Caltiki, the Immortal Monster (1959)

Det har länge spekulerats kring varför Mayafolket en gång flydde sitt välfungerande samhälle och byggde upp ett nytt på annan plats, men inget konkret svar har kunnat ges. En expedition, ledd av arkeologen John Fielding och hans fru Ellen har tagit på sig ansvaret för att finna de svaren bland ruinerna. Det finns dock en anledning till varför vissa frågor inte förtjänar ett svar och när en av expeditionens män Nieto kommer tillbaka till lägret utan sin partner Omar i chocktillstånd skrikandes namnet Caltiki, blir stämningen otrygg. Några modiga anhängare ger sig iväg för att leta efter Omar men de finner bara hans filmkamera som dokumenterat den sista tiden innan de blev attackerade av någonting fasansfullt. En tjugo miljoner år gammal levande organism har vaknat till liv igen…

”The specimen is ageless, just as Caltiki says. It’s impossible to believe, yet the symbols match. You can believe what you like, Caltiki has been reborn.”

Caltiki, the Immortal Monster är ett strålande exempel på erans monsterfilmer. Även fast det känns som ett av Amerikas många bidrag till genren så är detta italienska exempel mycket mörkare och brutalare. För att vara en film från nittonhundrafemtionio så är det stundtals förvånansvärt grafiskt och våldsamt. Dessutom så är filmens historia, som säger sig bygga på en uråldrig mexikansk legend, en mer ingående berättelse med lite mer utvecklade karaktärer än vanligt. Caltiki, the Immortal Monster är en monsterfilm med lite mer kött på benen än majoriteten av årtiondets bidrag som dessutom slänger in en liten dos av found footage, tjugo år innan Ruggero Deodato fulländade det i sin Cannibal Holocaust. Nu berättar inte filmen en djup och mångbottnad historia utan det är en monsterfilm ut i fingerspetsarna men det är lite mer än bara ”vi har väckt någonting till liv och nu måste det stoppas”. Caltiki, the Immortal Monster är förmodligen mest känd för att filmens regissör Riccardo Freda lät Mario Bava (som även står för det ursnygga fotot) slutföra filmen då han såg potential hos den unga mannen redan under deras förra samarbete i I Vampiri. Året efter visade ju som bekant Bava vad han gick för i den strålande debutfilmen The Mask of Satan. Caltiki, the Immortal Monster börjar omgående efter en snabb summering av Mayafolkets flykt från deras hotade land och vad Caltiki i själva verket är. Filmen är tydligt inspirerad av The Blob och dess geleklumpsmonster bär slående likheter med det som italienarna skapade året efter. Här ser hemskheterna ut som en kombination av slemmiga gamla trasor och larver men det är inget larvigt med Caltiki, the Immortal Monster. Mittenpartiet levererar inte mycket monsteraction men den otroligt stämningsfulla inledningen och den intensiva finalen är riktigt bra och Caltiki, the Immortal Monster är definitivt en dvd som förtjänar en plats i filmhyllan.

Murder Obsession (1981)

Under en filminspelning går Michael så djupt in i sin karaktär att han nästan mördar sin motspelerska. Han går hem och chillar, spelar lite gitarr, sjunger och dricker whisky. När ett fönster öppnar sig dramatiskt sliter han upp byrålådan för att titta på gamla foton. Michael ringer sin flickvän Deborah (som han helst vill kalla sin receptionist) och bjuder med henne på en roadtrip ut på landet till sitt barndomshem för att träffa sin mor. När de anländer visar det sig att modern är sjuk och huset triggar igång trauman där hans fader mördats. När filmteamet kommer på besök börjar besynnerliga saker att inträffa. Någon i svarta handskar släcker ljuset i huset och tar livet av besökarna. Vem ligger bakom de bestialiska dåden och vad försiggår egentligen i källaren?

”Good! Very effective scene. Quite realistic, it looked as if you wanted to murder her.”

När jag var i Rom förra veckan passade jag på att köpa några filmer ur Raro Videos katalog då de är ett av de få filmbolag i Italien som innehåller engelskt tal eller undertexter. Nu visade det sig dock att deras utgåva av Follia Omicida, mer känd under namnet Murder Obsession, inte hade några undertexter till de italienska inslagen, trots att det står så på dvdns baksida. Det var förmodligen inte mycket av informationen som gick förlorad under de korta inslagen så det spelade ingen större roll, Murder Obsession visade sig vara hur underhållande som helst!

”-What made you introduce me to her as your secretary?

-How about having a little fruit?”

Murder Obsession är en konstig film, väldigt konstig till och med för att vara en italiensk skapelse. Regissören Riccardo Freda, vars tidigare filmer jag inte är särskilt bekant med, staplar den ena scenen kostigare än den andra på varandra. Dialogen och karaktärernas agerande är skummare än vanligt och hela filmen känns som ett surrealistiskt montage av bisarra sekvenser. Trots detta går det en röd tråd genom hela Murder Obsession som sedan knyter ihop säcken både en, två och tre gånger mot slutet. Det är en fascinerande historia som trots sitt splittrade innehåll håller mig oerhört underhållen. Drömsekvensen där Deborah springer genom skogen med det ena bröstet hängande utanför morgonrocken för att sedan bli tillfångatagen och bli huvudperson under en svart mässa där en stor spindel av gosedjurkaraktär försöker gripa tag i henne, är bland det bästa jag sett på år och dagar.

Murder Obsession blandar hejvilt i filmmixern med spöken, svart magi, ofrivillig humor och en mördare med svarta handskar och det är svårt att bli uttråkad. De brutala specialeffekterna som inte alltid ser så trovärdiga ut, är signerade av Angelo Mattei och Sergio Stivaletti som här visar sina framfötter för första gången. Stivalettis karriär som specialeffektsskapare gick efter Murder Obsession spikrakt uppåt och han arbetade sedan med Dario Argento i många av hans produktioner. Det är så mycket med Murder Obsession som är helt uppåt väggen på ett otroligt härligt vis. Den incestuösa relationen mellan Michael och hans mor (Anita Strindberg i sin sista roll), de perversa utspelen där Laura Gemser (vars enda funktion är att visa sig naken) oftast står i fokus och framförallt den elektroniska musiken som brakar igång under helt fel tillfällen, är helt underbart att bevittna. Ingenting men ändå allting händer under filmens nittio minuter och karaktärerna lullar mest runt i den gotiska villan och dess omgivningar och beter sig som om de vore redo att checka in på närmaste mentalsjukhus. Det är just detta som gör Murder Obsession till en helt jävla underbar film och vore det inte för att klockan var två på natten när jag sett färdigt den skulle jag förmodligen ha börjat titta på den en gång till. Det är en oerhört fascinerande skapelse som ju mer jag tänker på den, desto bättre tycker jag att den är. Murder Obsession är ett måste om man gillar absurd italiensk film, och vem gör inte det?!