Eyes of Laura Mars (1978)

Laura Mars är det hetaste namnet bland New Yorks modefotografer. Hennes kamera skildrar sex och våld och den kontroversiella stilen både upprör och beundras. Under en vernissage når nyheten Laura att hennes förläggare blivit mördad. Laura börjar få syner. Hon ser vad en mördare ser, en mördare som tar livet av hennes vänner i en rasande fart med hjälp av en isklyvare som genomborrar offrens ögon. Polisen John Neville förstår snart att Laura själv står på tur och tillsammans försöker de klura ut vem mördaren är innan det är för sent.

”Senseless violence, unrelenting, inexcusable, hateful violence, is once more unleashed.”

Jag har inte sett Eyes of Laura Mars (eller Ögon som är titeln i Sverige) sedan en sen kväll på tv, någon gång för säkert femton år sedan. Då tyckte jag att det var en väldigt fascinerande film och jag minns att jag särskilt tyckte att sekvenserna där Laura Mars i skräck ser morden begås, var riktigt läbbiga. En eftermiddag när jag gick veckans obligatoriska vinylrunda ramlade jag över filmen i Malmös (tillsammans med Lilla Torgs Seriemagasin och Vinylskivor) bästa skivaffär, Rundgång, för en femtiolapp och lyckan var gjord.

Eyes of Laura Mars har ett manus av John Carpenter som samma år skrev och regisserade den bortglömda tv-filmspärlan Someone’s Watching Me! För regin står Irvin Kershner som sedan gick vidare och regisserade The Empire Strikes Back, Never Say Never Again och Robocop 2. Från början var det tänkt att Barbara Streisand skulle spela rollen som Laura Mars men istället gick den till den nyligen oscarsbelönade Faye Dunaway (för hennes roll i Network) och Streisand fick nöja sig med att sjunga filmens titelsång. Tur är väl det för jag har aldrig varit någon gillare av Streisand, varken som sångerska eller aktris och Dunaway passar alldeles utmärkt i rollen som den egotrippade fotografen Laura Mars. Raul Julia, Brad Dourif (i snyggt helskägg) och Tommy Lee Jones dyker alla upp i tidiga roller. Julia har inte mycket att arbeta med i rollen som Lauras ex man Michael men Dourif är väldigt bra i en lite mindre roll som Lauras chaufför. Den då trettiotvå år gamla Tommy Lee Jones (med ett ansikte som ännu bara antyder om hur det skulle komma att se ut) spelar polisen Neville och han gör bra ifrån sig och är inte alls lika butter och träig som hans flesta senare rollpresentationer. Jag gillar Jones men i längden tycker jag att han kan bli något enformig, men som sagt här är han bra och kemin tillsammans med Dunaway fungerar alldeles utmärkt.

Eyes of Laura Mars är idag inte alls lika bra som jag kom ihåg den men det är fortfarande en helt okej thriller. Det finns lite logiska luckor här och var och slutet är inte särskilt svårt att klura ut men när en film kryllar av lättklädda fotomodeller som får spela döda framför kameran (fotosessionerna ser förbannat proffsiga ut) glöms det lätt bort. De sköna sjuttiotalsmiljöerna där allt från inredning till klädsel går i en brun skala, har en speciell inverkan på mig. Jag gillar att se de utsvängda byxorna och de fula polotröjorna och även fast det inte är klädesplagg jag skulle ta på mig idag fanns det en period i mitt liv då jag åkte runt till varenda secondhandbutik för att hitta de vida byxorna. Eyes of Laura Mars är inte särskilt våldsam trots filmens brutala natur och det är synd, lite våldsammare mord skulle ha lyft filmen rejält. Ibland ger Eyes of Laura Mars ifrån sig lite giallovibbar och i händerna på italienarna skulle detta förmodligen ha kunnat bli hur bra som helst. Filmen sackar lite i tempo då och då och den skulle ha tjänat på att trimmas ner något. Eyes of Laura Mars är inget mästerverk men i det stora hela är det ända en relativt underhållande seriemördarthriller som mycket tack vare bra skådespeleri och snygga (om än inte blodiga) mordsekvenser är väl värd att se åtminstone en gång.