The Towering Inferno (1974)

De trehundra viktigaste invånarna i San Francisco gör sig redo för att gå på fest när världens högsta skyskrapa har invigningsgalej. Arkitekten Doug Roberts är i full färd med att ge sig av till nästa projekt när han märker att allt inte står riktigt rätt till. Det har snålats med pengar och säkerheten har fått lida. Jim Duncan och hans svärson Simmons har använts sig av billigt material och elektriciteten är ett skämt. Påfrestningarna blir för stora för byggnaden och en brand bryter tyst och stilla ut på skyskrapans åttioförsta våning, samtidigt som festvåningen samlas med förväntansfulla gäster. Det dröjer inte länge innan de etthundratrettioåtta våningarna förvandlas till ett brinnande inferno…

”Did you leave a cigarette burning?”

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om katastroffilmer och som yngling tittade jag på allt jag kunde komma över. The Towering Inferno är förmodligen den mest kända och populära filmen i genren och det finns nog ingen i min ålder som har kunnat missa den. Filmen visades på nyårsafton under åttio- och nittiotalet på ettan eller tvåan och det var en av de få nätter som min far lät mig sitta uppe långt efter tolvslaget för att titta på skyskrapan som brann. Nu är det säkert minst tjugo år sedan jag såg The Towering Inferno senast då fest och arbete fyllt glappen mellan de nya åren och de svenska kanalerna slutade för länge sedan att visa katastroffilmer på nyårsafton. En besynnerlig men oerhört tilltalande tradition som nu har blivit ersatt med meningslöst flamsande mellan svenska folkkära profiler.

”I just don’t think that all of us are gonna make it.”

The Towering Inferno är filmen som gav producenten Irwin Allen smeknamnet “The Master of Disaster”. Efter succén men den två år tidigare katastroffilmen The Poseidon Adventure blev det grönt ljus för hans nästa projekt, The Towering Inferno. Precis som i The Poseidon Adventure stod Allen själv som regissör under actionsekvenserna och lät någon annan stå för resten, i detta fall John Guillermin som kanske är mest känd för nyinspelningen av King Kong och dess uppföljare King Kong Lives. The Towering Inferno kryllar av kända namn och förutom huvudattraktionerna Steve McQueen och Paul Newman dyker även bl.a. Faye Dunaway, William Holden, Fred Astaire och Richard Chamberlaine upp i större biroller. Jag har aldrig haft mycket till övers för Steve McQueen. För mig är han lite samma sak som Russell Crowe, en trist och träig figur som visserligen medverkat i en rad bra filmer men deras skådespelartalanger har aldrig riktigt fallit mig i smaken. Här verkar inte McQueen trivas det minsta och ser mest sur och besvärad ut. Däremot är Newman och Holden som vanligt väldigt bra och Chamberlaine är smått lysande som den egotrippade svärsonen som är en av de största anledningarna bakom branden.

”You know we can’t fight a fire in anything over the 7th floor. But you keep building them as high as you can.”

The Towering Inferno är ett praktexempel på hur en bra katastroffilm ska se ut, sedan beror det på vilket sceneri man själv föredrar. Jag har alltid föredragit naturkatastrofer i alla dess former och min absoluta favoritfilm i genren är The Poseidon Adventure, en film som ofta slogs om speltiden med The Towering Inferno under nyårsafton hemma i Sverige. The Towering Inferno’s största problem är den långa speltiden, två timmar och fyrtio minuter är på tok för länge. Efter en spännande inledning blir mittenpartiet mest en seg transportsträcka till det hastiga men ibland svindlande slutet. De kunde gott ha skyndat på eller tagit bort flera onödiga sekvenserna och förvandlat filmen till ett riktigt rafflande äventyr. Bortser man från detta är The Towering Inferno en maffig och pampig film med dramatisk musik och övertygande specialeffekter och än idag känns den inte särskilt förlegad. Filmen blev en rejäl succé när den kom och folk stormade biograferna för att få se vad det hela handlade om, dessutom håvade filmen in tre oscarsstatyetter. The Towering Inferno är stabil underhållning och stundtals riktigt spektakulär men det finns bättre filmer i genren.

Eyes of Laura Mars (1978)

Laura Mars är det hetaste namnet bland New Yorks modefotografer. Hennes kamera skildrar sex och våld och den kontroversiella stilen både upprör och beundras. Under en vernissage når nyheten Laura att hennes förläggare blivit mördad. Laura börjar få syner. Hon ser vad en mördare ser, en mördare som tar livet av hennes vänner i en rasande fart med hjälp av en isklyvare som genomborrar offrens ögon. Polisen John Neville förstår snart att Laura själv står på tur och tillsammans försöker de klura ut vem mördaren är innan det är för sent.

”Senseless violence, unrelenting, inexcusable, hateful violence, is once more unleashed.”

Jag har inte sett Eyes of Laura Mars (eller Ögon som är titeln i Sverige) sedan en sen kväll på tv, någon gång för säkert femton år sedan. Då tyckte jag att det var en väldigt fascinerande film och jag minns att jag särskilt tyckte att sekvenserna där Laura Mars i skräck ser morden begås, var riktigt läbbiga. En eftermiddag när jag gick veckans obligatoriska vinylrunda ramlade jag över filmen i Malmös (tillsammans med Lilla Torgs Seriemagasin och Vinylskivor) bästa skivaffär, Rundgång, för en femtiolapp och lyckan var gjord.

Eyes of Laura Mars har ett manus av John Carpenter som samma år skrev och regisserade den bortglömda tv-filmspärlan Someone’s Watching Me! För regin står Irvin Kershner som sedan gick vidare och regisserade The Empire Strikes Back, Never Say Never Again och Robocop 2. Från början var det tänkt att Barbara Streisand skulle spela rollen som Laura Mars men istället gick den till den nyligen oscarsbelönade Faye Dunaway (för hennes roll i Network) och Streisand fick nöja sig med att sjunga filmens titelsång. Tur är väl det för jag har aldrig varit någon gillare av Streisand, varken som sångerska eller aktris och Dunaway passar alldeles utmärkt i rollen som den egotrippade fotografen Laura Mars. Raul Julia, Brad Dourif (i snyggt helskägg) och Tommy Lee Jones dyker alla upp i tidiga roller. Julia har inte mycket att arbeta med i rollen som Lauras ex man Michael men Dourif är väldigt bra i en lite mindre roll som Lauras chaufför. Den då trettiotvå år gamla Tommy Lee Jones (med ett ansikte som ännu bara antyder om hur det skulle komma att se ut) spelar polisen Neville och han gör bra ifrån sig och är inte alls lika butter och träig som hans flesta senare rollpresentationer. Jag gillar Jones men i längden tycker jag att han kan bli något enformig, men som sagt här är han bra och kemin tillsammans med Dunaway fungerar alldeles utmärkt.

Eyes of Laura Mars är idag inte alls lika bra som jag kom ihåg den men det är fortfarande en helt okej thriller. Det finns lite logiska luckor här och var och slutet är inte särskilt svårt att klura ut men när en film kryllar av lättklädda fotomodeller som får spela döda framför kameran (fotosessionerna ser förbannat proffsiga ut) glöms det lätt bort. De sköna sjuttiotalsmiljöerna där allt från inredning till klädsel går i en brun skala, har en speciell inverkan på mig. Jag gillar att se de utsvängda byxorna och de fula polotröjorna och även fast det inte är klädesplagg jag skulle ta på mig idag fanns det en period i mitt liv då jag åkte runt till varenda secondhandbutik för att hitta de vida byxorna. Eyes of Laura Mars är inte särskilt våldsam trots filmens brutala natur och det är synd, lite våldsammare mord skulle ha lyft filmen rejält. Ibland ger Eyes of Laura Mars ifrån sig lite giallovibbar och i händerna på italienarna skulle detta förmodligen ha kunnat bli hur bra som helst. Filmen sackar lite i tempo då och då och den skulle ha tjänat på att trimmas ner något. Eyes of Laura Mars är inget mästerverk men i det stora hela är det ända en relativt underhållande seriemördarthriller som mycket tack vare bra skådespeleri och snygga (om än inte blodiga) mordsekvenser är väl värd att se åtminstone en gång.