Då var det dags att för tredje
gången samla ihop de kortare recensionerna av filmer jag sett men inte orkat
skriva något längre om. Jag har ju som de flesta redan känner till lagt upp
lite minirecensioner på min Facebook-sida sedan en tid tillbaka. De är oftare
lite nyare och lite mer mainstream än vad som brukar dyka upp här på bloggen och
dessutom passar jag på att skriva lite om alla de tv-serier jag även dödar tid
med. Om någon av er känner för att läsa dom finns de nu här samlade, om inte är
det bara att hoppa över och vänta på att nästa längre recension dyker upp (det
ska inte dröja allt för länge). Okidoki, här har ni dom i alla fall.
Silver Linings Playbook (2012)
Manodepressiva Pat flippar ut när hans fru har sex med en annan man i deras dusch och tar nästan livet av kräket. Han åker in på mentalsjukhus i åtta månader för att undvika fängelse och i hopp om att bli bättre. När han kommer hem igen är han fast besluten att vinna tillbaka sin hustrus hjärta men kärleken till en annan kvinna kommer i vägen. Tiffany har förlorat sin make i en fruktansvärd olycka och en vänskap dem emellan tar sin början, en minst sagt annorlunda sådan.
Jag har alltid gillat Bradley Cooper, långt innan han blev Hollywoods guldgosse och här är han lika bra som vanligt. Jennifer Lawrence som blev belönad för sin insats på Oscarsgalan är även hon väldigt bra men hon har gjort bättre ifrån sig än i Silver Linings Playbook. Lawrence är en av de mest lovande unga aktriser i Hollywood just nu och jag ser fram mot att se fler filmer med henne. Robert De Niro glimmar även han till och levererar sitt bästa personporträtt på länge. Till och med Chris Tucker lyckas skärpa till sig utan att vara en irriterande gaphals. Filmen som fick den otroligt kassa översättningen Du Gör Mig Galen är bra, ibland väldigt bra och den visar att det än finns hopp för mainstream-filmen. En svag fyra blir betyget med ett plus i kanten för att vi får höra både The White Stripes och Bob Dylan under filmen!
Manodepressiva Pat flippar ut när hans fru har sex med en annan man i deras dusch och tar nästan livet av kräket. Han åker in på mentalsjukhus i åtta månader för att undvika fängelse och i hopp om att bli bättre. När han kommer hem igen är han fast besluten att vinna tillbaka sin hustrus hjärta men kärleken till en annan kvinna kommer i vägen. Tiffany har förlorat sin make i en fruktansvärd olycka och en vänskap dem emellan tar sin början, en minst sagt annorlunda sådan.
Jag har alltid gillat Bradley Cooper, långt innan han blev Hollywoods guldgosse och här är han lika bra som vanligt. Jennifer Lawrence som blev belönad för sin insats på Oscarsgalan är även hon väldigt bra men hon har gjort bättre ifrån sig än i Silver Linings Playbook. Lawrence är en av de mest lovande unga aktriser i Hollywood just nu och jag ser fram mot att se fler filmer med henne. Robert De Niro glimmar även han till och levererar sitt bästa personporträtt på länge. Till och med Chris Tucker lyckas skärpa till sig utan att vara en irriterande gaphals. Filmen som fick den otroligt kassa översättningen Du Gör Mig Galen är bra, ibland väldigt bra och den visar att det än finns hopp för mainstream-filmen. En svag fyra blir betyget med ett plus i kanten för att vi får höra både The White Stripes och Bob Dylan under filmen!
Den Skaldede Frisør (2012)
Kärlek, svek och livets sköra gång står i centrum i Susanne Biers senaste film Den Skaldede Frisør eller Bröllop i Italien som den fick heta på denna sidan av bron. Jag har alltid tyckt mycket om Biers filmer, de känns äkta och skildrar livet så som det faktiskt många gånger är. Den Skaldede Frisør är inget undantag och skådespelarna briljerar allihop och Brosnan och Bodnia i all ära men det är Trine Dyrholm som stjäl varenda scen hon är med i. Den Skaldede Frisør är en film som får mig glad även fast alla händelseförlopp inte slutar lyckligt. Filmen fyller mig med en varm känsla och jag drömmer mig samtidigt bort till det romantiska Italien. Betyget blir en självklar fyra.
Kärlek, svek och livets sköra gång står i centrum i Susanne Biers senaste film Den Skaldede Frisør eller Bröllop i Italien som den fick heta på denna sidan av bron. Jag har alltid tyckt mycket om Biers filmer, de känns äkta och skildrar livet så som det faktiskt många gånger är. Den Skaldede Frisør är inget undantag och skådespelarna briljerar allihop och Brosnan och Bodnia i all ära men det är Trine Dyrholm som stjäl varenda scen hon är med i. Den Skaldede Frisør är en film som får mig glad även fast alla händelseförlopp inte slutar lyckligt. Filmen fyller mig med en varm känsla och jag drömmer mig samtidigt bort till det romantiska Italien. Betyget blir en självklar fyra.
Mammas Pojkar (2012)
Två inbitna hårdrockare i medelåldern förlorar jobben när en ny snubbe flyttar till stan för att ta över stadens outlet och de flyttar hem till morsan som är präst. Svamlande nonsens som levererar få fniss. På pappret verkar det roligt men resultatet är det sämsta regissören Ulf Malmros presterat hittills. Betyget blir en tvåa.
Två inbitna hårdrockare i medelåldern förlorar jobben när en ny snubbe flyttar till stan för att ta över stadens outlet och de flyttar hem till morsan som är präst. Svamlande nonsens som levererar få fniss. På pappret verkar det roligt men resultatet är det sämsta regissören Ulf Malmros presterat hittills. Betyget blir en tvåa.
Enlightened:
Season 1-2 (2011-2013)
Amy bryter ihop på jobbet och tar en välbehövd paus för att hitta sig själv. Hon återvänder tillbaka till sitt arbete och inser att hon inte längre är önskvärd där och blir av med sin chefsposition och hamnar i en källarlokal där problematiska medarbetare hamnat när företaget inte vet var de ska placera dem. Hennes nyfunna engagemang att hjälpa människor att se felen i samhället och vilja förändra och göra skillnad får oanade konsekvenser både för henne själv och de runtomkring henne.
Det är inte särskilt konstigt att Enlightened inte tillhör de mest populära eller kända HBO-serierna, den håller helt enkelt inte riktigt måttet. Laura Dern spelar huvudrollen och står även för seriens manus. Hennes karaktär Amy är en osympatisk och egocentrisk figur som inte tilltalar mig det minsta. Dern är bra men allt känns överdrivet och de gånger Amy faktiskt känns genuint mänsklig och inte jobbigt utflippad är få. Den mesta tiden beter hon sig som en rebellisk tonåring. Det är människorna runt omkring henne som gör serien värd att titta på. Luke Wilson är väldigt bra som hennes missbrukande före detta make och hennes kollega, den blyga och inåtvända Tyler (Mike White, även han manusförfattare till serien) växer längs seriens gång. Enlightened är inget särskilt men tack vare intressanta birollsinnehavare är serien värd en stark tvåa i betyg.
Amy bryter ihop på jobbet och tar en välbehövd paus för att hitta sig själv. Hon återvänder tillbaka till sitt arbete och inser att hon inte längre är önskvärd där och blir av med sin chefsposition och hamnar i en källarlokal där problematiska medarbetare hamnat när företaget inte vet var de ska placera dem. Hennes nyfunna engagemang att hjälpa människor att se felen i samhället och vilja förändra och göra skillnad får oanade konsekvenser både för henne själv och de runtomkring henne.
Det är inte särskilt konstigt att Enlightened inte tillhör de mest populära eller kända HBO-serierna, den håller helt enkelt inte riktigt måttet. Laura Dern spelar huvudrollen och står även för seriens manus. Hennes karaktär Amy är en osympatisk och egocentrisk figur som inte tilltalar mig det minsta. Dern är bra men allt känns överdrivet och de gånger Amy faktiskt känns genuint mänsklig och inte jobbigt utflippad är få. Den mesta tiden beter hon sig som en rebellisk tonåring. Det är människorna runt omkring henne som gör serien värd att titta på. Luke Wilson är väldigt bra som hennes missbrukande före detta make och hennes kollega, den blyga och inåtvända Tyler (Mike White, även han manusförfattare till serien) växer längs seriens gång. Enlightened är inget särskilt men tack vare intressanta birollsinnehavare är serien värd en stark tvåa i betyg.
Jagten (2012)
Dagisfröken Lucas blir anklagad för att ha antastat Klara,
barnet till hans bästa vän. Han blir avstängd från sin tjänst och alla vänder
honom ryggen, utom hans son Marcus och vännen Bruun som dessutom är Marcus
gudfar. Lucas värld förvandlas till en mardröm.
Thomas Vinterbergs Festen är en av de bästa danska filmer
som någonsin har gjorts. Hans senaste är den uppmärksammade Jagten vilken inte
är lika bra. Filmen tar upp ett kontroversiellt ämne men den känns inte helt
trovärdig i sitt utförande. Hittepå-psykologer och föräldrar lägger ord i
munnen på den lilla flickan och slutsatser dras innan några konkreta bevis
eller frågeställningar har gjorts. Småstadsmentaliteten kan jag kanske svälja
och hur lätt någonting ogrundat kan spåra ur men som helhet känns Jagten inte
riktigt genomtänkt. Mads Mikkelsen är som vanligt bra men det är den lilla
flickan Klara som imponerar mest i den svåra rollen. Filmen får en trea i
betyg.
The Following: Season 1 (2013)
Seriemördaren Joe Carroll lyckas efter flera år bakom lås och bom att fly från fängelset. Under tiden har han lyckats anknyta anhängare som delar hans ideologi som är djupt rotad i Edgar Allan Poes verk. FBI-agenten Ryan Hardy som avslöjade Carroll har sedan länge lämnat yrket bakom sig och lever ett liv i ensamhet och dränker sitt förflutna i alkohol. När mardrömmen börjar igen ger han sig efter Carroll för att till varje pris sätta stopp för hans galenskaper.
The Following är årets mest hypade tv-serie och en andra säsong är redan beställd. För manus står Scream-skaparen Kevin Williamson och han har delvis lyckats skapa en spännande historia med mer vändningar än i en säsong av 24. The Following bär många likheter med just 24 och det är på både gott och ont. Många gånger får The Following mig att sakna Kiefer Sutherlands karaktär Jack Bauer och det var med glädje som jag läste i tidningen förra veckan att 24 kommer tillbaka någon gång under nästa år. Kevin Bacon (som jag gillar skarpt) är dock inte fy skam i rollen som den före detta FBI-agenten, även fast hans karaktär lyckats dra på sig varenda tänkbar kliché. James Purefoy är bra som hans motpol och hans charm och karisma passar perfekt in med hans kallblodiga och manipulerande sida. Seriens femton avsnitt känns några för många och även fast The Following då och då är riktigt spännande och håller ett bra tempo blir det ibland lite långtråkigt. Mycket är förutsägbart medan vissa vändningar tog mig på sängen och seriens avslut är bland de bästa jag sett på länge. The Following är helt okej underhållning att slå ihjäl några timmar med och den förtjänar ett medel i betyg. Jag är spänd på att se hur seriens andra säsong ska bli.
Seriemördaren Joe Carroll lyckas efter flera år bakom lås och bom att fly från fängelset. Under tiden har han lyckats anknyta anhängare som delar hans ideologi som är djupt rotad i Edgar Allan Poes verk. FBI-agenten Ryan Hardy som avslöjade Carroll har sedan länge lämnat yrket bakom sig och lever ett liv i ensamhet och dränker sitt förflutna i alkohol. När mardrömmen börjar igen ger han sig efter Carroll för att till varje pris sätta stopp för hans galenskaper.
The Following är årets mest hypade tv-serie och en andra säsong är redan beställd. För manus står Scream-skaparen Kevin Williamson och han har delvis lyckats skapa en spännande historia med mer vändningar än i en säsong av 24. The Following bär många likheter med just 24 och det är på både gott och ont. Många gånger får The Following mig att sakna Kiefer Sutherlands karaktär Jack Bauer och det var med glädje som jag läste i tidningen förra veckan att 24 kommer tillbaka någon gång under nästa år. Kevin Bacon (som jag gillar skarpt) är dock inte fy skam i rollen som den före detta FBI-agenten, även fast hans karaktär lyckats dra på sig varenda tänkbar kliché. James Purefoy är bra som hans motpol och hans charm och karisma passar perfekt in med hans kallblodiga och manipulerande sida. Seriens femton avsnitt känns några för många och även fast The Following då och då är riktigt spännande och håller ett bra tempo blir det ibland lite långtråkigt. Mycket är förutsägbart medan vissa vändningar tog mig på sängen och seriens avslut är bland de bästa jag sett på länge. The Following är helt okej underhållning att slå ihjäl några timmar med och den förtjänar ett medel i betyg. Jag är spänd på att se hur seriens andra säsong ska bli.
Goodfellas (1990)
” As far back as I can remember, I always wanted to be a
gangster” säger Henry Hill och vad som följer är ett mästerverk. Goodfellas bygger
på de sanna händelserna kring Henry och hans vänner. Vad som är sant och inte
bryr jag mig inte om då filmen är fulländad på alla plan. Alla sköter sig
utmärkt och allt är i perfekt harmoni, från skådespelare, scenografi till
musik. Det är en klassisk uppgång och fall berättelse och det är en film jag
sett många gånger genom åren. Scorsese har gjort många mästerverk men
Goodfellas tillhör hans bästa. Filmen förtjänar såklart toppbetyg, fast om jag
måste välja föredrar jag nog Casino.
The Big C: Season 4
(2013)
När Cathy Jamison får beskedet att hon har cancer förändras
livet radikalt för henne och sin familj. Vad som började som en ganska ljummen
serie lyckades under den fjärde och sista säsongen förvandlas till en vacker,
trovärdig och väldigt mänsklig avslutning. Om man har haft någon i sin närhet
som drabbats av den förödande sjukdomen är det svårt att inte bli tagen av
familjens livssituation. Även om det inte är just du som drabbas av cancern
blir du påverkad i allra högsta grad, på gott och ont. Du lär dig att se saker
som du kanske inte gjorde tidigare och det får dig att växa som person men
samtidigt lämnar den en saknad och ett tomrum som är omöjlig att fylla.
Showtime har gjort serier som är bättre än The Big C och det är inget jag
kommer att se igen men för mig fungerade den som en påminnelse om att minnas
vad som en gång har varit men att samtidigt aldrig förlora fokus på här och nu.
De tre första säsongerna får en svag trea i betyg men den sista förtjänar en
stark fyra.
Anvil: The Story of Anvil (2008)
Lips och Robb väntar fortfarande på att deras stora
genombrott ska komma och att de ska bli rockstjärnor. Det har gått över tjugo
år sedan deras debutplatta släpptes men på grund av kassa skivbolag och urusla
managers uteblev deras stora genombrott när det begav sig på åttiotalet. The
Story of Anvil är en varm och känsloladdad dokumentärfilm där män som passerat
femtio, desperat försöker att ge deras stora drömmar en sista chans. Vi får
följa bandet på en katastrofal turné och under skivinspelningen av vad de tror
ska bli deras stora comeback. Allt är så unikt och äkta som det bara kan bli
och det är svårt att inte känna för de kämpande hårdrockarna. Anvil tillhör
inte mina favoritband men de har gjort en hel del bra låtar och deras tredje
platta Forged in Fire har jag i min skivsamling. Jag såg dem strax efter det
att jag sett dokumentären för första gången på festivalen Copenhell i Danmark
och där visade de vilket bra hårdrocksband de faktiskt är. The Story of Anvil
är en alldeles utmärkt dokumentär och skulle Anvil vara ett favoritband skulle
filmen fått en solklar femma men det får räcka med en fyra, en väldigt stark
sådan.
The Americans: Season
1 (2013)
Superhemliga ryska agenter som jobbar under täckmantel i
Amerika under nittonhundraåttiotalet står i centrum i nya toppenserien The
Americans. Istället för att fläska på med hisnande actionsekvenser fokuserar
serien på drama. Det betyder inte att det är långtråkigt och odramatiskt,
tvärtom håller serien ett rasande tempo och är ofta väldigt spännande. The Americans är den bästa serie jag sett i
år med ett välskrivet manus och mycket bra skådespelarinsatser. Jag väntar
spänt på vad seriens andra säsong har att erbjuda. Betyget blir en fyra.
De andra två inläggen hittar ni här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar