The Devil Rides Out (1968)

Duc de Richleau och Rex Van Ryn gav ett löfte till deras vän på hans dödsbädd - att hålla ett vakande öga på sonen Simon. När Simon hamnar i trubbel håller de gamla vännerna vad de har lovat och sträcker ut en hjälpande hand. Simon har blivit medlem i ett hemligt sällskap som tillber de mörka krafterna och under en fest kidnappar Richleau och Van Ryn Simon och hypnotiserar honom för att sedan tro att det hela är ett avslutat kapitel, men icke. I trans försöker Simon strypa sig med ett beskyddande krucifix och försvinner sedan spårlöst. Mörkrets krafter lägger sig över de utvalda och tiden är knapp när datumet närmare sig då Simon för evigt ska bli invigd i ondskans domäner…

”It means that Simon here is playing the most dangerous game known to mankind.”

När en film öppnar med att visa ett uppochnervänt pentagram med ett gethuvud i mitten så vet man att det inte kommer att vara en dålig film och det är ju såklart Hammers klassiker The Devil Rides Out inte heller. På min obligatoriska vinyl- och filmrunda på stan hittade jag Hammers filmbox med tjugoen av bolagets titlar till en skrattretande summa av tvåhundrafemtio kronor. Utan att tveka håvade jag upp pengarna och gick lycklig från Lilla Torgs Vinylhandel med en av de bästa filmboxar jag inhandlat på väldigt länge. The Devil Rides Out är en film jag uppenbarligen har blandat ihop med någon annan då jag till min förtjusning insåg att jag aldrig tidigare har tagit del av skapelsen, och min upplevelse blev optimal.

”The goat of mendes – The devil himself!”

Christopher Lee övertalade Hammer att filmatisera någon av författaren Dennis Wheatley’s böcker och valet föll på den ockulta romanen The Devil Rides Out. Här spelar Lee en för honom ovanlig roll som den godhjärtade Duc de Richleau och porträttet är långt från hans blodsugande gestalter i andra Hammer-filmer. Det är inte svårt att förstå varför The Devil Rides Out (som fick namnet The Devil’s Bride i USA för att den inte skulle förknippas med västerngenren) är Lee’s favorit bland hans många samarbeten med filmbolaget. Lee ser ut att stortrivas och han är fullkomligt strålande i sin roll. Den kommande bondskurken Charles Gray (som redan hunnit medverka i 007-rullen You Only Live Twice) är även han lysande som den ondskefulla översteprästen Mocata och även fast jag inte har sett överdrivet många Hammer-filmer är jag redan nu övertygad om att The Devil Rides Out kommer att tillhöra mina absoluta favoriter. Filmen dryper av atmosfär och allt ser makalöst snyggt ut. Den vackra men samtidigt hotfulla landsbygden och de snyggt inredda stora husen ser verkligen mäktiga ut. Den dramatiska och pampiga musiken lägger ett utmärkt ljudlandskap till de ondskefulla och stilistiska utspelen. Dialogen är fantastisk och filmen är sprängfylld med ockulta symboler och diskussioner kring den mörka sidan – jag älskar det! Stämningen är hela tiden på topp och filmen håller ett rasande tempo. Det finns få tillfällen då publiken tillåts att hämta andan, det är spännande precis hela tiden. Vi blir serverade en hisnande biljakt, uppspärrade hypnotiska ögon i närbild, en gigantisk spindel, mässande satanister och djävulen själv i egen hög person – allt under nittio fantastiska minuter. Sabbaten som går åt pipsvängen är supersnyggt iscensatt.

The Devil Rides Out är som jag nämnde tidigare baserad på författaren Dennis Wheatley’s roman med samma namn och för filmens manus står ingen mindre än Richard Matheson. Den alltid lika pålitliga Terence Fisher regisserar här en av sina sista bidrag till filmbolaget och The Devil Rides Out är rakt igenom ett felfritt mästerverk, ja jösses vilken bra film. The Devil Rides Out är ett actionspäckat äventyr och en av de allra bästa av sitt slag.

The Devil's Rain (1975)

Familjen Prestons öde skrevs i blod för över trehundra år sedan. När den yngsta sonen i familjen, Tom får reda på att hans familj blivit bortrövade av satanister, ger han sig iväg efter dem tillsammans med sin fru Julie. Kultens ledare Jonathan Corbis håller familjen fångna tills en bok, innehållandes förtappade själar som sålts till djävulen, lämnas över till dess rättsmäktiga ägare. Tom förbereder sig för en resa till helvetet där själslösa undersåtar till djävulen vaktar dess portar.

”Jonathan Corbis thou stands accused of foully conspiring with Satan and his demons to overturn the laws of God. Thou art named a witch Corbis. Thou and all who follows thee.”

Jag var nästintill besatt av det ockulta som tonåring och satanism och mörk magi fascinerade mig något oerhört. Jag lyssnade på all musik jag kom över som hade ett sataniskt budskap och den norska black metal musiken och death metal band som Deicide var det enda som snurrade i min cd-spelare (plattor som jag nu uppgraderat till vinylformat). Jag tittade på alla filmer och dokumentärer rörande ämnet jag kunde komma över och jag läste om Aleister Crowley och tragglade mig igenom The Satanic Bible av Anton LaVey. Jag bar uppochnedvända kors som jag gjorde på slöjden och lät mitt långa hår matcha mina svarta kläder. Jag skrev ondskefulla texter som jag mullrade ut i mina ondskefulla band. Med andra ord jag var en tuff och arg ung man. Nu har jag ju klippt mig och skaffat mig ett jobb och lagt tonårstramset bakom mig för länge sedan men jag tycker fortfarande att ämnet är fascinerande.

Jag skäms nästan när jag behöver erkänna att jag aldrig tidigare har sett eller hört talas om The Devil’s Rain. Det var först för något år sedan som jag fick kännedom om dess existens. Det är inget jag grämer mig över utan det betyder ju bara att jag fortfarande har turen på min sida och kan hitta filmer i den smala subgenren som jag aldrig tidigare har sett. För vad vore väl livet utan alla dessa guldkorn från det blomstrande sjuttiotalet?

Anton Lavey, grundaren och överprästen på The Church of Satan arbetade tillsammans med filmteamet som teknisk rådgivare (och har en liten roll framför kameran) för att få det hela att se så trovärdigt ut som möjligt. Mycket i filmen ser ut som de bilder man har sett i sammanhang med LaVey genom åren och de har lyckats bra med utstyrsel och omgivningar. Filmer med djävulsdyrkare i huvudrollerna är sådana som jag ständigt letar efter med ljus och lykta då de inte är särskilt många och guldkornen är få. The Devil’s Rain är dock ett utmärkt exempel på när det är riktigt lyckat. Sataniska ramsor, svarta kåpor, ögonlösa ansikten, djävulssymboler, ritualer och män som förvandlas till vilddjurets förebild är bara några av de ingredienser vi blir serverade under filmens nittio minuter. Inget av detta känns särskilt ondskefullt eller skrämmande men det är ingenting jag tänker sitta här och klaga på, det är sådär härligt töntigt på ett sätt som inte förekommer längre. Det är ett jävla drag och det är rakt på sak med vad The Devil’s Rain ska handla om, inget hymlande här inte. Det är ganska svårt att återberätta händelseförloppet då hela filmen känns som en lång slutuppgörelse. Redan under filmens första minuter inleds en jakt på de som vill familjen Preston illa och sedan stannar den aldrig upp. Återblickarna från en svunnen tid då män från kyrkan jagade djävulens undersåtar är otroligt snyggt utförda. Det är resten av The Devil’s Rain med och pellejönsarna i sina mörka kåpor och kyrkans inredning och attiraljer är en fröjd för ögat.

The Devil’s Rain innehåller en imponerande skara skådespelare och det är alltid lika kul att se tidiga filmer med en ung Tom Skerritt i en större roll. För den som har ögonen med sig (ha ha) kan här få se John Travolta, dold under en latexmask, i sin första filmroll. Inspelningarna kantades av kusliga incidenter och olyckor och Ernest Borgnine svor på att aldrig igen medverka i en film med liknande tema. Specialeffekterna i The Devil’s Rain består mest av smältande ansikten och ögonlösa masker som för tankarna till Michael Myers halloweenmask men de fungerar alldeles utmärkt och passar perfekt i sammanhanget. Filmaffischen stoltserar med att skriva ”Absolutely the most incredible ending of any motion picture” och lever för en gångs skull upp till sin slogan. Det enda jag kan tänka på när jag ser det är Lucio Fulcis slutsekvens i The Beyond och då förstår ni ju alla att det är ett bra betyg. Tänk vad tråkigt vi skulle ha haft om Hin Håle inte skulle vara ett ständigt återkommande tema i mänsklighetens historia. Tack vare Satan får vi en grymt underhållande rulle och The Devil’s Rain är en nödvändighet i filmhyllan.

Race with the Devil (1975)

Race with the Devil är en ockult roadmovie från det fantastiska 70-talet som jag helt missat. Det är lite otippat då jag älskar filmer i stil med The Hitcher, Duel, The Hills Have Eyes etc. Det grämer jag mig dock inte över eftersom det inte är varje dag jag tittar på en favoritfilm för första gången. En favoritfilm kanske är att ta i men skulle film sett ut på detta viset idag så skulle jag vara nöjd.

Bästa polarna Roger och Frank åker på husbilssemester tillsammans med sina fruar Alice (Loretta Swit från M*A*S*H) och Kelly. Deras plan är att åka motorcross i Texas och skidor i Colorado. Detta går inte helt enligt planen efter att de av misstag råkat bevittna en satanisk ritual (supersnyggt utförd) med ett människooffer som höjdpunkt.

De rapporterar händelsen till den lokala polisen som totaldissar dem. Efter det går allt åt pipan. Alla de stöter på beter sig mysko och när deras hund blir slaktad och husbilen fylld med skallerormar börjar terrorn på allvar.

Jag gillar Race with the Devil skarpt. Den löper på smidigt och stannar aldrig upp och försöker ta sig själv på för stort allvar. Peter Fonda ser allmänt förvirrad ut och det ödsliga landskapet är vackert. En djävulskt bra film helt enkelt.