Hannie Caulder (1971)

De tre stökiga bröderna Clemens rider in i en sömnig stad för att råna banken. Tumult uppstår och tomhänta rider de vidare med lagens män hack i hälarna. De stannar vid familjen Caulders avlägsna hus för att stjäla nya hästar men när maken sätter sig på tvären mördar rövargänget honom och bryter sig sedan in i huset och våldtar hustrun Hannie, tuttar på huset och lämnar kvinnan i spillror. Skärrad och förbannad planerar Hannie en gruvlig hämnd.

“Win or lose, you lose, Hannie Caulder.”

Hannie Caulder är en av många filmer som länge har funnits på min att-se-lista. Pampig och glädjefylld musik inleder filmen och jag kan inte hjälpa att nynna med till titelmelodin. Efter det att de medverkandes namn har radats upp är det dock inte så glädjefyllt längre. Efter våldtäkten så följer en klassisk historia om hämnd, denna gång med kalaspinglan Raquel Welch i huvudrollen. Hannie Caulder innehåller en samling riktigt bra skådisar. Bröderna Clemens spelas av Ernest Borgnine, Jack Elam och Strother Martin och den elaka trion är ett ganska skönt gäng som gnabbas sinsemellan när de inte ställer till med rackartyg. Den alltid lika pålitliga Christopher Lee dyker upp som en godhjärtad vapensmed och Robert Culp är utmärkt i rollen som prisjägaren som lär Hannie allt han kan om konsten att effektivt utrota ohyra som Clemensbröderna. Filmens största behållning är emellertid förstås skönheten Welch. Hon är het som glödande kol och det är en fröjd att se när hon svingar revolvern mot vilda västerns avskum. Hannie Caulder är en lyckad blandning av rape/revenge, västern, drama och action och trots filmens tema så är det en ganska snäll rulle med en lagom dos av lättsam humor och blodigt pang-pang. Många västernfilmer tenderar att hålla på alldeles för länge men Hannie Caulder har en alldeles lagom speltid, är generös med den röda färgen och lyckas fånga min uppmärksamhet redan under de första minuterna. Hannie Caulder är inget mästerverk men det är en småmysig och alldeles lagom film på alla sätt och vis som inte gjorde mig besviken. Det är mycket troligt att Hannie Caulder är den hetaste bruden i vilda västerns historia!

Horror Express (1972)

Den brittiska antropologen Sir Alexander Saxton hittar någonting begravt i isen någonstans i Kina, en två miljoner gammal fossil i skepnaden av en blandning mellan apa och människa. Han löser genast en enkelbiljett och tar den transibiriska järnvägen med riktning mot Moskva för att transportera fyndet hem. Ovetande har han släppt lös en uråldrig ondska som snart frigör sig från sin bur och sprider terror ombord på den fullsatta dödsexpressen…

“The following report to the Royal Geological Society by the undersigned, Alexander Saxton, is a true and faithful account of events that befell the Society's expedition in Manchuria. As the leader of the expedition, I must accept responsibility for its ending in disaster, but I leave to the judgement of the honorable members of the Society the decision as to where the blame for the catastrophe lies.”

Tro det eller ej men jag har aldrig tidigare sett den spansk/brittiska filmen Horror Express. Jag har hört talas om den länge men som med så många andra ännu outforskade filmskatter har det helt enkelt inte blivit av att jag sett den förrän nu. Jag kunde inte ha valt en bättre tidpunkt med att se den för första gången. Severins blu-ray/dvd combosläpp av filmen är lika ursnygg som filmomslaget. En film som cirkulerat i halvkassa utgåvor har äntligen fått det omhändertagande den förtjänat och jag uppmanar alla att lägga vantarna på ett exemplar.

”Whatever you have here is unholy and must be destroyed.”

Horror Express innehåller en fantastisk skådespelarensemble. Christopher Lee och Peter Cushing är ruskigt bra i rollerna som de två rivalerna som tvingas att slå sina kloka huvuden ihop för att bekämpa ondskan ombord på ett fullsatt tåg. Vid inspelningen var Cushing förkrossad av sorg efter det att hans hustru gått bort tidigare under året och skulle det inte ha varit för hans vän och kollega Lee så skulle han utav tvekan ha hoppat av produktionen. Cushing gick till slut med på att medverka i filmen och tack och lov för det då jag nog aldrig har sett Cushing så här bra tidigare. Lee i all ära men Horror Express är Cushings film, inget snack om saken.

”You think evil can be killed with bullets? Satan lives, the unholy one is among us.”

Horror Express utspelar sig nästan uteslutande ombord på ett tåg men det hindrar inte filmen från att vara både intensiv och spännande. Det är en otroligt stämningsfull skapelse, med blytung atmosfär och ett fantastiskt Morricone-osande soundtrack. Filmen är fylld med intressanta karaktärer och under de nittio minuterna får vi stifta bekantskap med en antropolog, doktor, präst, polis, greve/grevinna, allehanda turister, skogstokiga Telly Salavas och förstås ett förhistoriskt monster. Horror Express är en härligt läskig och klaustrofobisk film med ett förbannat fräckt monster som med sitt lysande öga förgör alla som kommer i dess väg och lämnar sina offer med blödande livlösa ögonvitor och absorberar deras intelligens. Jag ville inte att filmen skulle ta slut. Horror Express är en helgjuten skapelse och jag har verkligen ingenting att klaga på. Den börjar skitbra och blir sedan bara bättre och bättre. Filmen känns som en ultimat blandning mellan någonting signerat av Lucio Fulci, John Carpenter och filmbolaget Hammer. Horror Express är en satanisk rysare, monsterfilm och whodunit på en och samma gång och det känns aldrig rörigt – bara otroligt underhållande. Det levereras många schysta vändningar och en bättre dialog än vad man är van vid och detta gör historien mer intressant och bättre än många av sina kollegor, dessutom är det ofta oväntat brutalt och blodigt. Horror Express är skräckfilm när den är som mest underhållande och det är definitivt en ny favorit bland sjuttiotalsskräckisarna och mitt bästa filmköp i år. Jag älskar Horror Express och det kommer du som läser med att göra.

The City of the Dead (1960)

Historieläraren Alan Driscoll (spelad av Christopher Lee) sänder sin mest lovande student Nan Barlow till den lilla staden Whitewood i New England för att fördjupa sig i det kittlande ämnet som berör häxor, svart magi och djävulsdyrkan. Trots att hennes bror och fästman avfärdar hennes passion som mumbo jumbo struntar hon i detta och åker allena till det lilla värdshuset Ravens Inn för att samla ihop material till sin uppsatts. Det uppdagas att nästan trehundra år tidigare, i samma stad så brändes häxan Elisabeth Selwyn på bål till tonerna av byfolkets upphetsande slagord. Innan flammorna sände henne med en enkelbiljett till helvetet förbannade hon staden och dess invånare för all framtid. När Nan inser faran är det redan för sent. Invånarna planerar en svart mässa till hyllning för Lucifer och Nan är huvudattraktionen.

”In Whitewood, time stands still.”

Jag hade till i tisdags aldrig hört talas om den brittiska filmen The City of the Dead tidigare. När jag hittade den begagnade dvdn med den kittlande sloganen ”The Thrills – The Chills of Witchcraft Today” tvekade jag inte många sekunder då det är filmer som denna jag ständigt söker efter. The City of the Dead, även känd under titeln Horror Hotel är den första filmen på det brittiska filmbolaget Amicus Productions (som då gick under namnet Vulcan Films). Filmbolaget förknippades ofta med Hammers filmer och det är inte särskilt konstigt när man ser The City of the Dead då allt som förknippas med en bra Hammerfilm finns här.

”There’s something evil about the village and on certain nights the inhabitants leave the streets, close the doors and stay behind them. And on these nights, the dead come to life.”

När en film inleds med flera rungande ”burn the witch” följt av ett häxbål kan det knappast gå fel, och det gör det inte heller. Det är konstigt att inte The City of the Dead nämns oftare i ockulta filmers sammanhang då detta är en riktig pärla. Dimman ligger tät, åskan mullrar, spindelnät klär de mörka källarutrymmena, häxor och gestalter i svarta kåpor strövar omkring och läbbiga kyrkogårdar omringar den lilla byn där alla invånarna beter sig mysko. Gillar man detta (det måste vara omöjligt att inte falla pladask för dessa ingredienser) är The City of the Dead ett säkert kort och jag uppmanar alla som läser att försöka lägga beslag på ett exemplar av filmen. Den brittiska originalversionen som är två minuter längre än den amerikanska är förstås den som är att rekommendera. Man kan säga att filmen är indelad i två delar där den andra och avslutande akten ofta känns som ett kusligt deja vu. The City of the Dead är en otroligt stämningsfull rulle. Det tystlåtna mässandet, den spöklika musiken som stundtals lättas upp av ett jazzigt soundtrack är väldigt passande och allt ser fruktansvärt snyggt ut (särskilt de sataniska inslagen), i vackert svartvitt. Slutet är riktigt bra och knyter ihop säcken på ett tillfredställande sätt. Det är precis såhär en mysrysare ska se ut!

The Devil Rides Out (1968)

Duc de Richleau och Rex Van Ryn gav ett löfte till deras vän på hans dödsbädd - att hålla ett vakande öga på sonen Simon. När Simon hamnar i trubbel håller de gamla vännerna vad de har lovat och sträcker ut en hjälpande hand. Simon har blivit medlem i ett hemligt sällskap som tillber de mörka krafterna och under en fest kidnappar Richleau och Van Ryn Simon och hypnotiserar honom för att sedan tro att det hela är ett avslutat kapitel, men icke. I trans försöker Simon strypa sig med ett beskyddande krucifix och försvinner sedan spårlöst. Mörkrets krafter lägger sig över de utvalda och tiden är knapp när datumet närmare sig då Simon för evigt ska bli invigd i ondskans domäner…

”It means that Simon here is playing the most dangerous game known to mankind.”

När en film öppnar med att visa ett uppochnervänt pentagram med ett gethuvud i mitten så vet man att det inte kommer att vara en dålig film och det är ju såklart Hammers klassiker The Devil Rides Out inte heller. På min obligatoriska vinyl- och filmrunda på stan hittade jag Hammers filmbox med tjugoen av bolagets titlar till en skrattretande summa av tvåhundrafemtio kronor. Utan att tveka håvade jag upp pengarna och gick lycklig från Lilla Torgs Vinylhandel med en av de bästa filmboxar jag inhandlat på väldigt länge. The Devil Rides Out är en film jag uppenbarligen har blandat ihop med någon annan då jag till min förtjusning insåg att jag aldrig tidigare har tagit del av skapelsen, och min upplevelse blev optimal.

”The goat of mendes – The devil himself!”

Christopher Lee övertalade Hammer att filmatisera någon av författaren Dennis Wheatley’s böcker och valet föll på den ockulta romanen The Devil Rides Out. Här spelar Lee en för honom ovanlig roll som den godhjärtade Duc de Richleau och porträttet är långt från hans blodsugande gestalter i andra Hammer-filmer. Det är inte svårt att förstå varför The Devil Rides Out (som fick namnet The Devil’s Bride i USA för att den inte skulle förknippas med västerngenren) är Lee’s favorit bland hans många samarbeten med filmbolaget. Lee ser ut att stortrivas och han är fullkomligt strålande i sin roll. Den kommande bondskurken Charles Gray (som redan hunnit medverka i 007-rullen You Only Live Twice) är även han lysande som den ondskefulla översteprästen Mocata och även fast jag inte har sett överdrivet många Hammer-filmer är jag redan nu övertygad om att The Devil Rides Out kommer att tillhöra mina absoluta favoriter. Filmen dryper av atmosfär och allt ser makalöst snyggt ut. Den vackra men samtidigt hotfulla landsbygden och de snyggt inredda stora husen ser verkligen mäktiga ut. Den dramatiska och pampiga musiken lägger ett utmärkt ljudlandskap till de ondskefulla och stilistiska utspelen. Dialogen är fantastisk och filmen är sprängfylld med ockulta symboler och diskussioner kring den mörka sidan – jag älskar det! Stämningen är hela tiden på topp och filmen håller ett rasande tempo. Det finns få tillfällen då publiken tillåts att hämta andan, det är spännande precis hela tiden. Vi blir serverade en hisnande biljakt, uppspärrade hypnotiska ögon i närbild, en gigantisk spindel, mässande satanister och djävulen själv i egen hög person – allt under nittio fantastiska minuter. Sabbaten som går åt pipsvängen är supersnyggt iscensatt.

The Devil Rides Out är som jag nämnde tidigare baserad på författaren Dennis Wheatley’s roman med samma namn och för filmens manus står ingen mindre än Richard Matheson. Den alltid lika pålitliga Terence Fisher regisserar här en av sina sista bidrag till filmbolaget och The Devil Rides Out är rakt igenom ett felfritt mästerverk, ja jösses vilken bra film. The Devil Rides Out är ett actionspäckat äventyr och en av de allra bästa av sitt slag.

Gremlins 2: The New Batch (1990)

 

Billy och Kate har flyttat från hålan Kingston Falls till storstaden New York. De drömmer om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan flytta till en finare lägenhet och äntligen gifta sig. De arbetar båda på sensationen Daniel Clamp’s hypermoderna kontorskomplex och när Billy hör brevbäraren vissla på en välbekant melodi förstår han att hans gamla polare Gizmo finns någonstans i närheten. Billy hittar Gizmo i skyskrapans alldeles egna genforskningslabb där den skruvade doktor Catheter utför plågsamma djurförsök. Billy gömmer Gizmo i sin skrivbordslåda tills det är dags för hemfärd. Gizmo passar på att se sig omkring och ännu en gång bryts de tre livsviktiga reglerna. Gizmo får vatten på sig och börjar genast generera elaka varianter av sig själv och snart är det kaos i höghuset.

”You got to evacuate the building. There are creatures in it. They start out small and furry. If they eat after midnight, they form cocoons...”

När jag växte upp så ville alla ungar ha en alldeles egen Mogwai. Problemet var ju bara att de inte fanns på riktigt och det blev en bitter verklighet för många och de döpte sina andra husdjur till Gizmo istället. Gizmo är en av filmhistoriens sötaste skapelser, man smälter så fort den lilla håriga krabaten är i bild. Gremlins är en helgjuten monsterfilm med en stor dos humor i en perfekt kombination. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är en alldeles förtjusande film. Filmbolaget ville att Joe Dante skulle följa upp succén så fort som möjligt men regissören kände sig färdig med monstren för tillfället och det dröjde sex år innan de gjorde entré på bioduken igen. Jag har bara sett Gremlins 2: The New Batch en eller två gånger tidigare (Nintendo-spelet spenderade jag dock mer tid med) och vad jag minns från den så tyckte jag att den var sådär, ingenting speciellt.

Historien är förflyttad från den lilla idyllen Kingston Falls till en skyskrapa i New York och efter en snabb inledning har filmen inte mycket till story. Det är extra mycket av allt och det är fullt blås under den sista timmen. Gremlins 2 är helt hysterisk underhållning som ligger farligt nära gränsen till att bli för mycket av det goda men för det mesta klarar filmen balansgången galant. Det blir lite tramsigt emellanåt och vissa av de nya gremlinsarna är lite väl fjantiga men monstren är även denna gång fräcka skapelser som utstrålar sann skaparglädje. Flera karaktärer från föregångaren dyker upp i uppföljaren. Herr och fru Futterman, Mr Wing, Billy, Kate och förstås Gizmo och hans nya elaka avkommor. Den stackars mogwain fortsätter att bli mobbad och Gizmo är mesigare än någonsin, tills han får nog och tar hjälp av sina kunskaper från sitt tv-tittande och börjar sparka stjärt likt sin idol Rambo. Det kryllar av kända ansikten som gör parodi på sig själva. Hulk Hogan sliter av sig tröjan på en biosalong när gremlinsarna stör föreställningen och filmkritikern Leonard Maltin får svar på tal när han citerar sin egen kritik av originalfilmen Gremlins. Det är kul att se Christopher Lee i rollen som den elaka vetenskapsmannen och även fast hans tid framför kameran är på tok för lite så briljerar han varenda minut han är med. Det är mer fokus på humor i uppföljaren och ibland blir det lite för mycket av den varan och inte alls lika balanserat som i originalet. Gremlins 2 är förstås inte lika bra som ettan men det är en lyckad uppföljare där underhållningsfaktor är hög och speltiden rinner iväg av bara farten.

Raw Meat (1973)

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?

  - No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.

Season of the Witch (2011)

Nicolas Cage och Ron Perlman spelar två desertörer som efter att dödat alldeles för många i guds namn till slut får nog och ber kyrkan och heliga män att fara och flyga.

De blir tillfångatagna och Kardinalen (spelad av en vanskapt Christopher Lee) ställer ett ultimatum. Leverera häxan som sprider pesten i landet till sin rättegång eller stå till svars inför Gud. Tur att de väljer det förstnämnda för det som följer är en resa genom ett mörkt pestdrabbat 1300-tals landskap där ondskan lurar bakom varje hörn.

Season of the Witch är en mörk historia och en ganska otäck och våldsam sådan för att vara åldersatt till PG-13.

Den har fått onödigt mycket negativ kritik vilket jag inte riktigt kan förstå. Detta är mycket bättre än de flesta Nicolas Cage rullarna. Här, iförd ytterligare en ful peruk spelar han varken bättre eller sämre än vanligt, bara mer nedtonad vilket i hans fall är positiv kritik.

Season of the Witch innehåller härligt fjantiga monster, svärddueller och klichéfyllda kommentarer i sann b-films manér fast med en större budget. Jag är även svag för filmer som innehåller ockulta legender och böcker som kan bekämpa ondska. Här finns Klavilus Solomunus Regis – Solomons Nyckel, en bok som innehåller ”ritualer, böner och besvärjelser som använts av heliga män i århundradena för att värja mot ondskans krafter”. Jag ryser av välbehag.