The Barbarians (1987)

En kringresande karavan av cirkusfolk adopterar de båda föräldralösa tvillingarna Kutchek och Gore. Ett rövargäng, ledda av den ondskefulla Kadar (en av hans män ser ut som Bane i The Dark Knight Rises) tillfångatar eller mördar glädjespridarna i sökandet efter en magisk rubin. Karavanens ledare Canary fängslas i Kadars harem och de båda bröderna uppfostras på varsitt håll till gladiatorer. Under en uppgjord fight inser bröderna att de båda är i livet och flyr från sitt fängelse. De slår sig samman med dem som undkom massakern med en enda tanke – att frita Canary och krossa ondskan en gång för alla.

”Nevertheless they remained rebellious and unbroken. And they grew until they were men. Not ordinary men – barbarians.”

The Barbarians såg jag för första gången för säkert femton år sedan, då under namnet The Barbarian Brothers. Om jag inte minns helt fel gick den på kanal 5, sent någon natt och i en tid då jag gillade extrem film mer än någonsin och letade land och rike runt efter någonting nytt blev jag överlycklig när jag insåg att Ruggero Deodato stod för regin. Jag spelade in den och såg den säkert fem gånger innan den föll i glömska efter det att jag gjorde mig av med sex svarta sopsäckar med vhs-kassetter. Ända sedan dess har jag varit sugen på att se den igen och i går damp den sprillans nya dvdn ner i brevinkastet. Jag och en polare, samma polare som satt och såg den tillsammans med mig i min första lägenhet, fördrev förmiddagen med The Barbarians.

Jag är inte ett stort fan av svärd och sandaler genren men The Barbarian har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det är en Globus/Golan produktion som floppade rejält. Filmen kostade i runda slängar fyra millioner dollar att spela in men på biograferna gick det rejält dåligt. Jag var beredd på att bli besviken när jag äntligen fick se filmen igen men tji fick jag, The Barbarians känns påkostad med coola kostymer och fräcka attiraljer. Elakingarna är jätteelaka vilket de visar genom att skratta diaboliskt och bete sig illa, de snälla är jättesnälla. Vi blir serverade en härlig blandning av magiker, monster och svingande svärd och filmens inledning är förvånansvärt brutal. Det är en töntig historia med tramsig dialog och överspel från alla inblandade, särskilt från Michael Berryman som fått det tuffa namnet Dirtmaster. Richard Lynch är perfekt som den ondskefulla Kadar och George Eastman dyker upp på en kort visit som vapenhandlaren som köpslår med de båda bröderna i en armbrytartävling och jag hade helt glömt bort att han var med i filmen. Peter och David Paul som spelar de barbariska bröderna är urusla skådisar som torrpussar och grymtar sig igenom historien medan de visar upp sina inoljade kroppar. De är lika pantade som de är muskulösa och fördriver speltiden med att bete sig som grottmänniskor och gnabbas sinsemellan. Det är otroligt underhållande! Brian De Palmas gamla vapendragare Pino Donaggio står för den överdramatiska musiken och den passar perfekt in tillsammans med filmens lättsamma ton. Deodato har alltid tillhört mina favoritregissörer från Italien sedan jag chockerades av hans Cannibal Holocaust och även fast The Barbarians inte tillhör hans bästa filmer är jag väldigt svag för den. The Barbarians är en fantastiskt underhållande Conanklon som inte bara har en utan två muskelberg i huvudrollen, vilket automatiskt blir twice the fun. De som ser The Barbarians för första gången idag tycker nog att filmen är skit men detta är toppraffel på högsta lägsta nivå. Även fast det inte är det bästa bidraget till genren är The Barbarians min favorit!

La Ragazza Del Vagone Letto aka Terror Express (1979)

Tre slibbiga figurer med dålig humor hoppar på ett nattåg och börjar terrorisera passagerarna. Ombord finns en rad bisarra karaktärer. En prostituerad, ett äldre par, en rik snuskhummer, en polis med en fängslad brottsling, en man och hustru med dotter vilken fadern inte har ett så hälsosamt intresse av och sist men inte minst otrogna Anna (den alltid lika lättklädda Zora Kerova från bland annat Cannibal Ferox) och hennes mesiga man.

Efter att de tre fjantarna sprungit runt och stört sig med de flesta passagerarna, slår de ner polisen ombord, tar hans pistol och håller en av tågets vagnar som gisslan. Nattåget förvandlas till Terror Express.

La Ragazza del Vagone Letto eller Terror Express som den är mest känd som är skriven av ingen mindre än George Eastman. Han säger i extramaterialet på Camera Obscura’s släpp av dvdn att han inte är särskilt nöjd med filmens manus då det mest var ett hafsverk för att få utnyttja studions tågvagn innan den skulle fraktas bort från filmstudion. Detta märks då historien i sig inte är särskilt nyskapande men det är inte vad jag är ute efter heller, då skulle jag inte titta på denna typ av film.

De tre rötäggen beter sig jävligt barnsligt åt filmen igenom och Terror Express går mest ut på att de har sex med den större delen av kvinnorna på tåget. Mest nämnvärd är den stående sexscenen med Zora Kerova som slutar i en konstig gruppvåldtäckt, samt tärningsspelet som går ut på att vinnaren får ligga med pedofilpappans dotter. Terror Express fungerar hyfsat bra tack vare utnyttjandet av de trånga utrymmena och de osannolika karaktärerna. Det är en blodfattig och varken otäck eller chockerande historia, utan en småkul variant av Aldo Lado’s Night Train Murders (recension HÄR). Det var 80 välspenderade minuter.

Rosso Sangue (1981)

Rosso Sangue, även känd under namnen Absurd, Horrible och Anthropophagus 2 är en våldsam slasher signerad Joe D’Amato och George Eastman. D’Amato regisserar under namnet Peter Newton för att attrahera den amerikanska marknaden.  George Eastman spelar huvudrollen och står för storyn.

Detta gjorde de även med Anthropophagus ett år tidigare. Ibland hävdas det att Rosso Sangue är en uppföljare till denne men det visar inte denna historia några indikationer på.

George Eastman spelar en slags övermänniska vars blod koagulerar fortare än kvickt vilket gör honom nästintill osårbar. Det enda som verkar stoppa honom är om hjärnan förstörs.

Detta får vi reda på då en präst följt honom ändå från Grekland där han genomgick ett experiment som gick fruktansvärt fel. Nu går han bärsärkargång och mördar alla som kommer i hans väg med hjälp av bandsåg, borr och ugn!?

Jag har alltid gillat D’Amatos filmer (om man bortser från de hundratal porrfilmer han regisserade under sin livstid). Det är något särskilt med dem jag inte kan sätta fingret på. De är inte särskilt snygga eller logiska men de håller alltid mitt intresse uppe. Det gör även Rosso Sangue som utvecklas till en riktig nagelbitare med underbart slut.

Den är tydligt inspirerad av Halloween. Här är Dr. Loomis ersatt av en namnlös präst och Eastman behöver ingen Michael Myers mask för att se skräckinjagande ut. Dess klara likheter blir aldrig något problem då Rosso Sangue klarar att stå stabilt på egna ben med riktigt brutala mord och ett högt tempo.

Den alltid fantastiska dialogen gör sig även här påmind.

Sjuksköterska till barnet med den trasiga ryggraden:

- Listen, there’s a man in the house

- Who is he?

- A sick man, he’s crazy and very dangerous!

- Where is Willy?(En riktigt störig unge med fruktansvärd dubbning)

- I sent him away to look for help!

- We’ve just got to stay here until someone comes.

- Do you understand? You mustn’t be frightened!

Bra peptalk till ett paralyserat barn!