Carol Anne flyttar till sin moster Trish (förlåt, Pat) i
Chicago för att komma bort från sitt problematiska förflutna. Hon går i en
skola för ”begåvade barn med känslomässiga problem” och psykiatrikern Seaton
förvärrar situationen istället för att förbättra den. Ju mer han nystar i Carol
Anne’s inre, desto mer frammanar han den ondskefulla pastorn Kane och hans
osaliga andar. Carol Anne’s nya hem i skyskrapan (som drivs av mosterns man
Bruce) visar sig snart inte vara mycket bättre än hemmet i Cuesta Verde. Pastor
Kane har hittat henne igen och de onda andarna vägrar att lämna henne ifred
förrän de har brutit igenom barriären mellan de döda och de levande.
”We’re back!”
För några dagar sedan när jag väntade på att sömnen skulle
infinna sig fördrev jag tiden med att titta på Kolchak. Turen hade kommit till
avsnittet där en politiker sålt sin själ till djävulen i hopp om att vinna
presidentposten och i rollen som den ivriga kandidaten fanns ingen mindre än
Tom Skerritt. Genast blev jag sugen på att se någonting mer med karln i centrum.
Då jag för bara några dagar sedan såg Poltergeist II: The Other Side kändes det
ganska självklart att gå vidare till den tredje och avslutande delen i serien.
”Carol Anne. We need you to lead us into the
light.”
Poltergeist III blev den unga barnskådisen Heather
O’Rourke’s sista film, hon dog bara några månader innan filmen fick premiär.
Efter det att hon blivit feldiagnostiserad med Crohns sjukdom avled hon i ett
hjärtstillestånd i sviterna av tarmvred och blodförgiftning, blott tolv år
gammal. O’Rourke har växt i sin roll som Carol Anne och man kan bara ana de
porträtt hon skulle ha kunnat spela om livet tog en annan vändning och det är
minst sagt ett tragiskt öde. Den sympatiska familjen Freeling är nu borta och
kvar återstår endast centerfiguren Carol Anne. Tur för oss så får vi denna gång
istället ”nöja” oss med Tom Skerritt och Nancy Allen som spelar den unga
flickans nya förmyndare och det är ju allt annat än fy skam. De båda är
skådespelare jag saknar i dagens filmer och de har levererat personporträtt i
skapelser jag höjer till skyarna. De får sällskap av den enda skådespelerskan
(och Heather O'Rourke såklart) som följt med från de tidigare filmerna, Zelda
Rubinstein som här repriserar sin roll som mediet Tangina.
Regissören Gary Sherman ligger bakom favoriten Dead & Buried och
kannibaltunnelbaneskräckisen Raw Meat och han har lyckats införa lite mer kalla
kårar i det tredje bidraget av serien. Poltergeist
III levererar mer skräck än sina föregångare. Musiken är läskigare, likaså
omgivningarna med sina oändliga antal speglar som fångar den sköra linjen
mellan dimensionerna och dessutom är andarna fan så mycket mer elaka tredje
gången gillt. Karaktärerna är inte lika sympatiska som familjen Freeling och de
vinner inte många pluspoäng (med undantag för Bruce och Donna) men det är kul
att se Lara Flynn Boyle i sin första långfilmsroll, innan hon gick vidare och
spelade karaktären med samma namn i kultserien Twin Peaks. Hjärnskrynklaren Seaton är en av de mest osympatiska
figurer jag sett på länge och hans självgoda och nonchalanta beteende är en
upplevelse i sig. Poltergeist III är
långt ifrån en perfekt film och vissa sekvenser som skulle ha kunnat bli hur
läbbiga som helst sumpas. Trots detta är det en småmysig rulle som håller mitt
intresse uppe under dess speltid och det är mer än vad jag kan säga om Poltergeist II. Slutet blir något segt
men i övrigt är det en ganska underhållande film. Åttiotalet visar ännu en gång
upp dess fruktansvärda mode med massvis av hårspray, axelvaddar och kläder med
skrikiga färger. Jag tyckte att Poltergeist
III var riktigt läskig när jag var mindre och även fast jag inte tycker
likadant idag uppskattar jag den till viss del ändå. Inget av bidragen till
Poltergeist-trilogin tilltalar mig särskilt mycket men detta är den mest
underhållande. Poltergeist III är den
delen i serien jag uppskattar mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar