Psycho II (1983)

Efter tjugotvå år på mentalsjukhus anses Norman Bates frisk igen och återvänder hem till sitt hus på kullen. Norman får jobb på stadens sylta som köksassistent där han träffar unga Mary, som efter ett bråk med sin pojkvän flyttar in hos Norman. Det är emellertid inte alla som tycker att Norman förtjänar en andra chans och när någon ringer och utger sig för att vara hans döda mor upprepar historien sig.

”He was found not guilty by reason of insanity. Since he’s no longer insane...”

Psycho II inleds med den berömda duschscenen i svartvitt, sedan går det över i färg och en ny historia tar vid. De kunde inte ha hittat en bättre man för jobbet att föra den klassiska historien vidare än den australiensiska Hitchcockentusiasten Richard Franklin, som redan hade visat sina hitchcockianska kunskaper med den spännande thrillern Roadgames. Tom Hollands manus för Psycho II är imponerande och satte hans namn på skräckfilmskartan. Två år senare regidebuterade han med den lyckade vampyrrullen Fright Night och fortsatte att skrämma publiken genom att introducera den onda dockan Chucky i Child’s Play några år senare.

”But if Norman Bates is crazy, a lot of people around here are running close second.”

Tjugotre år efter det att Hitchcock skrämde slag på publiken kom som sagt uppföljaren och det är klart att folket var skeptiska. Hur följer man upp en odödlig klassiker som Psycho? Mot alla odds lyckades Franklin och resultatet är till och med bättre än vad jag minns. Norman Bates var Anthony Perkins livs roll och i Psycho II gräver han ännu djupare i sin karaktärs plågade psyke. Perkins levererar ett toppenporträtt av den stackars Norman som gör allt i sin makt för att inte falla tillbaka i samma mönster och under tiden är han omringad av flera andra bra skådisar. Vera Miles (från originalet) är även denna gång ruskigt bra som den missnöjda och besatta systern till Normans mest berömda gäst. Robert Loggia övertygar som Normans psykiatriker, Meg Tilly axlar manteln som duschande gäst med bravur och Denniz Franz är som vanligt klippt och skuren för rollen som den sliskiga motellchefen som får bekanta sig med den förödande brödkniven. Jerry Goldsmiths musik är pampig och Franklins regi är felfri. Det finns mängder av effektiva och skickligt utförda sekvenser och morden, som så klart är mycket blodigare än i originalet, är väl värda väntan och oftast riktigt brutala. Psycho II är en förbannat lyckad psykologisk rysare som efter en timme belönar tittaren med en bra vändning och en intensiv sista halva. Psycho II är förstås inte lika bra som Hitchcocks original men det är definitivt en av de absolut bästa uppföljarna som har gjorts.

Gremlins 2: The New Batch (1990)

 

Billy och Kate har flyttat från hålan Kingston Falls till storstaden New York. De drömmer om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan flytta till en finare lägenhet och äntligen gifta sig. De arbetar båda på sensationen Daniel Clamp’s hypermoderna kontorskomplex och när Billy hör brevbäraren vissla på en välbekant melodi förstår han att hans gamla polare Gizmo finns någonstans i närheten. Billy hittar Gizmo i skyskrapans alldeles egna genforskningslabb där den skruvade doktor Catheter utför plågsamma djurförsök. Billy gömmer Gizmo i sin skrivbordslåda tills det är dags för hemfärd. Gizmo passar på att se sig omkring och ännu en gång bryts de tre livsviktiga reglerna. Gizmo får vatten på sig och börjar genast generera elaka varianter av sig själv och snart är det kaos i höghuset.

”You got to evacuate the building. There are creatures in it. They start out small and furry. If they eat after midnight, they form cocoons...”

När jag växte upp så ville alla ungar ha en alldeles egen Mogwai. Problemet var ju bara att de inte fanns på riktigt och det blev en bitter verklighet för många och de döpte sina andra husdjur till Gizmo istället. Gizmo är en av filmhistoriens sötaste skapelser, man smälter så fort den lilla håriga krabaten är i bild. Gremlins är en helgjuten monsterfilm med en stor dos humor i en perfekt kombination. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är en alldeles förtjusande film. Filmbolaget ville att Joe Dante skulle följa upp succén så fort som möjligt men regissören kände sig färdig med monstren för tillfället och det dröjde sex år innan de gjorde entré på bioduken igen. Jag har bara sett Gremlins 2: The New Batch en eller två gånger tidigare (Nintendo-spelet spenderade jag dock mer tid med) och vad jag minns från den så tyckte jag att den var sådär, ingenting speciellt.

Historien är förflyttad från den lilla idyllen Kingston Falls till en skyskrapa i New York och efter en snabb inledning har filmen inte mycket till story. Det är extra mycket av allt och det är fullt blås under den sista timmen. Gremlins 2 är helt hysterisk underhållning som ligger farligt nära gränsen till att bli för mycket av det goda men för det mesta klarar filmen balansgången galant. Det blir lite tramsigt emellanåt och vissa av de nya gremlinsarna är lite väl fjantiga men monstren är även denna gång fräcka skapelser som utstrålar sann skaparglädje. Flera karaktärer från föregångaren dyker upp i uppföljaren. Herr och fru Futterman, Mr Wing, Billy, Kate och förstås Gizmo och hans nya elaka avkommor. Den stackars mogwain fortsätter att bli mobbad och Gizmo är mesigare än någonsin, tills han får nog och tar hjälp av sina kunskaper från sitt tv-tittande och börjar sparka stjärt likt sin idol Rambo. Det kryllar av kända ansikten som gör parodi på sig själva. Hulk Hogan sliter av sig tröjan på en biosalong när gremlinsarna stör föreställningen och filmkritikern Leonard Maltin får svar på tal när han citerar sin egen kritik av originalfilmen Gremlins. Det är kul att se Christopher Lee i rollen som den elaka vetenskapsmannen och även fast hans tid framför kameran är på tok för lite så briljerar han varenda minut han är med. Det är mer fokus på humor i uppföljaren och ibland blir det lite för mycket av den varan och inte alls lika balanserat som i originalet. Gremlins 2 är förstås inte lika bra som ettan men det är en lyckad uppföljare där underhållningsfaktor är hög och speltiden rinner iväg av bara farten.

Warlock (1989)

Året är sextonhundranittioett och i en liten by i Boston står en ondskefull häxmästare anklagad för samröre med djävulen. Straffet är fastställt och häxmästaren döms till döden genom hängning för att sedan brännas över en korg med levande katter. Istället för att erkänna sitt brott, flyr ondskans redskap och förflyttar sig trehundra år fram i tiden till dagens (det vill säga nittonhundraåttioåtta) Los Angeles för att tjäna mörkrets krafter. Häxmästaren får i uppgift att samla ihop de tre delarna av djävulsbibeln Grand Grimoire, i vilken Guds bortglömda namn finns - ett namn som om det uttalas baklänges kan återkalla självaste skapelsen. Hack i hälarna har Satans sändebud häxjägaren Redferne och med hjälp av Kassandra, en ung kvinna som fått en förbannelse slängd på sig som gör att hon åldras i en rasande fart, tar de tillsammans upp jakten på den ondskefulla häxmästaren.

”Next time there won't be any spells, no hexes, no potions. Next time, he's gonna kill me.”

Warlock är en blast from the past. Det är en av mina favoritfilmer från åttiotalet och jag har sett den och dess uppföljare fler gånger än jag kan räkna genom åren. Nu var det länge sedan jag såg någon av dem så jag passade på att beställa dem båda när wowhd hade en 15% rea på allt i butiken. Efter det att manusförfattaren och regissören David Twohy klottrat ner historien till den underhållande monsterrullen Critters 2 var det dags för satanistäventyret Warlock. För regin står Steve Miner och han ligger bakom flera rullar som jag gillar skarpt. Förutom Friday the 13th Part 2 och Friday the 13th Part III har han levererat Halloween H20: 20 Years Later, monsterfilmen Lake Placid och den underskattade zombiestänkaren Day of the Dead och de är alla underhållande filmer på sina egna vis.

”You tellin' me you're a witch? You ain't no witch! Witches are girls!”

Julian Sands som spelar häxmästaren är en skådespelare som jag alltid har tyckt mycket om och det märks att han har njuter i Warlock. Han är perfekt som det genomonda sändebudet och det är tack vare just Warlock som jag tittade på allt jag kunde komma över med skådespelaren de nästkommande åren. Än idag så höjer jag ögonbrynen när han medverkar i en ny film. Warlock är lite av en mix mellan åttiotalsklassikerna The Terminator och Highlander. Historien är till en början nästan identisk med Cameron’s rulle fast tvärtom, här färdas de två representanterna av gott och ont fram i tiden istället för bakåt. Warlock är ett skräckfyllt äventyr som inte är det minsta skrämmande men otroligt underhållande. Jag gillar de ibland taffliga specialeffekterna och de uppenbara kulisserna bakom kyrkogården i slutsekvensen. Det är charmigt och effekter av detta slag tilltalar mig något oerhört. Jerry Goldsmith’s dramatiska musik passar filmen perfekt och ibland blir den så öronbedövande att jag var tvungen att sänka ljudet markant för att inte väcka min sovande sambo. Kulturkrockarna som bidrar till filmens ibland komiska inslag är ibland kul, ibland fjantiga men humorn blir aldrig påfrestande. Warlock är gjord med glimten i ögat och filmen håller än idag. Jag ser spänt fram mot att återbesöka uppföljaren och jag längtar tills den ska trilla ner i min brevlåda. Jag kommer definitivt att se Warlock flera gånger i framtiden.

Poltergeist II: The Other Side (1986)

Ett år har gått sedan händelserna i Cuesta Verde utspelade sig och familjen Freeling har flyttat. Det hjälper emellertid inte ett skvatt, bruset i tv:n vägrar att lämna den yngsta familjemedlemmen Carol Anne ifred. Familjen har bosatt sig hos barnens mormor för lugn och ro (utan tv-apparater) och försöker komma på fötter igen men ondskan omfamnar Freeling’s ännu en gång. De elaka andarna hittar nya sätt att kontakta Carol Anne och ondskans sändebud, förklädd som pastor Kane, gör allt i sin makt för att röva bort flickebarnet. I uppdrag från mediet Tangina sänds medicinmannen Taylor för att hjälpa familjen att ännu en gång undkomma ondskan.

”They’re back.”

Jag har aldrig gillar Poltergeist. Jag har gett filmen både en fjärde och en femte chans men jag kan inte annat än att tycka att det är en gravt överskattad rulle som inte förtjänar all den uppståndelse den har fått genom åren. En sak är dock väldigt bra med Poltergeist och det är den otroligt sympatiska familjen Freeling och de har lyckligtvis följt med i den andra delen i serien.

”He was testing your power. He comes in many forms, but that was him.”

Det dröjde fyra år innan uppföljaren till den omåttligt populära Poltergeist kom. En förbannelse har följt trilogin och under varje inspelning har någon fått sätta livet till. Storasystern i den första filmen Dana, spelad av Dominique Dunne, blev kort efter premiären strypt av sin pojkvän. Julian Beck som gestaltar pastor Kane avled i magcancer efter inspelningarna av Poltergeist II: The Other Side och Heather O’Rourke som spelar Carol Ann dog under mystiska omständigheter kort innan Poltergeist III var färdigställd, blott tolv år gammal. Historierna kring filmerna är långt mycket mer skrämmande än filmerna i sig. Precis som ettan så gillar jag inte Poltergeist II särkilt mycket, trots att jag av någon mystisk anledning hade ganska höga förväntningar på filmen när jag gav den en andra (eller var det kanske en tredje) chans. Det är en medioker mysrysare som levererar blixtrar och dunder och allehanda spökerier istället för våldsamheter och blodiga specialeffekter och det är en i grund och botten ganska snäll skapelse som inte förtjänar sin femtonårsgräns. Det händer inte mycket under filmens gång som fångar mitt intresse, även fast incidenten med tandställningen och tequilaflaskan är ganska underhållande. Slutet som är över i all hast gillar jag inte alls. Ettan som faktiskt har några minnesvärda scener är trots allt mycket bättre men Poltergeist II styrka ligger i karaktären Kane. Det är en bra tillökning till serien och även fast det inte är en särskilt mörk film gör den kusliga pastorn filmen dystrare än sin föregångare. Ännu en gång är familjen Freeling filmens största tillgång och med undantag för den något tröttsamma medicinmannen Taylor är alla som medverkar sympatiska figurer. Poltergeist II får mig inte att gilla historien om den olycksdrabbade Carol Ann mer men jag måste ändå medge att jag är lite nyfiken på att återbesöka den tredje och avslutande delen igen.