Carrie (2002)

”Sin never dies.”

Carrie White har det jobbigt i skolan där alla eleverna hackar på henne och utsätter henne för grymma skämt. Hemma är det ännu värre där hon lever tillsammans med sin religiösa fanatiker till moder som anser att allt som hör tonåren till är syndigt. När det blir för mycket för Carrie tappar hon kontrollen över sin dolda förmåga. Carrie kan med hjälp av sin tankekraft förflytta föremål och när hon blir riktigt arg eller förtvivlad händer det ännu värre saker. Det får ungdomarna på hennes skola snart erfara när det är dags för avslutningsbalen.

”They’ll laugh at you. They always will.”

Denna nyinspelning (som jag inte ens visste att den existerande förens alldeles nyligen) av Brian De Palmas storfilm kom tjugosex år efter det att föregångaren haft premiär. Det är en film gjord för tv och var tänkt som ett pilotavsnitt för en kommande tv-serie. Det blev (lyckligt nog) aldrig av på grund av dåliga tittarsiffror. Det är inte svårt att förstå när man ser resultatet. Stephen Kings bok var en imponerande debutroman som även fast den ibland känns något splittrad är en bra tagning på temat utsatt individ i skolan, med en övernaturlig tvist. Brian de Palmas filmatisering (som jag recenserar HÄR) är ett mästerverk inom genren och det är obegripligt att någon överhuvudtaget försökte sig på att göra en uppgradering av den. Carrie 2002 känns som en typisk tv-produktion och allt ser väldigt fult och hafsigt ut, allt från förtexterna till det otillfredsställande slutet. Det känns verkligen som ett sunkigt pilotavsnitt till en serie som snabbt faller i glömska. Den urusla musiken känns som om den vore tagen ur en porrfilm och de dåliga skådespelarna kunde mycket väl kunna vara aktörer/aktriser i sådana. Vi ser skådespelare från storserier som Lost och 24, skådespelare jag då gillade, men här är de totalt intetsägande. De går omkring och agerar som om de knaprar sobril hela dagarna. Tv-versionen av Carrie följer romanen bättre (förutom slutet) än De Palmas version men här får vi ytterligare ett bevis på att det inte alltid är att föredra. Vissa uppdateringar har gjorts såsom internet, mobiltelefoner och referenser till "dagens hippa filmer" men det stjälper filmen snarare än hjälper.

Det som gjorde boken rörig (återkopplingarna om vad det var som egentligen hände) har de denna gång valt att ta med och många scener känns utdragna i absurdum och det verkar som om de aldrig ska ta slut. Incidenten på balen är rena skämtet och ett hån mot De Palmas utomordentliga visualisering. Carries mamma är mycket mer nedtonad än i den första filmen och det känns ju lite dumt, varför inte visa galenskapen i all sin gudomliga prakt? Uppenbarligen var det skådespelaren David Keith (från Stephen King filmen Firestarter, som jag recenserar HÄR) som bad manusförfattaren Bryan Fuller att ge det religiösa dravlet en lite mer positiv infallsvinkel, hur de kunde gå med på det är ju minst sagt besynnerligt. Filmens största och enda behållning är Angela Bettis som spelar just Carrie. Hon är mycket övertygande i sin roll som den plågade tonåringen med oanade krafter och även fast hon inte är någon Sissy Spacek gör hon rollen mycket bra. Jag kände redan från början att jag skulle hata filmen och skulle det inte vara för att jag samlar på Stephen Kings böcker och filmer som är baserade på hans verk skulle jag ha slängt dvdn i soptunnan i ren protest för så här dåligt ska det inte få lov att vara! Det har gjorts försök att återuppliva Carrie tidigare i The Rage: Carrie 2 och minnena jag har från den filmen är inte många, med undantag från en tatuering som förökar sig. Nästa år är det premiär för ytterligare ett försök att tolka Carrie och det enda jag känner är varför?