Earth vs. the Spider (1958)

Carol och Mike är highschool sweethearts och när filmen sätter igång är det Carols födelsedag. Hennes pappa Jack har tidigare under dagen åkt in till stan för att handla en födelsedagspresent men ännu inte kommit hem till en orolig Carol. Vi som ser filmen vet att hennes far blivit attackerad av någonting på hemvägen men det har ju stackars Carol ingen aning om. Hon övertalar sin pojkvän att åka iväg för att leta efter Jack. Sagt blir gjort och det dröjer inte länge förrän de hittar Jacks bil i diket, utan någon i. De hittar något repliknande vid vägen (vi vet ju alla att det är en bit från ett gigantiskt spindelnät men återigen, det har ju våra vänner ingen aning om) och spår leder till en grotta i närheten som är avstängd för allmänheten. Gissa vad de stöter på där? Ja precis, en jättestor skrikande spindel!

Den ursnygga svenska filmaffischen

 "Bullets won't kill it!

  Flames can't hurt it!

  Nothing can stop it!" 

Earth vs. the Spider, eller bara The Spider som det står på omslaget till min gamla vhs som nu blivit uppgraderad till dvd, har alltid varit min favorit bland alla filmer där djur eller insekter vuxit till gigantiska proportioner. Den innehåller en fantastisk stämning som bara kunde infinna sig på 1950-talet.  Underbara miljöer, överdramatisk musik, klämkäcka repliker, stiliga kläder och snygga frisyrer, allt verkade bättre på den tiden, om man bortser från den gigantiska spindeln då förstås. Earth vs. the Spider innehåller massor av oförglömliga scener där min favorit är när spindeln vaknar till liv samtidigt som ett swingband repar för glatta livet till en livlig publik. Regissören Bert ”Mr Big” I. Gordon hinner trots filmens korta speltid även slänga in lite referenser till två av hans tidigare filmer, Attack of the Puppet People och The Amazing Colossal Man. Till skillnad från snarlika Tarantula (recension HÄR) från 1955 är det här pang på rödbetan direkt. Det ges inga förklaringar om hur eller varför och hela filmen har en mycket mer lekfull inställning än Tarantula. Den korta resumén jag gav av filmen är dess 15 första minuter och även när de rullat är det inte en tråkig minut av de 60 återstående. Earth vs. the Spider är precis lika bra som jag kom ihåg den och jag inser ännu en gång att detta är en film jag kan se hur många gånger som helst!

The Food of the Gods (1976)

Morgan, som spelar amerikansk fotboll, tar en välförtjänt paus och åker tillsammans med sin lagkamrat Davis och deras PR-kille Brian till en ö ”långt från Manhattans teknologi”. Morgans pappa sa till hon honom när han var liten att: ”En dag hämnas jorden på människan för miljöförstöringen. Låt människan fortsätta skräpa ner så kommer naturen att göra uppror. Det blir ett helvetes uppror”. Hans pappa kunde inte ha mer rätt för det dröjer inte länge innan gigantiska getingar attackerar och tar livet av Davis. Morgan beger sig för att hämta hjälp men blir istället även han attackerad, fast av enorma höns. Han verkar inte särskilt chockad eller upprörd över detta utan besöker istället en äldre kvinna som bor i stugan bredvid hönshuset. Hon och hennes man har matat hönsen med en konstig sörja (de själva döpt till FOTG) som gjort att de växt till ofantliga proportioner. Visst, getingarna, hönsen och till och med maskarna blir farliga när de ätit av tantens sörja men de är ingenting om man jämför med de jättelika och aggressiva råttorna som snart växer i både antal och storlek.

Bert I. Gordon är mannen bakom den gamla favoriten Earth vs. the Spider från 1958. Han fortsatte under 1970-talet att göra filmer om djur som av någon anledning växte sig gigantiska (därav sitt smeknamn Mr. Big) och The Food of the Gods är en av dessa. Filmen är löst baserad på en novell av H.G. Wells men jag har svårt att tro att det finns många likheter. Både musiken och tekniken att använda en berättarröst känns igen från Gordon’s tidigare filmer och det ger mig en känsla av välbehag. Det är pang på rödbetan från filmens start och under 20 minuter så har det hänt mer än under en hel film av denna sort. Man kan ju tro att filmen ska tappa fart efter en så intensiv inledning men icke sa nicke, den fortsätter att vara underhållande i sann B-films manér. Jag hade låga förväntningar och visst är filmens kritik mot behandlingen av moder jord på en 7-årings nivå men oj vad amusant det är!