Poltergeist III (1988)

Carol Anne flyttar till sin moster Trish (förlåt, Pat) i Chicago för att komma bort från sitt problematiska förflutna. Hon går i en skola för ”begåvade barn med känslomässiga problem” och psykiatrikern Seaton förvärrar situationen istället för att förbättra den. Ju mer han nystar i Carol Anne’s inre, desto mer frammanar han den ondskefulla pastorn Kane och hans osaliga andar. Carol Anne’s nya hem i skyskrapan (som drivs av mosterns man Bruce) visar sig snart inte vara mycket bättre än hemmet i Cuesta Verde. Pastor Kane har hittat henne igen och de onda andarna vägrar att lämna henne ifred förrän de har brutit igenom barriären mellan de döda och de levande.

”We’re back!”

För några dagar sedan när jag väntade på att sömnen skulle infinna sig fördrev jag tiden med att titta på Kolchak. Turen hade kommit till avsnittet där en politiker sålt sin själ till djävulen i hopp om att vinna presidentposten och i rollen som den ivriga kandidaten fanns ingen mindre än Tom Skerritt. Genast blev jag sugen på att se någonting mer med karln i centrum. Då jag för bara några dagar sedan såg Poltergeist II: The Other Side kändes det ganska självklart att gå vidare till den tredje och avslutande delen i serien.

”Carol Anne. We need you to lead us into the light.”

Poltergeist III blev den unga barnskådisen Heather O’Rourke’s sista film, hon dog bara några månader innan filmen fick premiär. Efter det att hon blivit feldiagnostiserad med Crohns sjukdom avled hon i ett hjärtstillestånd i sviterna av tarmvred och blodförgiftning, blott tolv år gammal. O’Rourke har växt i sin roll som Carol Anne och man kan bara ana de porträtt hon skulle ha kunnat spela om livet tog en annan vändning och det är minst sagt ett tragiskt öde. Den sympatiska familjen Freeling är nu borta och kvar återstår endast centerfiguren Carol Anne. Tur för oss så får vi denna gång istället ”nöja” oss med Tom Skerritt och Nancy Allen som spelar den unga flickans nya förmyndare och det är ju allt annat än fy skam. De båda är skådespelare jag saknar i dagens filmer och de har levererat personporträtt i skapelser jag höjer till skyarna. De får sällskap av den enda skådespelerskan (och Heather O'Rourke såklart) som följt med från de tidigare filmerna, Zelda Rubinstein som här repriserar sin roll som mediet Tangina.

Regissören Gary Sherman ligger bakom favoriten Dead & Buried och kannibaltunnelbaneskräckisen Raw Meat och han har lyckats införa lite mer kalla kårar i det tredje bidraget av serien. Poltergeist III levererar mer skräck än sina föregångare. Musiken är läskigare, likaså omgivningarna med sina oändliga antal speglar som fångar den sköra linjen mellan dimensionerna och dessutom är andarna fan så mycket mer elaka tredje gången gillt. Karaktärerna är inte lika sympatiska som familjen Freeling och de vinner inte många pluspoäng (med undantag för Bruce och Donna) men det är kul att se Lara Flynn Boyle i sin första långfilmsroll, innan hon gick vidare och spelade karaktären med samma namn i kultserien Twin Peaks. Hjärnskrynklaren Seaton är en av de mest osympatiska figurer jag sett på länge och hans självgoda och nonchalanta beteende är en upplevelse i sig. Poltergeist III är långt ifrån en perfekt film och vissa sekvenser som skulle ha kunnat bli hur läbbiga som helst sumpas. Trots detta är det en småmysig rulle som håller mitt intresse uppe under dess speltid och det är mer än vad jag kan säga om Poltergeist II. Slutet blir något segt men i övrigt är det en ganska underhållande film. Åttiotalet visar ännu en gång upp dess fruktansvärda mode med massvis av hårspray, axelvaddar och kläder med skrikiga färger. Jag tyckte att Poltergeist III var riktigt läskig när jag var mindre och även fast jag inte tycker likadant idag uppskattar jag den till viss del ändå. Inget av bidragen till Poltergeist-trilogin tilltalar mig särskilt mycket men detta är den mest underhållande. Poltergeist III är den delen i serien jag uppskattar mest.

Raw Meat (1973)

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?

  - No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.