Claudio Simonetti's Goblin live @ Amager Bio 14 april 2014

Att jag skulle få se Goblin spela sina kompositioner live någon gång hade jag aldrig ens i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig. Även fast det "bara" är Claudio Simonetti som är en originalmedlem från bandet som var med och skapade skräckfilmshistoria tillsammans med Dario Argento i filmer som Suspiria och Deep Red var kvällen magisk. Den fjortonde april 2014 var första gången som bandet spelade i Köpenhamn och jag hoppas innerligt att det inte var sista gången. Jag kan inte minnas när cirka nittio minuter gick så snabbt. Vi fick höra allt som vi ville höra och lite till...

Fler bilder från konserten hittar ni på min Facebooksida!

Contamination (1980)

Ett övergivet fartyg från Sydamerika dyker upp i New Yorks hamn. När smittskyddsinstitutet med snuten Tony Aris i spetsen tar en närmare titt på fartyget hittar de besättningen sönderslitna. På undre däck, gömda i kaffelådor, finner de besynnerliga gröna äggkapslar. När de undersöker dem närmare spricker de och sprutar ut en frätande sörja som avslutningsvis bokstavligen spränger deras bröstkorgar från insidan. Aris klarar sig mirakulöst och sätts i karantän och den superhemliga organisationen Division 5, under direkta order från presidenten, tar kontroll över situationen. Spåren leder tillbaka till en misslyckad resa till Mars två år tidigare. Astronauterna fick med sig någonting hem, någonting som ett kaffeplantage i Sydamerika planerar att släppa lös i New York.

”My god, look at them! Completely torn apart!”

Jag tjatar mycket om Rom i de senaste recensionerna men jag är sjukt peppad på att åka dit så jag hoppas att ni har överseende. Jag kom att tänka på Contamination igen när jag insåg att regissören Luigi Cozzi är en av ägarna till skräckfilmsmuseet Profondo Rosso. Det var ett bra tag sedan jag såg denna falskt marknadsförda Alienklon och innan jag förhoppningsvis (korsar fingrarna) träffar Cozzi i hans butik ville jag ha filmen färskt i minnet.

Contamination drar igång med ett jävla ös och filmen levererar till och med ett riktigt effektivt hoppa-till-moment i början. Gore-effekterna öser de på med ordentligt och antalet exploderande bröstkorgar blir tyvärr inte lika många och spektakulära under resten av filmen. Under mittenpartiet lugnar Contamination ner sig rejält och är nästan helt befriad från våldsamma specialeffekter. Det blir dock aldrig långtråkigt utan filmen utspelar sig mer som en James Bond-rulle där karaktärerna försöker att ta sig in bakom fiendernas linje. Slutet kompenserar för det långsamma mellanspelet och under slutklämmen är det fullt blås igen. Från början ville Cozzi (här under pseudonymen Lewis Coates) att filmen skulle få titeln Alien Arrives on Earth, för det är ju precis det som Contamination handlar om. Cozzi hyllar den gamla amerikanska B-filmen från nittonhundrafemtiotalet och säger själv i extramaterialet att allt han velat göra är science fiction-rullar men att filmbolagen aldrig var särskilt intresserade av det. Istället brukade han lägga in elementen i sina filmer och hoppas på att producenterna inte skulle märka det. När detta inte fungerade längre slutade han att regissera film och ägnade sig istället helhjärtat åt affären Profondo Rosso som han öppnade tillsammans med Dario Argento. Det är synd då Cozzi är en intressant regissör och även fast jag inte sett mycket mer av hans verk är Contamination just en sådan film som fick mig att älska den italienska skräckfilmen.

”You must know by now that national security is at stake. And possible even more than that!”

Marino Masé (från bl.a. Live Like A Cop, Die Like A Man och Tenebre) är helt okej i rollen som snuten Aris men det är den alltid lika pålitliga Ian McCulloch som stjäl showen. Vi känner igen honom från Zombie Flesh Eaters och Zombi Holocaust och det var från den sistnämnda filmen som regissören försökte fixa skådisar till Contamination men McCulloch var den enda tillgängliga. McCulloch är perfekt i rollen som den misstrodda astronauten som sedan den misslyckade Marsresan begravt sig i alkohol och bitterhet men som tar sig i kragen och hjälper till att styra upp katastrofen. Goblins musik är som vanligt superbra med deras proggiga sväng, spaceiga syntar och hypnotiska enformigheter och utan deras involvering skulle nog filmen inte vara lika bra idag. Contaminations största styrka är dock specialeffekterna där kroppars inre organ sprängs i slow-motion. *SPOILER VARNING* Slutscenens monster ser ut som en blandning mellan Jabba the Hutt och Humle och Dumle och det är en kul skapelse som liknar någonting från en gammal science fiction film. Cozzi hade problem när elektroniken som skulle få monstrets kroppsdelar att röra sig havererade men tack vare över hundra tagningar och ett stort engagemang ser det hela riktigt häftigt ut i slutändan. *SLUT PÅ SPOILERVARNING*

Även fast Contamination ofta nämns som en Alienkopia är det inte mycket som de båda filmerna delar med undantag för penetrerade bröstkorgar och gröna ägg. Contamination är en äventyrsrulle med massvis av slafsiga specialeffekter och helt-uppåt-väggen-dialog och passionerade spekulationer. Datorer och annan högteknologisk utrustning ser ut som om de vore designade av mellanstadieelever men det är just denna kombination av ovan nämnda ingredienser som gör att jag älskar denna typ av film. Contamination är inget mästerverk men den är väldigt underhållande och är man en älskare av den italienska skräpfilmen bör man inte missa detta vilda äventyr.

Profondo Rosso (1975)

Den tyska tankeläsaren Helga är på besök i Rom. Under ett seminarium blir hon varse tankegångarna hos ett ondskefullt sinne. Vettskrämd av kvällens händelser beger hon sig till sitt hotellrum där någon väntar på henne. Utanför strosar den brittiska jazzpianisten Marcus när han plötsligt hör hennes skrik. Kort därefter ser han Helga bli brutalt mördad och skyndar sig dit. En gestalt i svart regnrock avlägsnar sig från platsen och Marcus är övertygad om att det är någonting han glömt, någonting han har sett som kan röja mördarens identitet. Tillsammans med den tuffa tidningsreportern Gianna bestämmer de sig för att ta reda på vem mördaren är och orsaken bakom detta fruktansvärda dåd men mördaren ligger hela tiden ett steg före.

”Maybe you’ve seen something so important you can’t realize it?”

Det finns inte mycket att skriva om Profondo Rosso (eller Deep Red som är titeln filmen kanske är mest känd under) som inte redan har blivit skrivet. Dario Argentos mästerverk är dock en av de filmer som fick upp ögonen hos mig (och så många andra) när det kommer till den italienska filmen så jag känner mig tvungen att i varje fall skriva några rader. Jag och min sambo ska åka till Rom om en månad och det jag ser mest fram mot är att besöka Dario Argentos museum med samma namn som filmen. Det har länge varit en dröm hos mig och nu verkar det som om den ska gå i uppfyllelse. Dessutom utspelar sig Profondo Rosso till mesta del i Rom (även fast de flesta av utomhusscenerna är inspelade i Turin) så äntligen fick jag min skeptiska sambo att gå med på att se filmen. Det är säkert nästan tio år sedan jag såg Profondo Rosso senast men vissa scener sitter fortfarande etsade i mitt inre. Det inledande mordet, ansiktet i spegeln, barnmålningen och slutsekvensen är sekvenser som följt med mig ända sedan jag såg filmen för första gången. Profondo Rosso är så mycket mer än bara en giallo, det är ett konstverk. Allt är så otroligt detaljerat och ju fler gånger man ser filmen desto fler detaljer och nyanser upptäcker man. Arkitektur, inredning, design, modet och allt som hör årtiondet till är en fröjd för ögat och Argento vet precis hur man ska dra nytta av det. Hans karaktäristiska kameraåkningar är sjukt snygga och metaforerna han använder sig av istället för att nyttja dialog, till och med i så simpla omständigheter som under ett misslyckat telefonsamtal, är tyst poesi. Profondo Rosso skulle emellertid inte vara lika effektfull om det inte vore för Goblins otroligt stämningsfulla musik, filmens soundtrack är ett mästerverk för sig. Profondo Rosso är ett av de bästa mordmysterier (inte det smartaste men ett av de mest estetiskt fulländade) som har gjorts och tillsammans med Suspiria, Argentos bästa film.

Jag valde att se den längre italienska versionen (jag vet inte om jag sett den kortare) och har man valt engelskt tal märker man vad som blev bortklippt. Mycket av det som tagits bort på den engelska utgåvan är relationen mellan Marcus och Gianna och den längre varianten har en mer humoristiskt ton. Min enda invändning mot den längre versionen är poliskommissarien vars utbrott mot läskmaskinen eller när han pratar med mat i munnen blir lite påfrestande. Såhär i efterhand är det är inte svårt att förstå varför hans karaktär nästan helt klipptes bort. Profondo Rosso växer för varje gång man ser den och det är en film som förhoppningsvis aldrig slutar att hitta en ny publik. Nu blev mina reflektioner längre än jag tänkt mig men det är svårt att sluta klottra ner tankar kring denna film när man väl har börjat, det finns så mycket att skriva. Till alla er som inte kan få nog av tankegångar kring denna fantastiska skapelse är det bara att googla på Profondo Rosso eller Deep Red och sedan kan ni hålla er sysselsatta en halv evighet. Mitt råd till er är dock att slå er ner i soffan och se Profondo Rosso för första, tredje eller tionde gången, det är en lika mäktig upplevelse varje gång.