Hannie Caulder (1971)

De tre stökiga bröderna Clemens rider in i en sömnig stad för att råna banken. Tumult uppstår och tomhänta rider de vidare med lagens män hack i hälarna. De stannar vid familjen Caulders avlägsna hus för att stjäla nya hästar men när maken sätter sig på tvären mördar rövargänget honom och bryter sig sedan in i huset och våldtar hustrun Hannie, tuttar på huset och lämnar kvinnan i spillror. Skärrad och förbannad planerar Hannie en gruvlig hämnd.

“Win or lose, you lose, Hannie Caulder.”

Hannie Caulder är en av många filmer som länge har funnits på min att-se-lista. Pampig och glädjefylld musik inleder filmen och jag kan inte hjälpa att nynna med till titelmelodin. Efter det att de medverkandes namn har radats upp är det dock inte så glädjefyllt längre. Efter våldtäkten så följer en klassisk historia om hämnd, denna gång med kalaspinglan Raquel Welch i huvudrollen. Hannie Caulder innehåller en samling riktigt bra skådisar. Bröderna Clemens spelas av Ernest Borgnine, Jack Elam och Strother Martin och den elaka trion är ett ganska skönt gäng som gnabbas sinsemellan när de inte ställer till med rackartyg. Den alltid lika pålitliga Christopher Lee dyker upp som en godhjärtad vapensmed och Robert Culp är utmärkt i rollen som prisjägaren som lär Hannie allt han kan om konsten att effektivt utrota ohyra som Clemensbröderna. Filmens största behållning är emellertid förstås skönheten Welch. Hon är het som glödande kol och det är en fröjd att se när hon svingar revolvern mot vilda västerns avskum. Hannie Caulder är en lyckad blandning av rape/revenge, västern, drama och action och trots filmens tema så är det en ganska snäll rulle med en lagom dos av lättsam humor och blodigt pang-pang. Många västernfilmer tenderar att hålla på alldeles för länge men Hannie Caulder har en alldeles lagom speltid, är generös med den röda färgen och lyckas fånga min uppmärksamhet redan under de första minuterna. Hannie Caulder är inget mästerverk men det är en småmysig och alldeles lagom film på alla sätt och vis som inte gjorde mig besviken. Det är mycket troligt att Hannie Caulder är den hetaste bruden i vilda västerns historia!

The Searchers (1956)

Tre år efter att det amerikanska inbördeskriget tagit slut återvänder Ethan Edwards hem till sin broder Aaron och hans familj. Innan han hinner slå sig till ro följer Ethan med pastor/sheriff Samuel och hans män för att lokalisera försvunna boskap men det visar sig vara en skenmanöver. Ethan finner sin brors familj massakrerade av Comanche-indianer och hans två brorsdöttrar Debbie och Lucy har blivit bortrövade. Förblindad av hat ger sig Ethan iväg efter dem som har skadat hans familj i hopp om att hitta sina båda brorsdöttrar vid liv igen.

”That’s what I’m afraid of, Laurie, him finding her! I’ve seen his eyes at the very word Comanche. I’ve seen him take his knife and... Never mind. He’s a man that can go crazy wild! And I intend to be there to stop him, in case he does.”

Jag har ingen relation till John Wayne och jag har knappt sett några filmer med karln. När det kommer till västernfilmer har jag alltid föredragit de italienska och Clint Eastwood har varit den som personifierat den hattförsedda, revolversvingande mannen i ökenlandskapen. Eastwood var lite tuffare än resten av killarna som stampade runt i dammet och Wayne föll mig aldrig riktigt i smaken. John Ford’s (som jag heller inte har någon vidare relation till) The Searchers är en av många amerikanska västernklassiker som jag aldrig sett tidigare, återigen mest på grund av att jag alltid har föredragit mina västernfilmer skitigare och våldsammare. För något år sedan köpte jag emellertid ett gäng äldre amerikanska västernklassiker för att så här i vuxen ålder bilda mig en ordentlig uppfattning.

”That’ll be the day!”

The Searchers är en perfekt middagsmatiné. Filmen inleds och avslutas med lägereldscountry i sin mysigaste form och det är precis den typen av musik som ofta snurrar på min vinylspelare, jag kan inte få nog av gammal country från nittonhundrafemtio- och sextiotalet. Resten av filmmusiken är pampig orkestermusik som spelar på alla sinnesstämningar och hela upplevelsen känns sådär mysig som bara filmer från denna eran lyckas med. The Searchers utspelar sig i Texas (fast är inspelad i Utah) och omgivningarna utomhus och när skådespelarna är kringgärdade av kulisser är grymt snygga. Jag tycker inte att The Searchers är en av de bästa filmer som någonsin har gjorts och jag föredrar fortfarande de italienska men det är ett stilbildande mästerverk och ett viktigt kapitel i amerikansk filmhistoria. Alla borde se The Searchers.

Cowboys & Aliens (2011)

Jake Lonergan vaknar upp i öknen någon gång i slutet av 1800-talet i Arizona, utan minne om vem han är eller vad som har hänt. På sig har han ett besynnerligt armband och han plågas av smärtor från ett blödande sår. Han lyckas ta sig till närmaste stad där det visar sig att han är efterlyst för rån och som om inte det vore illa nog är han dessutom efterlyst för mord på en prostituerad. Stadens lokala sheriff bestämmer sig för att skicka iväg honom till ett annat fängelse i en större stad. Innan Jake hinner förflyttas attackeras staden av mystiska skepp som rövar bort invånarna i en hiskelig fart. Den vilda västern har blivit invaderad av illasinnade rymdvarelser. 

Cowboys & Aliens börjar riktigt lovande med rafflande spänning i 30 minuter. Sedan tar det stopp. Det blir snabbt tråkigt och händelselöst. Karaktärer pratar nonsens med varandra, antingen på hästrygg eller till fots. Ointressanta händelser staplas på varandra bara för att fylla ut filmens speltid, framförallt obligatoriska sekvenser som hör västerngenren till såsom tjoande indianer och attacker av giriga banditer. Utomjordingarna ser man knappt röken av förrän de sista 30 minuterna och då har man nästan helt tappat intresset, dessutom är det inte ens då speciellt spännande. På pappret ser det riktigt lovande ut och bara titeln i sig gav mig gåshud. Resultatet å andra sidan var ju en helt annan femma. Jag har alltid gillat Harrison Ford och här spelar han samma roll som han har gjort så många gånger tidigare, alltså en grinig gubbe. Samma sak gäller för Daniel Craig. Här har han slängt av sig kostymen och istället tagit på sig cowboykläderna för han spelar i stort sett samma roll som han gjort tidigare som Agent 007. Detta stör jag mig inte på då jag kan tycka att om det är bra karaktärer så kan jag gärna se dem igen, även under andra förhållanden. Tråkigt nog är Cowboys & Aliens en ganska så dålig mix av science fiction och västernfilm som skulle ha tjänat på att välja en av inriktningarna. Vad som är till filmens fördel är att den skippar att slänga in en massa onödig humor som är något av en självklarhet i liknande filmer som fått PG-13 stämpeln. Nej, Cowboys & Aliens är ingenting jag kommer att se om. Jag ser hellre Tremors eller The Burrowers en gång till för det är underhållande kombinationer av två liknande filmgenrer.