Hannie Caulder (1971)

De tre stökiga bröderna Clemens rider in i en sömnig stad för att råna banken. Tumult uppstår och tomhänta rider de vidare med lagens män hack i hälarna. De stannar vid familjen Caulders avlägsna hus för att stjäla nya hästar men när maken sätter sig på tvären mördar rövargänget honom och bryter sig sedan in i huset och våldtar hustrun Hannie, tuttar på huset och lämnar kvinnan i spillror. Skärrad och förbannad planerar Hannie en gruvlig hämnd.

“Win or lose, you lose, Hannie Caulder.”

Hannie Caulder är en av många filmer som länge har funnits på min att-se-lista. Pampig och glädjefylld musik inleder filmen och jag kan inte hjälpa att nynna med till titelmelodin. Efter det att de medverkandes namn har radats upp är det dock inte så glädjefyllt längre. Efter våldtäkten så följer en klassisk historia om hämnd, denna gång med kalaspinglan Raquel Welch i huvudrollen. Hannie Caulder innehåller en samling riktigt bra skådisar. Bröderna Clemens spelas av Ernest Borgnine, Jack Elam och Strother Martin och den elaka trion är ett ganska skönt gäng som gnabbas sinsemellan när de inte ställer till med rackartyg. Den alltid lika pålitliga Christopher Lee dyker upp som en godhjärtad vapensmed och Robert Culp är utmärkt i rollen som prisjägaren som lär Hannie allt han kan om konsten att effektivt utrota ohyra som Clemensbröderna. Filmens största behållning är emellertid förstås skönheten Welch. Hon är het som glödande kol och det är en fröjd att se när hon svingar revolvern mot vilda västerns avskum. Hannie Caulder är en lyckad blandning av rape/revenge, västern, drama och action och trots filmens tema så är det en ganska snäll rulle med en lagom dos av lättsam humor och blodigt pang-pang. Många västernfilmer tenderar att hålla på alldeles för länge men Hannie Caulder har en alldeles lagom speltid, är generös med den röda färgen och lyckas fånga min uppmärksamhet redan under de första minuterna. Hannie Caulder är inget mästerverk men det är en småmysig och alldeles lagom film på alla sätt och vis som inte gjorde mig besviken. Det är mycket troligt att Hannie Caulder är den hetaste bruden i vilda västerns historia!

Deadly Blessing (1981)

När Jim börjar plugga och träffar sin blivande fru Martha blir han utesluten från sin familj, men väljer trots detta att bosätta sig i grannhuset. Jims uppfostran kan liknas den Amishfolket tillgivet eftersträvar och ända sedan Jim valde en annan inriktning i livet, ett liv tillsammans med sin käresta, har tillvaron inte varit en dans på rosor. När Jim förolyckas i vad som ser ut som en fruktansvärd olyckshändelse flyttar Marthas väninnor temporärt in för att stötta henne under sorgeperioden. Lugnet infinner sig aldrig och när fönstertittaren William, en anhängare av det gudfruktiga folket som kallar sig Hittites, dyker upp död blir anspänningen mellan de djupt religiösa och kvinnokollektivet än värre och kvinnorna finner sig snart terroriserade av någon som vill dem väldigt illa…

”In the rolling hills of a sinful farm community, untouched by time, a gruesome secret has been protected for generations.”

Deadly Blessing är en av regissören Wes Cravens tidiga filmer och den kommer konstigt nog sällan på tal i hans sammanhang. Jag har länge trott att jag sett den tidigare men efter bara några minuter in i filmen insåg jag att jag blandat ihop den med hans förra film, Summer of Fear. Wes Craven är en regissör jag alltid har gillat och han ligger bakom många schyssta rullar men hans debutfilm The Last House on the Left är och förblir min absoluta favorit i hans filmografi. På senare år är det dock inte mycket av det han presterat som har fallit mig i smaken men han är ett viktigt kapitel i amerikansk skräckfilmshistoria, inget snack om saken.

”The beast that thou sawest was, and is not; and shall ascend out of the bottomless pit, and go into perdition: and they that dwell on the earth shall wonder.”

Deadly Blessing är en skön rulle. Den är inte särskilt läskig men filmen kör igång ganska så omgående och förlorar sedan aldrig tempo. Det isolerade området hjälper till att skapa en intressant utspelningsplats, utan några som helst nymodigheter, och filmen är avskalad från allt som brukar utspela sig när en grupp yngre människor drabbar samman. Mest känd är förmodligen Deadly Blessing tack vare en 23-årig Sharon Stone som här medverkar i sin första större roll i en spelfilm. Hon sköter sig hyfsat, utan att vara något exceptionellt, men några av filmens bästa stunder involverar just henne. Sekvensen i ladan där hennes otäcka relation till spindlar tar sin början är riktigt stämningsfull och likaså en drömsekvens där det åttabenta krypet hamnar någonstans där den definitivt inte hör hemma. Filmens bästa scener involverar läbbiga djur och i en obekväm badkarsekvens introduceras ett scenario som är nästan identiskt med en klassisk scen i Cravens definitiva genombrott A Nightmare on Elm Street. Ibland ger Deadly Blessing ifrån sig lite giallo vibbar när en figur med svarta handskar stryker omkring i området och det är förvånansvärt mycket som händer under de drygt nittio minuterna. Ernest Borgnine och Michael Berryman dyker upp i tacksamma roller och de passar båda två in i sammanhanget alldeles utmärkt. Deadly Blessing är inte en av mina favoriter bland Cravens filmer men det är som sagt en skön rulle som inte gjorde mig besviken.

The Devil's Rain (1975)

Familjen Prestons öde skrevs i blod för över trehundra år sedan. När den yngsta sonen i familjen, Tom får reda på att hans familj blivit bortrövade av satanister, ger han sig iväg efter dem tillsammans med sin fru Julie. Kultens ledare Jonathan Corbis håller familjen fångna tills en bok, innehållandes förtappade själar som sålts till djävulen, lämnas över till dess rättsmäktiga ägare. Tom förbereder sig för en resa till helvetet där själslösa undersåtar till djävulen vaktar dess portar.

”Jonathan Corbis thou stands accused of foully conspiring with Satan and his demons to overturn the laws of God. Thou art named a witch Corbis. Thou and all who follows thee.”

Jag var nästintill besatt av det ockulta som tonåring och satanism och mörk magi fascinerade mig något oerhört. Jag lyssnade på all musik jag kom över som hade ett sataniskt budskap och den norska black metal musiken och death metal band som Deicide var det enda som snurrade i min cd-spelare (plattor som jag nu uppgraderat till vinylformat). Jag tittade på alla filmer och dokumentärer rörande ämnet jag kunde komma över och jag läste om Aleister Crowley och tragglade mig igenom The Satanic Bible av Anton LaVey. Jag bar uppochnedvända kors som jag gjorde på slöjden och lät mitt långa hår matcha mina svarta kläder. Jag skrev ondskefulla texter som jag mullrade ut i mina ondskefulla band. Med andra ord jag var en tuff och arg ung man. Nu har jag ju klippt mig och skaffat mig ett jobb och lagt tonårstramset bakom mig för länge sedan men jag tycker fortfarande att ämnet är fascinerande.

Jag skäms nästan när jag behöver erkänna att jag aldrig tidigare har sett eller hört talas om The Devil’s Rain. Det var först för något år sedan som jag fick kännedom om dess existens. Det är inget jag grämer mig över utan det betyder ju bara att jag fortfarande har turen på min sida och kan hitta filmer i den smala subgenren som jag aldrig tidigare har sett. För vad vore väl livet utan alla dessa guldkorn från det blomstrande sjuttiotalet?

Anton Lavey, grundaren och överprästen på The Church of Satan arbetade tillsammans med filmteamet som teknisk rådgivare (och har en liten roll framför kameran) för att få det hela att se så trovärdigt ut som möjligt. Mycket i filmen ser ut som de bilder man har sett i sammanhang med LaVey genom åren och de har lyckats bra med utstyrsel och omgivningar. Filmer med djävulsdyrkare i huvudrollerna är sådana som jag ständigt letar efter med ljus och lykta då de inte är särskilt många och guldkornen är få. The Devil’s Rain är dock ett utmärkt exempel på när det är riktigt lyckat. Sataniska ramsor, svarta kåpor, ögonlösa ansikten, djävulssymboler, ritualer och män som förvandlas till vilddjurets förebild är bara några av de ingredienser vi blir serverade under filmens nittio minuter. Inget av detta känns särskilt ondskefullt eller skrämmande men det är ingenting jag tänker sitta här och klaga på, det är sådär härligt töntigt på ett sätt som inte förekommer längre. Det är ett jävla drag och det är rakt på sak med vad The Devil’s Rain ska handla om, inget hymlande här inte. Det är ganska svårt att återberätta händelseförloppet då hela filmen känns som en lång slutuppgörelse. Redan under filmens första minuter inleds en jakt på de som vill familjen Preston illa och sedan stannar den aldrig upp. Återblickarna från en svunnen tid då män från kyrkan jagade djävulens undersåtar är otroligt snyggt utförda. Det är resten av The Devil’s Rain med och pellejönsarna i sina mörka kåpor och kyrkans inredning och attiraljer är en fröjd för ögat.

The Devil’s Rain innehåller en imponerande skara skådespelare och det är alltid lika kul att se tidiga filmer med en ung Tom Skerritt i en större roll. För den som har ögonen med sig (ha ha) kan här få se John Travolta, dold under en latexmask, i sin första filmroll. Inspelningarna kantades av kusliga incidenter och olyckor och Ernest Borgnine svor på att aldrig igen medverka i en film med liknande tema. Specialeffekterna i The Devil’s Rain består mest av smältande ansikten och ögonlösa masker som för tankarna till Michael Myers halloweenmask men de fungerar alldeles utmärkt och passar perfekt i sammanhanget. Filmaffischen stoltserar med att skriva ”Absolutely the most incredible ending of any motion picture” och lever för en gångs skull upp till sin slogan. Det enda jag kan tänka på när jag ser det är Lucio Fulcis slutsekvens i The Beyond och då förstår ni ju alla att det är ett bra betyg. Tänk vad tråkigt vi skulle ha haft om Hin Håle inte skulle vara ett ständigt återkommande tema i mänsklighetens historia. Tack vare Satan får vi en grymt underhållande rulle och The Devil’s Rain är en nödvändighet i filmhyllan.