La Meute (2010)

”The village elders talked about a creature born of mud and the blood of the dead.”

Charlotte kör längs en grådisig landsväg. Hennes plan är att köra mot ett varmare klimat eller tills hon lyssnat igenom alla cd-skivor hon har med sig. När hon blir förföljd av några mc-knuttar bestämmer hon sig för att plocka upp liftaren Max. När både bilen och deras magar behöver nytt bränsle stannar de till på La Spack, ett bisarrt matställe mitt ute i ingenstans. Snart dyker mc-knuttarna upp igen och spottar i Charlottes kaffekopp och försöker våldta Max?! Kvinnan som äger stället drar fram hagelbössan och slänger ut slöddren. Max beger sig till toaletten där han spårlöst försvinner. Charlotte blir såklart orolig för sin nyfunne vän och hänger kvar utanför tills mörkret lagt sig. Hon bryter sig in på toaletten och finner en gömd dörr men hon kommer inte långt innan hon blir nedklubbad av ägarinnan. Hon vaknar upp i en bur tillsammans med några andra namnlösa figurer och inser att Max är ägarinnans son. Det är en galen familj som när månen är full förser marken med blod. Charlottes enda hopp är den pensionerade polisen Chinaski med en ”I fuck on the first date” t-shirt.

”My mother says the earth wants blood, and we can’t refuse it.”

Det är sällan jag ser en fransk skräckfilm och blir besviken. De vågar oftast det som amerikanarna inte vågar och deras historier behöver inte ha ett lyckligt slut, vilket kan vara befriande ibland. La Meute eller The Pack som blivit filmens amerikanska titel har jag av någon besynnerlig anledning helt missat, vilket är konstigt då jag brukar ha koll på vad som släpps från både Frankrike och Spanien. Skit samma nu har jag sett den i alla fall och det är ju det viktigaste.

La Meute utspelar sig i ett grått, skitigt och deprimerande landskap. Förutom filmens uppenbara likheter med The Texas Chain Saw Massacre blandas det runt i skräckfilmsmixern ordentligt. Filmen hämtar inspiration från George A. Romeros tidiga verk, Clive Barker och gamla folksägner och sedan slängs det in några stänk av svart humor. La Meute ändrar riktning flera gånger och man vet aldrig riktigt vad som ska hända härnäst. Det är just det som blir till filmens nackdel. Det händer för mycket på för kort tid och det känns som regissören och manusförfattaren vill få in så många olika element som möjligt. Det blir lite för spretigt. Till filmens fördel är å andra sidan att den ibland blir oerhört stämningsfull och varelserna som dyker upp under filmens andra hälft är riktigt läbbiga. Tänk en blandning mellan cenobiterna från Hellraiserfilmerna och monstren från The Descent, ungefär så ser de ut. Våldet i filmen är förvånansvärt nedtonat för att komma från en fransk film men det är trots allt inte något negativt. Vad som däremot är negativt är att något så lovande i slutändan blir så mediokert.