Rain of Fire (1977)

Robert Caine, överhuvudet på Caine Enterprises har som mål att lösa energikrisen i Mellanöstern med hjälp av kärnkraftsreaktorer. Premiärministern står på Roberts sida och samtidigt som det firas inomhus fyller demonstranterna gatorna utanför. Under festen blir Robert attackerad av en motståndare och när hans son Angel griper in mördas istället modern under tumultet. En ny premiärminister intar posten och denne är inte lika villig att genomföra projektet. Motgångarna eskalerar men någonting vill att projektet ska ros i hamn och en efter en förolyckas de mäktiga motståndarna under besynnerliga omständigheter. Tecken på att en ondska har vaknat till liv blir allt fler och det dröjer inte länge innan Robert är övertygad om att projektet mycket väl kan leda till jordens undergång och att roten till ondskan finns närmare än han någonsin kunnat ana.

”From your seed comes evil!”

Efter påtryckningar och påminnelser från Fred, skaparen av gedigna bloggar som Ninja Dixon och Fred Anderson, Ex Ninja kunde jag inte hålla mig längre. Jag placerade bokmärket i Stephen Kings Misery, värmde gårdagens mat och såg för första gången Rain of Fire. Många filmtips jag fått den senaste tiden har kommit från just Freds (och Rubbermonsterfetishism) bloggar och då de flesta har visat sig vara guldkorn visste jag redan på förhand att detta måste vara hur bra som helst.

Efter succén med The Omen var italienarna (med lite hjälp från England) inte sena med att haka på framgångarna med Rain of Fire (Holocaust 2000 är kanske den mer kända titeln men jag använder mig av min dvd-utgåvas titel). Italienarnas egna varianter på amerikanska framgångar brukar i regel kanske inte vara bättre än originalen men oftast är de fan så mycket mer underhållande och dessutom sparar de aldrig på den röda färgen. Jag gillar Omen-filmerna och även fast det nu var ett bra tag sedan jag såg någon av dem, har de en kär plats i mitt hjärta. Detta med undantag för nyinspelningen vilken jag såg premiären av klockan tolv på natten den 6/6/06. Ungen som gestaltar Damien på nytt är en av de mest irriterande barnskådisar jag någonsin stött på i en film. Rain of Fire kom ut ett år efter The Omen och det är en förbannat underhållande skapelse. I huvudrollen som Robert Cain ser vi den alltid lika bra Kirk Douglas (vars son Michael tillhör mina favoriter i Hollywood) och här gör han ett sjuhelvetes personporträtt. Till sin hjälp har han flera trovärdiga skådespelare och för en gångs skull finner jag inte en enda karaktär jag stör mig på. Ennio Morricone levererar ännu ett imponerande och stämningsfullt soundtrack som väver in filmen i sitt drömlika ljudlandskap.

”What do our children want to be when they grow up? Alive!”

Religiösa domedagsprofetior och den uråldriga kampen mellan ondska och godhet är ämnen som alltid har intresserat mig och varje gång en ny eller gammal film som hanterar ämnet dyker upp, kastar jag mig över den. Rain of Fire är full med bibliska referenser och symbolism där bokstäver och siffror fyller en viktig funktion och även fast de har använts tidigare kan jag inte tröttna på dem, hur många gånger jag än ser dem. Dödsscenerna är inte särskilt många men när de inträffar är de väldigt effektiva och brutala (för att vara nittonhundrasjuttiosju) och bara mardrömssekvensen där en naken Douglas ser den möjliga apokalypsen eller incidenten med helikopterpropellern, gör filmen värd att se flera gånger. Rain of Fire är helt klart en ny favorit hos mig och även fast den inte är bättre än The Omen är den otroligt underhållande och slår i varje fall uppföljarna på fingrarna vilken dag som helst i veckan.