligger bakom en rad personliga favoriter som Roadgames, Long Weekend och Razorback fast denna gång är det mycket som skulle ha kunnat exploateras mer, som till exempel huvudkaraktären Patricks bakgrund och anledning till varför han spenderar flera år i en sjukhussäng.

Som ni förstår så tycker jag inte att Patrick är en helgjuten klassiker och den rockade inte min värld särskilt mycket men den är definitivt sevärd. Sidohistorien som fokuserar på Kathys relation till sitt ex och flirten/vänskapen med Brian är bra utan att ta fokus från vår sängliggande huvudkaraktär och Patricks nollställda ansiktsutryck är allt lite småläbbigt. Den avslutande chocksekvensen är riktigt effektiv men jag önskar att de vore fler. Franklins finurliga kameravinklar räddar filmen många gånger om men jag kan inte annat än att bli lite besviken efter det att filmen tagit slut. Helt värdelös är den dock inte och folk som har ett intresse av den så kallade ozploitation genren bör åtminstone ge den en chans, det finns många där ute som verkar uppskatta filmen mer än mig.