Året är 1861 och det råder krigstider i Amerika mellan nord och syd. På ett plantage i Georgia bor den 16åriga överklasstjejen Scarlett O’Hara. Hon är en manipulativ och bortskämd slyngel som inte är särskilt omtyckt bland de andra töserna då hon gör allt för att få uppmärksamhet av männen runt omkring sig. Ashley Wilkes som snart ska gifta sig med den sympatiska Melanie är mannen Scarlett lägger allt fokus på. När detta inte går vägen gifter hon sig med den blåögde Hamilton. Deras äktenskap varar inte länge innan hon får besked om att han avlidit i sviterna av lunginflammation. Scarlett beger sig för att bo med sin moster Pitty i Atlanta men istället för att agera sörjande änka lägger hon allt krut för att återigen få Ashley att bli intresserad av henne. En viss blockadbrytare vid namn Rhett Butler dyker upp titt som tätt och överhyser henne med romantik men Scarlett är blind för all kärlek som inte kommer från Ashley.
Inbördeskriget bryter ut på allvar och Scarlett börjar ofrivilligt arbeta som sjuksköterska och tar han om krigets sårade. När hon hjälpt Melanie att föda sitt första barn beger de sig tillbaka till Scarletts barndomshem, men allt har förändrats. Alla i Scarletts närhet har antingen avlidit i kriget eller i sjukdom. När barndomshemmet är förstört och hennes rikedom är borta får hon lära sig livets hårda väg och att inte ta något för givet. Samtidigt växer motvilligt kärleken till den karismatiske Rhett Butler.
"Frankly, my dear, I don't give a damn"
Gone with the Wind är ett stycke filmhistoria, ett långt sådan. Under fyra timmars tid får vi följa Scarlett i hennes olika skeden i livet och se hur hon sakta men säkert växer upp och blir vuxen. Det är först och främst en storslagen historia om kärlek men också om individuell mognad och om hur krig påverkar ett land. Gone with the Wind ger oss också en historielektion om hur USA enades och när slaveriet avskaffades. Det är dessutom en av de första färgfilmerna och den film som innebar genombrottet för färgfilm med dess totalt 10 vunna Oscarstatyetter. Även om Gone with the Wind utspelar sig under tuffa tider är det en gemytlig film för hela familjen, förmodligen en av de första filmsåpor någonsin. Likt teater spelar skådespelarna över å det grövsta och visar med överdrivna gester vad de tycker och tänker. Alla vackra kläder är ett hantverk i sig och filmens sceneri är underbart och det är verkligen en vacker syn för ögat. Jag har alltid varit svag för filmkulisser ända sedan jag såg Universals tidiga filmer om Frankenstein och The Wolf Man. Detta var första gången jag såg Gone with the Wind och det känns lite som ett måste att ha sett om man som jag är intresserad av film och dess historia. Jag kan tycka att filmen skulle ha tjänat på att bli nedkortat en timme men jag hade å andra sidan aldrig tråkigt. Gone with the Wind är verkligen storslagen och jag är glad att jag äntligen fått tagit del av den, även om jag kanske inte kommer att se den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar