fredag 23 mars 2012

Cherry Tree Lane (2010)



Home Invasion, Terrorfilm eller vad du väljer att kalla filmgenren om människor som skadas av andra människor som bryter sig in i hemmets lugna vrå, är en ständigt aktuell filmgenre. Nu på senare tid har genren fått ett rejält uppsving med titlar som The Strangers, Ils och Kidnapped (recension HÄR), efter flera år av tystnad. Jag föredrar benämningen Terrorfilm men det beror väl mest på att det var så de kallades när jag började titta på filmer som Straw Dogs (recension av nyinspelningen HÄR), Fight for Your Life (recension HÄR) eller House on the Edge of the Park (recension HÄR) för en herrans massa år sedan. Skit samma, det är i alla fall en av de få filmgenrer som faktiskt skrämmer mig och oftast lämnar mig med en känsla av olust i kroppen. Känslan som infinner sig när du står maktlös i ditt eget hem går inte att beskriva om du själv inte har upplevt det. Jag har gjort det, till viss del, men det är en helt annan historia.

Michael och Christine är ett par som verkar ha det ganska tråkigt ihop och en separation känns inte långt borta. De spenderar en trött kväll tillsammans med att äta middag och dricka vin. Paret avbryts när det ringer på dörren och några ungdomar frågar efter deras son Sebastian som inte är hemma. Michael och Christine fortsätter deras kväll på tu man hand tills de ännu en gång blir avbrutna av Sebastians kompisar. Denna gång bryter de sig in, slår ner paret och binder fast dem i väntan på att deras son ska komma hem.

Jag såg regissörens förra film The Cottage (recension HÄR) för ett tag sedan och tyckte att den var okej, lite smårolig och ett acceptabelt bidrag till den ofta misslyckade kombinationen av skräck och komedi. Jag satte mig ner i soffan utan att ha några som helst förväntningar för vad som komma skulle. Cherry Tree Lane är definitivt inte rolig och det är en film som är raka motsatsen till The Cottage. Filmen utspelar sig i realtid och inleds med långa scener av vardag. När sedan terrorn väl börjar trodde jag att det skulle ta fart på allvar men det gör det inte. Det pratas och pratas, några till dyker upp och så pratas det lite till. När det väl händer någonting är det för sent och jag har tappat intresset. Trots den korta speltiden på strax över 70 minuter upplever jag filmen som väldigt lång. Cherry Tree Lane känns äkta och på riktigt men det behöver inte betyda att det är bra. Filmen tillför ingenting nytt och är alldeles för tråkig för att engagera mig och jag kan räkna upp mängder av filmer som hanterat ämnet bättre de senaste åren. Cherry Tree Lane är inte en helt värdelös film, bara meningslös.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar