The Psychic (1977)

Virginia ser i en vision sin mamma begå självmord genom att slänga sig utför Dovers klippor när hon själv befinner sig i en annan del av världen – på flickskola i Florens. Arton år senare får hon plötsligt hemska föraningar om att något fruktansvärt ska ske. För sin inre syn ser hon en kvinna mördas för att sedan bli inmurad av en haltande man. När Virginias nyblivna make är på affärsresa passar hon på att besöka hans hus vilket hon ännu inte satt sin fot i. Syftet är att rusta upp det som en överraskning men hon känner snart igen ett av rummen i huset. Det är samma rum som hon såg i sin vision och när hon slår sönder väggen hittar hon till sin förskräckelse skelettet av en kvinna i tjugoårsåldern inmurad i väggen. När maken blir arresterad och polisen vägrar att hjälpa henne tar hon hjälp av sin psykiatriker Luca för att nysta i mysteriet och rentvå sin make.

”Find something else to do. Stay away from there.”

Lucio Fulci är den största anledningen till att jag började fascineras av den italienska skräckfilmen för många herrans år sedan och även fast jag har sett många, ungefär tjugo, av hans filmer så finns det fortfarande många kvar som jag inte sett tidigare. The Psychic eller Seven Notes in Black som filmen även är känd under och som dessutom är en mer passande titel, är en av dem. Jag har haft Severins släpp av filmen i hyllan under flera år utan att ha sett den och det känns alltid lite pirrigt när man ser en Fulci film för första gången.

”I’d love you even if you were a witch. Stop tormenting yourself, leave it to the police. They’ll find out who that woman was and perhaps even the murderer.”

Fulci regisserade The Psychic bara två år innan han skapade det ultravåldsamma zombierafflet Zombie Flesh Eaters som sedan följdes av mästerverk som City of the Living Dead, The Beyond, House by the Cemetery och The New York Ripper. I The Psychic fokuserar Fulci inte på blodiga våldsamheter (det finns några inslag, bland annat en snarlik sekvens som han använde sig av i den superba Don’t Torture a Duckling) utan här lägger han allt krut på den blytunga stämningen. The Psychic är ett imponerande mordmysterium med drag av Edgar Allan Poes The Black Cat (som han några år senare gjorde en egen version av) och även fast filmen faller under kategorin giallo så är det inte en film som följer de obligatoriska inslagen som hör genren till. The Psychic är mer en psykologisk thriller med övernaturliga inslag. Det spelar egentligen ingen roll vad man kallar filmen för då The Psychic är en riktigt bra rulle, en av Fulcis bästa.

The Psychic är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga krusiduller. Pusselbitarna placeras långsamt på sin rätta plats och det dröjde innan jag klurade ut vilken riktning filmen skulle ta. Det är en förbannat engagerande historia och upplösningen är ruskigt bra. Filmen innehåller en massa intressanta karaktärer och många känns igen från liknande filmer. Jennifer O’Neill från David Cronenbergs Scanners spelar den plågade klairvoyanten Virginia, Marc Porel från Ruggero Deodatos stenhårda snutfilm Live Like a Cop, Die Like a Man dyker upp som hennes psykiatriker, Gabriele Ferzetti som spelar elaking i Bondfilmen On Her Majesty’s Secret Service spelar konstkännaren Emilio och Ida Galli som spelar Victorias makes syster Gloria känns igen från Sergio Martinos fantastiska giallo The Case of the Scorpion’s Tail. Fulcis kännetecken finns här hela tiden med hastiga in- och utzoomningar och det drömlika fotot ligger som en hinna över hela filmen och man märker snabbt vem det är som sitter bakom kameran. The Psychic ser fantastisk ut och filmen är fullproppad med ursnygga sekvenser. Filmmusiken som är signerad Fabio Frizzi och hans två kompanjoner Franco Bixio och Vince Tempera är en riktig höjdare som jag gärna skulle inkludera i min vinylsamling. The Psychic är helt klart en ny favorit i Fulcis imponerande filmografi och den är helt i samma liga som hans tidigare mästerverk A Lizard in a Woman’s Skin och Don’t Torture a Duckling. Älskare av italiensk genrefilm får bara inte missa detta guldkorn!

Live Like a Cop, Die Like a Man (1976)

De skrupellösa mansgrisarna Alfredo och Antonio jobbar i en specialenhet inom polisen i Rom som inriktat sig på att sätta dit stadens värsta avskum. När kollegan Guido, som jobbat under täckmantel under flera för att sätta dit den ondskefulla maffiabossen Pasquini, blir mördad utanför polisstationen tar duon över. Under tiden hinner de med att slå ut en och annan gangster på de mest tvivelaktiga sätt och de tar inte order från någon, inte ens från deras chef. Om någon oskyldig medborgare får sätta livet till ger Alfredo och Antonio blanka fan i - de är iskalla typer på heta bågar, med lagen på deras sida.

”I’m not saying you’re incompetent, but every time you’re out on a job you leave two or three bodies behind in bits and pieces.”

Ruggero Deodato är en av mina favoritregissörer inom den italienska våldsfilmen och hittills har jag gillat allt jag sett av karln. Han var en av de första filmskaparna som väckte mitt intresse för den italienska vålds- och skräckfilmen. Sedan dess har det givetvis tillkommit fler regissörer som gett mig mersmak men Deodato kommer alltid att ha en särskild plats i mitt filmhjärta. Jag träffade honom på Sci Fi Mässan i Malmö för några år sedan där jag passade på att plåta mig tillsammans med honom och få ett fotografi av Cannibal Holocaust planschen signerad. Jag sa till honom att han var den största stjärnan där, han log och sa grazie.

”What’s the world coming to? Two cops with faces like thieves!”

Den stenhårda filmtiteln Live Like a Cop, Die Like a Man är nästan ännu tuffare när svenskarna döpte om den till Iskalla Typer på Heta Bågar och filmen lever verkligen upp till sin titel och våldsamma rykte. Redan under de tio första minuterna får vi uppleva en helt galen motorcykeljakt genom Rom under rusningstid (filmad helt utan tillåtelse) där elakingarna släpar ett rånoffer längs marken och kör ihjäl en ledsagarhund. Avslutningsvis kraschar de in i en lastbil och Alfredo bryter nacken av den enda överlevande fähunden, bara för att han känner för det. Som om ingenting har hänt glider de båda till polisstationen där de har en lång diskussion med sekreteraren om vem av dem som hon helst skulle vilja ligga med och får till svar - er båda. Under dessa första minuter sätts tonen på de resterande nittio där våldsamheter och sexistiska utspel fyller speltiden, men hela tiden med glimten i ögat. Som vanligt när det kommer till Deodatos filmer spelas melodisk och vacker musik (som komponerats och sjungs av Lovelock själv) under de våldsammare partierna och under de resterande sekvenserna dånar wah-wah-waka-waka gitarrer och bongotrummor - musikvalet kunde inte vara mer passande.

Ruggero Deodatos karriär hade hittills mest bestått av komedier och äventyrsfilmer. Innan han regisserade Live Like a Cop, Die Like a Man gjorde han den erotiskt laddade Waves of Lust fast det var med Live Like a Cop, Die Like a Man som han på allvar började visa sin våldsamma och sadistiska sida och tackar gudarna för det med tanke på de mästerverk som följde. Det var tänkt, redan innan filmen haft premiär, att det skulle komma en uppföljare men då det uppstod kontroverser mellan skådespelarnas agenter och producenterna blev det aldrig av och Deodato regisserade inte fler snutfilmer. Det är synd för Live Like a Cop, Die Like a Man är en otroligt underhållande actionrökare som trots en minimal historia levererar allt man kan önska sig från den så kallade poliziotteschigenren.

För filmens manus står legenden Fernando Di Leo som ligger bakom flera av genrens absolut bästa filmer. I huvudrollerna som de båda sexistiska våldsdyrkarna ser vi Ray Lovelock och Marc Porel. Deras kemi fungerar perfekt och de är lika smutsiga och känslokalla som elakingarna de jagar och tar död på, alltid med ett flin på läpparna. De jobbar ihop, lever tillsammans och delar till och med kvinnor och motorcykeln – sann bromance. Även fast Live Like a Cop, Die Like a Man är förbannat våldsam, uppstår en hel del komiska inslag. Diskussionerna med sekreteraren eller när de besöker maffibossens kåta syster som ligger med dem båda är underhållning på hög (låg) nivå. Deodato hintar även till Sveriges smutsiga och frigjorda rykte genom att introducera en toplessolande svenska som försöker få lite färg under årets kallare årstid. Kvinnorna i filmen fungerar mest som ägodelar till männen och inga inblandade är särskilt sympatiska, allra minst männen (det är ju inte heller genren känd för) men de absurda situationerna och de förlegade tankegångarna gör spektaklet skamligt underhållande. Live Like a Cop, Die Like a Man är en jävligt tuff film, fullspäckad med tillräckligt mycket häftiga motorcykeljakter, eldstrider, knytnävsslagsmål, sex och våld för att hålla vem fan som helst underhållen. Raro Videos släpp av filmen vilken är fullspäckad med intervjuer med de inblandade och en dröse reklamfilmer av regissören är ett måste i filmhyllan. Bravo Ruggero Deodato, bravo!