Gremlins 2: The New Batch (1990)

 

Billy och Kate har flyttat från hålan Kingston Falls till storstaden New York. De drömmer om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan flytta till en finare lägenhet och äntligen gifta sig. De arbetar båda på sensationen Daniel Clamp’s hypermoderna kontorskomplex och när Billy hör brevbäraren vissla på en välbekant melodi förstår han att hans gamla polare Gizmo finns någonstans i närheten. Billy hittar Gizmo i skyskrapans alldeles egna genforskningslabb där den skruvade doktor Catheter utför plågsamma djurförsök. Billy gömmer Gizmo i sin skrivbordslåda tills det är dags för hemfärd. Gizmo passar på att se sig omkring och ännu en gång bryts de tre livsviktiga reglerna. Gizmo får vatten på sig och börjar genast generera elaka varianter av sig själv och snart är det kaos i höghuset.

”You got to evacuate the building. There are creatures in it. They start out small and furry. If they eat after midnight, they form cocoons...”

När jag växte upp så ville alla ungar ha en alldeles egen Mogwai. Problemet var ju bara att de inte fanns på riktigt och det blev en bitter verklighet för många och de döpte sina andra husdjur till Gizmo istället. Gizmo är en av filmhistoriens sötaste skapelser, man smälter så fort den lilla håriga krabaten är i bild. Gremlins är en helgjuten monsterfilm med en stor dos humor i en perfekt kombination. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är en alldeles förtjusande film. Filmbolaget ville att Joe Dante skulle följa upp succén så fort som möjligt men regissören kände sig färdig med monstren för tillfället och det dröjde sex år innan de gjorde entré på bioduken igen. Jag har bara sett Gremlins 2: The New Batch en eller två gånger tidigare (Nintendo-spelet spenderade jag dock mer tid med) och vad jag minns från den så tyckte jag att den var sådär, ingenting speciellt.

Historien är förflyttad från den lilla idyllen Kingston Falls till en skyskrapa i New York och efter en snabb inledning har filmen inte mycket till story. Det är extra mycket av allt och det är fullt blås under den sista timmen. Gremlins 2 är helt hysterisk underhållning som ligger farligt nära gränsen till att bli för mycket av det goda men för det mesta klarar filmen balansgången galant. Det blir lite tramsigt emellanåt och vissa av de nya gremlinsarna är lite väl fjantiga men monstren är även denna gång fräcka skapelser som utstrålar sann skaparglädje. Flera karaktärer från föregångaren dyker upp i uppföljaren. Herr och fru Futterman, Mr Wing, Billy, Kate och förstås Gizmo och hans nya elaka avkommor. Den stackars mogwain fortsätter att bli mobbad och Gizmo är mesigare än någonsin, tills han får nog och tar hjälp av sina kunskaper från sitt tv-tittande och börjar sparka stjärt likt sin idol Rambo. Det kryllar av kända ansikten som gör parodi på sig själva. Hulk Hogan sliter av sig tröjan på en biosalong när gremlinsarna stör föreställningen och filmkritikern Leonard Maltin får svar på tal när han citerar sin egen kritik av originalfilmen Gremlins. Det är kul att se Christopher Lee i rollen som den elaka vetenskapsmannen och även fast hans tid framför kameran är på tok för lite så briljerar han varenda minut han är med. Det är mer fokus på humor i uppföljaren och ibland blir det lite för mycket av den varan och inte alls lika balanserat som i originalet. Gremlins 2 är förstås inte lika bra som ettan men det är en lyckad uppföljare där underhållningsfaktor är hög och speltiden rinner iväg av bara farten.

Tales from the Crypt: Season 4 (1992)

Fjärde säsongen av Tales from the Crypt är den mest ojämna hittills men det betyder inte alls att den är dålig, det presenteras några riktiga pärlor av vår gode vän The Crypt Keeper! Kändisarna står fortfarande på rad för att få medverka och de verkar inte få nog av serien, det får inte jag heller! Några av de kända ansikten denna gång är Tom Hanks, Treat Williams, Dylan McDermott, Gregg Allman, Christopher Reeve, David Warner, Meat Loaf, Robert Patrick, David Morse, Brad Pitt, Timothy Dalton, Adam Ant, Joe Pesci, Zach Galligan, Beverly D’Angelo, Kevin McCarthy och Margot Kidder.

Och de vinnande bidragen från säsong fyra är:

None But the Lonely Heart

Howard är en ungkarl som gifter sig med rika äldre kvinnor för att sedan ta livet av dem och ärva deras pengar. Han behöver gifta sig rikt en sista gång för att skrapa ihop tillräckligt för att klara sig livet ut men någon är honom på spåren.

Tom Hanks (en av Hollywoods mest överskattade skådespelare) regidebuterar och spelar en liten roll i den fjärde säsongens första avsnitt. Det är ett charmigt bidrag på klassiskt tema och Hanks sköter sig bättre bakom kameran än framför.

On a Dead Man’s Chest

Sångaren Danny i bandet Exorcist är ett riktigt svin som får ett erbjudande av en groupie. Att ligga med henne i utbyte mot att hon fixar in honom hos en väldigt speciell tatuerare. En konstnär som tatuerar vad som finns inuti kroppen. Danny blir dock inte särskilt nöjd med motivet då det föreställer hans hatobjekt nummer ett, bandmedlemmen Nicks flickvän Scarlett. Danny försöker ta bort tatueringen men kvinnans ansikte blir kvar. Ursinnig mördar han Scarlett i hopp om att bli fri sina demoner men någonting vill komma ut från hans kropp.

On a Deadman’s Chest är ett aggressivt och våldsamt bidrag med en väldigt mörk underton. Det är kanske inte så konstigt då det är regissören William Friedkin som ligger bakom. Ingen mindre än Gregg Allman dyker upp som bandets (som är döpt efter regissörens största filmframgång) manager i säsongens bästa avsnitt.

What’s Cookin’

Fred har en restaurang där specialiteten är bläckfisk, bara bläckfisk och ingenting annat. Inte helt otippat är det ingen större hit bland matgästerna och Fred får svårt att betala hyran. Restaurangens städare hjälper till på traven och mördar hyresvärden. Med en ny meny så blomstrar affärerna igen men med fler munnar att mätta krävs fler offer.

What’s Cookin’ är ett kul bidrag med en bra Christopher Reeve i huvudrollen. Reeve var en lovande skådespelare med ett tragiskt öde och han var så mycket mer än ”bara” Stålmannen. Meat Loaf gästspelar och gör verkligen själ för sitt artistnamn.

The New Arrival

Radiopsykologen Alan Gertz förlorar lyssnare och i ett sista desperat försök att behålla sitt jobb besöker han och kollegorna en av sina mest trogna lyssnare Nora, (spelad av den kortväxta tanten i Poltergeist ,recension HÄR) som har problem med sin dotter Felicity. Allt står inte rätt till, Nora är en äldre kvinna som väntar på att sin man ska komma hem från första världskriget och hemska skrik hörs från ovanvåningen. Vem är det egentligen som bor en trappa upp?

Peter Medak, mannen bakom en av världens bästa spökhistorier The Changeling (recension HÄR) regisserar här en annorlunda spökhistoria med en otäck atmosfär. Avsnittet är inte i The Changeling-klass men det är definitivt att av de bästa bidragen till serien.

Split Personality

Jack är en lurendrejare som blåser folk på pengar. Hans högsta dröm är att bekanta sig lite närmare med tvillingar och det dröjer inte länge innan hans dröm blir till verklighet. Han råkar ut för en bilolycka och när han behöver låna en telefon i det närmaste huset möter han de identiska tvillingarna April och June. De är dessutom miljonärer, problemet är bara att för att ta del av alla pengar måste han gifta sig med båda två, han skapar sin tvillingbror Vic.

Skulle det inte ha varit för Joe Pesci så skulle detta förmodligen inte ha hamnat bland mina favoriter men han är en fröjd att se som den pengakåta Jack/Vic. Det är ett småkul bidrag och de 25 minuterna rinner iväg av bara farten.

Strung Along

Joseph var en stjärna på 1950-talet tillsammans med sin marionettdocka Coco. Nu är han en deprimerad äldre man, gift med en ung kvinna som vantrivs i sitt hem. En dag får Joseph ett erbjudande om att vara med i tv igen och börjar träna tillsammans med den entusiastiska David. Hans fru är inte särskilt begeistrad över makens nya vän och slänger ut honom. Joseph blir mer och mer deprimerad och fördriver tiden med att prata med sin docka Coco som tycker att det är hög tid att göra någonting åt hemsituationen. Coco är övertygad om att Josephs fru har en affär och svartsjukan börjar bubbla inom Joseph.

Jag har alltid tyckt att dockor är läbbiga och dockan Coco är inget undantag. Avsnittet besitter en skön atmosfär med sin stämningsfulla musik och det innehåller en bra tvist och snygga mord. Donald O’ Connor är mycket bra i huvudrollen som Joseph och det är kul att se Zach Galligan från Gremlins i ännu en roll där han fascineras av små varelser.

Även fast den fjärde säsongen inte håller samma höga kvalitet som de tre tidigare är det fortfarande mycket bra. Avsnitten On a Deadman’s Chest, The New Arrival och Strung Along tillhör mina favoriter bland de hittills över 50 bidragen och jag har fortfarande inte tröttnat på Crypt Keepers historier.