The Devil's Rain (1975)

Familjen Prestons öde skrevs i blod för över trehundra år sedan. När den yngsta sonen i familjen, Tom får reda på att hans familj blivit bortrövade av satanister, ger han sig iväg efter dem tillsammans med sin fru Julie. Kultens ledare Jonathan Corbis håller familjen fångna tills en bok, innehållandes förtappade själar som sålts till djävulen, lämnas över till dess rättsmäktiga ägare. Tom förbereder sig för en resa till helvetet där själslösa undersåtar till djävulen vaktar dess portar.

”Jonathan Corbis thou stands accused of foully conspiring with Satan and his demons to overturn the laws of God. Thou art named a witch Corbis. Thou and all who follows thee.”

Jag var nästintill besatt av det ockulta som tonåring och satanism och mörk magi fascinerade mig något oerhört. Jag lyssnade på all musik jag kom över som hade ett sataniskt budskap och den norska black metal musiken och death metal band som Deicide var det enda som snurrade i min cd-spelare (plattor som jag nu uppgraderat till vinylformat). Jag tittade på alla filmer och dokumentärer rörande ämnet jag kunde komma över och jag läste om Aleister Crowley och tragglade mig igenom The Satanic Bible av Anton LaVey. Jag bar uppochnedvända kors som jag gjorde på slöjden och lät mitt långa hår matcha mina svarta kläder. Jag skrev ondskefulla texter som jag mullrade ut i mina ondskefulla band. Med andra ord jag var en tuff och arg ung man. Nu har jag ju klippt mig och skaffat mig ett jobb och lagt tonårstramset bakom mig för länge sedan men jag tycker fortfarande att ämnet är fascinerande.

Jag skäms nästan när jag behöver erkänna att jag aldrig tidigare har sett eller hört talas om The Devil’s Rain. Det var först för något år sedan som jag fick kännedom om dess existens. Det är inget jag grämer mig över utan det betyder ju bara att jag fortfarande har turen på min sida och kan hitta filmer i den smala subgenren som jag aldrig tidigare har sett. För vad vore väl livet utan alla dessa guldkorn från det blomstrande sjuttiotalet?

Anton Lavey, grundaren och överprästen på The Church of Satan arbetade tillsammans med filmteamet som teknisk rådgivare (och har en liten roll framför kameran) för att få det hela att se så trovärdigt ut som möjligt. Mycket i filmen ser ut som de bilder man har sett i sammanhang med LaVey genom åren och de har lyckats bra med utstyrsel och omgivningar. Filmer med djävulsdyrkare i huvudrollerna är sådana som jag ständigt letar efter med ljus och lykta då de inte är särskilt många och guldkornen är få. The Devil’s Rain är dock ett utmärkt exempel på när det är riktigt lyckat. Sataniska ramsor, svarta kåpor, ögonlösa ansikten, djävulssymboler, ritualer och män som förvandlas till vilddjurets förebild är bara några av de ingredienser vi blir serverade under filmens nittio minuter. Inget av detta känns särskilt ondskefullt eller skrämmande men det är ingenting jag tänker sitta här och klaga på, det är sådär härligt töntigt på ett sätt som inte förekommer längre. Det är ett jävla drag och det är rakt på sak med vad The Devil’s Rain ska handla om, inget hymlande här inte. Det är ganska svårt att återberätta händelseförloppet då hela filmen känns som en lång slutuppgörelse. Redan under filmens första minuter inleds en jakt på de som vill familjen Preston illa och sedan stannar den aldrig upp. Återblickarna från en svunnen tid då män från kyrkan jagade djävulens undersåtar är otroligt snyggt utförda. Det är resten av The Devil’s Rain med och pellejönsarna i sina mörka kåpor och kyrkans inredning och attiraljer är en fröjd för ögat.

The Devil’s Rain innehåller en imponerande skara skådespelare och det är alltid lika kul att se tidiga filmer med en ung Tom Skerritt i en större roll. För den som har ögonen med sig (ha ha) kan här få se John Travolta, dold under en latexmask, i sin första filmroll. Inspelningarna kantades av kusliga incidenter och olyckor och Ernest Borgnine svor på att aldrig igen medverka i en film med liknande tema. Specialeffekterna i The Devil’s Rain består mest av smältande ansikten och ögonlösa masker som för tankarna till Michael Myers halloweenmask men de fungerar alldeles utmärkt och passar perfekt i sammanhanget. Filmaffischen stoltserar med att skriva ”Absolutely the most incredible ending of any motion picture” och lever för en gångs skull upp till sin slogan. Det enda jag kan tänka på när jag ser det är Lucio Fulcis slutsekvens i The Beyond och då förstår ni ju alla att det är ett bra betyg. Tänk vad tråkigt vi skulle ha haft om Hin Håle inte skulle vara ett ständigt återkommande tema i mänsklighetens historia. Tack vare Satan får vi en grymt underhållande rulle och The Devil’s Rain är en nödvändighet i filmhyllan.

The Food of the Gods (1976)

Morgan, som spelar amerikansk fotboll, tar en välförtjänt paus och åker tillsammans med sin lagkamrat Davis och deras PR-kille Brian till en ö ”långt från Manhattans teknologi”. Morgans pappa sa till hon honom när han var liten att: ”En dag hämnas jorden på människan för miljöförstöringen. Låt människan fortsätta skräpa ner så kommer naturen att göra uppror. Det blir ett helvetes uppror”. Hans pappa kunde inte ha mer rätt för det dröjer inte länge innan gigantiska getingar attackerar och tar livet av Davis. Morgan beger sig för att hämta hjälp men blir istället även han attackerad, fast av enorma höns. Han verkar inte särskilt chockad eller upprörd över detta utan besöker istället en äldre kvinna som bor i stugan bredvid hönshuset. Hon och hennes man har matat hönsen med en konstig sörja (de själva döpt till FOTG) som gjort att de växt till ofantliga proportioner. Visst, getingarna, hönsen och till och med maskarna blir farliga när de ätit av tantens sörja men de är ingenting om man jämför med de jättelika och aggressiva råttorna som snart växer i både antal och storlek.

Bert I. Gordon är mannen bakom den gamla favoriten Earth vs. the Spider från 1958. Han fortsatte under 1970-talet att göra filmer om djur som av någon anledning växte sig gigantiska (därav sitt smeknamn Mr. Big) och The Food of the Gods är en av dessa. Filmen är löst baserad på en novell av H.G. Wells men jag har svårt att tro att det finns många likheter. Både musiken och tekniken att använda en berättarröst känns igen från Gordon’s tidigare filmer och det ger mig en känsla av välbehag. Det är pang på rödbetan från filmens start och under 20 minuter så har det hänt mer än under en hel film av denna sort. Man kan ju tro att filmen ska tappa fart efter en så intensiv inledning men icke sa nicke, den fortsätter att vara underhållande i sann B-films manér. Jag hade låga förväntningar och visst är filmens kritik mot behandlingen av moder jord på en 7-årings nivå men oj vad amusant det är!