Emanuelle and the White Slave Trade (1978)

Journalisten Emanuelle hänger i Nairobi för att försöka få en intervju med den pengakåta gangstern Giorgio Rivetti som flytt till landet efter att han blåst en massa folk på kosing. Det är inte det lättaste men med lite hjälp från väninnan Susan lyckas de båda skönheterna övertala en prins från ett fjärran land, som har ett möte med Rivetti, att följa med som hans gäster. Sällskapet åker på safari, dricker vin, flyger luftballong, springer runt nakna på savannen, ligger med varandra och har det riktigt trevligt ihop. När de går på en marknad ser Emanuelle en kvinna hon tidigare sett på flygplatsen bli ivägledd av en man. När hon frågar Rivetti känner han igen mannen, en amerikanare vid namn Francis Hardy som sägs vara insyltad i slavhandel. Efter en passionerad trekant och några bloss från en vattenpipa beger sig Emanuelle tillbaka till New York för att gräva djupare i storyn. Efter ett ok från hennes chef på redaktionen går hon under täckmantel. Spåren leder till en lyxbordell i Kalifornien där unga vackra kvinnor ger njutning till perversa rika män och snart svävar Emanuelle i livsfara.

”You know, you’re even better than I thought. If you got brains too you can go a long way.”

Sleazeregissören med stort S, Joe D’Amato regisserar här sin sista Emanuelle-film tillsammans med skönheten Laura Gemser. Det var inte deras sista samarbete vilka varade fram till början av nittiotalet då Gemser bestämde sig för att lägga skådespelarkarriären på hyllan. D’Amato levererade en del pärlor under sin karriär innan han helhjärtat ägnade sig åt att regissera porrfilm. Beyond the Darkness, Anthropophagus och Rosso Sangue är filmer jag uppskattar mycket. Nittonhundranittionio dog han i en hjärtattack, sextiotvå år gammal, fast fram till dess lyckades han klämma ur sig cirka tvåhundra filmer, de flesta av dem var just vuxenrullar. Jag blev lite sugen på att se mer av Laura Gemser efter det att jag såg Murder Obsession i förra veckan och så kom jag på att jag hade en Emanuelle-film i hyllan som jag inte hunnit se än. Jag är ingen expert på Emanuelles många äventyr men de få filmer jag har sett i serien har jag uppskattat, de är så där härligt myserotiska utan en massa erektioner och sprutande kroppsvätskor.

”It’s the first time I done it with a woman. I rather like it. But wouldn’t it be possible to give me something to relax me a little bit? I feel so tense.”

När Frankrike gjorde succé med den erotiska Emmanuelle i mitten av sjuttiotalet var italenarna inte sena med att haka på framgångarna. De skapade sin egen Emmanuelle, Black-Emanuelle där Laura Gemser oftast axlade rollen som den ständigt kåta journalisten. Emanuelle-filmerna fokuserar mest på att hon åker världen runt och ligger med allt som rör sig och gillar man sånt är detta hur bra som helst. Emanuelle and the White Slave Trade innehåller allt man kan önska sig från genren. Sexscener med jämna mellanrum, töntig dialog, skön musik (som jag gärna skulle äga på vinyl) och lite actionsekvenser. Slagsmålet där en transvestit delar ut sparkar och slag innan bowlingskäglor lämnar ett köttigt sår i pannan, följt av en oseriös och inte särskilt trovärdig våldtäktsscen till tonerna av flöjter är en av höjdpunkterna i filmen. Trots att Emanuelle and the White Slave Trade i grund och botten är mjukporr innehåller den inte överdrivet många sexscener och inga av dessa är särskilt uppeggande. Emanuelle hinner med lite lesbiska möten, en trekant, titta på striptease, flukta och masturbera men annars åker hon mest omkring och smyger i sökandet efter material hon kan använda i sina reportage. Filmens första två tredjedelar är en ganska lättsam och ibland sensuell berättelse. De sista femton minuterna ändrar ton mot det sadistiska för att under slutklämmen bli så där härligt töntigt igen. I jämförelse med D’Amato och Gemsers förra samarbete i Emanuelle and the Last Cannibals är detta en mycket tamare skapelse utan slafsiga inslag och med undantag mot ett slag mot huvudet är Emanuelle and the White Slave Trade en blodfattig historia. Som tidsfördriv fungerar emellertid filmen alldeles utmärkt och levererar ett vilt erotiskt äventyr där Emanuelle lovar att hennes nästa reportage kommer att handla om Sverige, synd att det aldrig hände…

Murder Obsession (1981)

Under en filminspelning går Michael så djupt in i sin karaktär att han nästan mördar sin motspelerska. Han går hem och chillar, spelar lite gitarr, sjunger och dricker whisky. När ett fönster öppnar sig dramatiskt sliter han upp byrålådan för att titta på gamla foton. Michael ringer sin flickvän Deborah (som han helst vill kalla sin receptionist) och bjuder med henne på en roadtrip ut på landet till sitt barndomshem för att träffa sin mor. När de anländer visar det sig att modern är sjuk och huset triggar igång trauman där hans fader mördats. När filmteamet kommer på besök börjar besynnerliga saker att inträffa. Någon i svarta handskar släcker ljuset i huset och tar livet av besökarna. Vem ligger bakom de bestialiska dåden och vad försiggår egentligen i källaren?

”Good! Very effective scene. Quite realistic, it looked as if you wanted to murder her.”

När jag var i Rom förra veckan passade jag på att köpa några filmer ur Raro Videos katalog då de är ett av de få filmbolag i Italien som innehåller engelskt tal eller undertexter. Nu visade det sig dock att deras utgåva av Follia Omicida, mer känd under namnet Murder Obsession, inte hade några undertexter till de italienska inslagen, trots att det står så på dvdns baksida. Det var förmodligen inte mycket av informationen som gick förlorad under de korta inslagen så det spelade ingen större roll, Murder Obsession visade sig vara hur underhållande som helst!

”-What made you introduce me to her as your secretary?

-How about having a little fruit?”

Murder Obsession är en konstig film, väldigt konstig till och med för att vara en italiensk skapelse. Regissören Riccardo Freda, vars tidigare filmer jag inte är särskilt bekant med, staplar den ena scenen kostigare än den andra på varandra. Dialogen och karaktärernas agerande är skummare än vanligt och hela filmen känns som ett surrealistiskt montage av bisarra sekvenser. Trots detta går det en röd tråd genom hela Murder Obsession som sedan knyter ihop säcken både en, två och tre gånger mot slutet. Det är en fascinerande historia som trots sitt splittrade innehåll håller mig oerhört underhållen. Drömsekvensen där Deborah springer genom skogen med det ena bröstet hängande utanför morgonrocken för att sedan bli tillfångatagen och bli huvudperson under en svart mässa där en stor spindel av gosedjurkaraktär försöker gripa tag i henne, är bland det bästa jag sett på år och dagar.

Murder Obsession blandar hejvilt i filmmixern med spöken, svart magi, ofrivillig humor och en mördare med svarta handskar och det är svårt att bli uttråkad. De brutala specialeffekterna som inte alltid ser så trovärdiga ut, är signerade av Angelo Mattei och Sergio Stivaletti som här visar sina framfötter för första gången. Stivalettis karriär som specialeffektsskapare gick efter Murder Obsession spikrakt uppåt och han arbetade sedan med Dario Argento i många av hans produktioner. Det är så mycket med Murder Obsession som är helt uppåt väggen på ett otroligt härligt vis. Den incestuösa relationen mellan Michael och hans mor (Anita Strindberg i sin sista roll), de perversa utspelen där Laura Gemser (vars enda funktion är att visa sig naken) oftast står i fokus och framförallt den elektroniska musiken som brakar igång under helt fel tillfällen, är helt underbart att bevittna. Ingenting men ändå allting händer under filmens nittio minuter och karaktärerna lullar mest runt i den gotiska villan och dess omgivningar och beter sig som om de vore redo att checka in på närmaste mentalsjukhus. Det är just detta som gör Murder Obsession till en helt jävla underbar film och vore det inte för att klockan var två på natten när jag sett färdigt den skulle jag förmodligen ha börjat titta på den en gång till. Det är en oerhört fascinerande skapelse som ju mer jag tänker på den, desto bättre tycker jag att den är. Murder Obsession är ett måste om man gillar absurd italiensk film, och vem gör inte det?!

Emanuelle and the Last Cannibals (1977)

Historien om ”Black Emanuelle” var en nästintill oändlig filmserie, skapad av italienarna så fort det franska originalet Emmanuelle blev en succé i mitten av 1970-talet.
Laura Gemser spelar journalisten som med hjälp av sin kropp, får de svar hon behöver till sin tidning The Evening Post.

Emanuelle and the Last Cannibals är nog den mest kända och lättillängliga filmen i serien.
Här jobbar Emanuelle under radarn på ett mentalsjukhus. När en patient en dag sliter av bröstet på en kvinnlig vårdare och äter upp det börjar Emanuelle ana ugglor i mossen.
Med hjälp av sin sexuella charm och petting lyckas hon få de svar hon söker. Hon finner dessutom en symbol över vårdtagarens könshår som kommer från en utdöd kannibalstam.
Detta är allt som krävs för att chefen på tidningen skickar iväg Emanuelle tillsammans med en antropolog till Amazonas djungler. En vild expedition fylld av sex, kannibalism och en rökande apa.

Förvänta er ingen Cannibal Holocaust eller Cannibal Ferox. Sleazekungen Joe D'Amato regisserar här ett fånigt djungeläventyr med stel dialog, ologiskt agerande, omotiverade sexscener och förstås en hel del kannibaler.