Emanuelle and the White Slave Trade (1978)

Journalisten Emanuelle hänger i Nairobi för att försöka få en intervju med den pengakåta gangstern Giorgio Rivetti som flytt till landet efter att han blåst en massa folk på kosing. Det är inte det lättaste men med lite hjälp från väninnan Susan lyckas de båda skönheterna övertala en prins från ett fjärran land, som har ett möte med Rivetti, att följa med som hans gäster. Sällskapet åker på safari, dricker vin, flyger luftballong, springer runt nakna på savannen, ligger med varandra och har det riktigt trevligt ihop. När de går på en marknad ser Emanuelle en kvinna hon tidigare sett på flygplatsen bli ivägledd av en man. När hon frågar Rivetti känner han igen mannen, en amerikanare vid namn Francis Hardy som sägs vara insyltad i slavhandel. Efter en passionerad trekant och några bloss från en vattenpipa beger sig Emanuelle tillbaka till New York för att gräva djupare i storyn. Efter ett ok från hennes chef på redaktionen går hon under täckmantel. Spåren leder till en lyxbordell i Kalifornien där unga vackra kvinnor ger njutning till perversa rika män och snart svävar Emanuelle i livsfara.

”You know, you’re even better than I thought. If you got brains too you can go a long way.”

Sleazeregissören med stort S, Joe D’Amato regisserar här sin sista Emanuelle-film tillsammans med skönheten Laura Gemser. Det var inte deras sista samarbete vilka varade fram till början av nittiotalet då Gemser bestämde sig för att lägga skådespelarkarriären på hyllan. D’Amato levererade en del pärlor under sin karriär innan han helhjärtat ägnade sig åt att regissera porrfilm. Beyond the Darkness, Anthropophagus och Rosso Sangue är filmer jag uppskattar mycket. Nittonhundranittionio dog han i en hjärtattack, sextiotvå år gammal, fast fram till dess lyckades han klämma ur sig cirka tvåhundra filmer, de flesta av dem var just vuxenrullar. Jag blev lite sugen på att se mer av Laura Gemser efter det att jag såg Murder Obsession i förra veckan och så kom jag på att jag hade en Emanuelle-film i hyllan som jag inte hunnit se än. Jag är ingen expert på Emanuelles många äventyr men de få filmer jag har sett i serien har jag uppskattat, de är så där härligt myserotiska utan en massa erektioner och sprutande kroppsvätskor.

”It’s the first time I done it with a woman. I rather like it. But wouldn’t it be possible to give me something to relax me a little bit? I feel so tense.”

När Frankrike gjorde succé med den erotiska Emmanuelle i mitten av sjuttiotalet var italenarna inte sena med att haka på framgångarna. De skapade sin egen Emmanuelle, Black-Emanuelle där Laura Gemser oftast axlade rollen som den ständigt kåta journalisten. Emanuelle-filmerna fokuserar mest på att hon åker världen runt och ligger med allt som rör sig och gillar man sånt är detta hur bra som helst. Emanuelle and the White Slave Trade innehåller allt man kan önska sig från genren. Sexscener med jämna mellanrum, töntig dialog, skön musik (som jag gärna skulle äga på vinyl) och lite actionsekvenser. Slagsmålet där en transvestit delar ut sparkar och slag innan bowlingskäglor lämnar ett köttigt sår i pannan, följt av en oseriös och inte särskilt trovärdig våldtäktsscen till tonerna av flöjter är en av höjdpunkterna i filmen. Trots att Emanuelle and the White Slave Trade i grund och botten är mjukporr innehåller den inte överdrivet många sexscener och inga av dessa är särskilt uppeggande. Emanuelle hinner med lite lesbiska möten, en trekant, titta på striptease, flukta och masturbera men annars åker hon mest omkring och smyger i sökandet efter material hon kan använda i sina reportage. Filmens första två tredjedelar är en ganska lättsam och ibland sensuell berättelse. De sista femton minuterna ändrar ton mot det sadistiska för att under slutklämmen bli så där härligt töntigt igen. I jämförelse med D’Amato och Gemsers förra samarbete i Emanuelle and the Last Cannibals är detta en mycket tamare skapelse utan slafsiga inslag och med undantag mot ett slag mot huvudet är Emanuelle and the White Slave Trade en blodfattig historia. Som tidsfördriv fungerar emellertid filmen alldeles utmärkt och levererar ett vilt erotiskt äventyr där Emanuelle lovar att hennes nästa reportage kommer att handla om Sverige, synd att det aldrig hände…

Rosso Sangue (1981)

Rosso Sangue, även känd under namnen Absurd, Horrible och Anthropophagus 2 är en våldsam slasher signerad Joe D’Amato och George Eastman. D’Amato regisserar under namnet Peter Newton för att attrahera den amerikanska marknaden.  George Eastman spelar huvudrollen och står för storyn.

Detta gjorde de även med Anthropophagus ett år tidigare. Ibland hävdas det att Rosso Sangue är en uppföljare till denne men det visar inte denna historia några indikationer på.

George Eastman spelar en slags övermänniska vars blod koagulerar fortare än kvickt vilket gör honom nästintill osårbar. Det enda som verkar stoppa honom är om hjärnan förstörs.

Detta får vi reda på då en präst följt honom ändå från Grekland där han genomgick ett experiment som gick fruktansvärt fel. Nu går han bärsärkargång och mördar alla som kommer i hans väg med hjälp av bandsåg, borr och ugn!?

Jag har alltid gillat D’Amatos filmer (om man bortser från de hundratal porrfilmer han regisserade under sin livstid). Det är något särskilt med dem jag inte kan sätta fingret på. De är inte särskilt snygga eller logiska men de håller alltid mitt intresse uppe. Det gör även Rosso Sangue som utvecklas till en riktig nagelbitare med underbart slut.

Den är tydligt inspirerad av Halloween. Här är Dr. Loomis ersatt av en namnlös präst och Eastman behöver ingen Michael Myers mask för att se skräckinjagande ut. Dess klara likheter blir aldrig något problem då Rosso Sangue klarar att stå stabilt på egna ben med riktigt brutala mord och ett högt tempo.

Den alltid fantastiska dialogen gör sig även här påmind.

Sjuksköterska till barnet med den trasiga ryggraden:

- Listen, there’s a man in the house

- Who is he?

- A sick man, he’s crazy and very dangerous!

- Where is Willy?(En riktigt störig unge med fruktansvärd dubbning)

- I sent him away to look for help!

- We’ve just got to stay here until someone comes.

- Do you understand? You mustn’t be frightened!

Bra peptalk till ett paralyserat barn! 

Emanuelle and the Last Cannibals (1977)

Historien om ”Black Emanuelle” var en nästintill oändlig filmserie, skapad av italienarna så fort det franska originalet Emmanuelle blev en succé i mitten av 1970-talet.
Laura Gemser spelar journalisten som med hjälp av sin kropp, får de svar hon behöver till sin tidning The Evening Post.

Emanuelle and the Last Cannibals är nog den mest kända och lättillängliga filmen i serien.
Här jobbar Emanuelle under radarn på ett mentalsjukhus. När en patient en dag sliter av bröstet på en kvinnlig vårdare och äter upp det börjar Emanuelle ana ugglor i mossen.
Med hjälp av sin sexuella charm och petting lyckas hon få de svar hon söker. Hon finner dessutom en symbol över vårdtagarens könshår som kommer från en utdöd kannibalstam.
Detta är allt som krävs för att chefen på tidningen skickar iväg Emanuelle tillsammans med en antropolog till Amazonas djungler. En vild expedition fylld av sex, kannibalism och en rökande apa.

Förvänta er ingen Cannibal Holocaust eller Cannibal Ferox. Sleazekungen Joe D'Amato regisserar här ett fånigt djungeläventyr med stel dialog, ologiskt agerande, omotiverade sexscener och förstås en hel del kannibaler.