Martin är en störd individ som fortfarande bor hemma hos sin
moder och vars enda vän är en tusenfoting. Han har vuxit upp under
fruktansvärda hemförhållanden med en fader som förgripit sig på honom och en
moder som önskar livet ur både sin son och sig själv. Martin jobbar som
säkerhetsvakt på London Car Parks, ett jättelikt garage. Han spenderar timmarna
där med att titta på sin favoritfilm The
Human Centipede och att klottra ner anteckningar i sin klippbok. Martin är
besatt av tanken att skapa sin egen tusenfoting likt sin idol, den fiktiva Dr.
Heiter. Han använder sin arbetsplats för att hitta kandidater till sitt
experiment och snart har han hittat 12 personer som han ska sammanlänka från
mun till anus. Martin hittar en avlägsen lokal där han ostört kan göra
verklighet av sina sjuka fantasier.
”100% medically
INaccurate”
The Human Centipede II (Full Sequence) är uppföljaren till
den hypade och grymt överskattade The
Human Centipede (First Sequence) (den recenserar jag HÄR) som kom för två
år sedan. The Human Centipede II
lyckas med något så ovanligt som att vara bättre än sin föregångare. Jag hade
verkligen inga höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att titta
på denna omdiskuterade och i vissa länder bannlysta eller censurerade film. Den
första delen hade jag inte mycket till övers för. Den hade potential som det
aldrig gjordes någonting vettigt av men här lever uppföljaren upp till
undertiteln Full Sequence. Våldet är
rejält upptrappat och mycket grövre. Det finns några riktigt brutala
filmsekvenser som kan få ovana filmtittare att rynka på ögonbrynen, men det gör
inte jag. Efter att ha sett filmer som senare års Martyrs och A Serbian Film är
ribban satt väldigt högt för vad som är okej att visa och filmcensuren har
återigen i vissa länder börjat lägga sig i vad folk får lov att titta på. Det
är svårt för filmmakare att komma på nya idéer som kan chocka publiken. Tom Six
vision av den mänskliga tusenfotingen är ett kul påfund som ofta levererar
ifrågasättbara sekvenser men det slår inte lika hårt som ovannämnda filmer. Det
är däremot ingen dålig film, tvärtom blev jag väldigt positivt överraskad. Av
någon anledning går filmen helt i svartvitt (utom en sekvens som har färgen
brunt och ni kan ju själva gissa vad den involverar) och det passar filmens
mörka ton. The Human Centipede II ser
mycket bättre ut än sin föregångare och estetiskt sett är det ett snyggt
hantverk. Laurence R. Harvey är väldigt bra i rollen som den avskyvärda Martin
och han lyckas leverera ett trovärdigt porträtt av en människa i en destruktiv nedåtspiral
utan att använda talet som ett instrument. Det används minimalt med dialog
överhuvudtaget där människoskrik blir de enda ropen på hjälp. Filmen är inte
otäck, bara motbjudande på ett tillfredsställande sätt och den lyckas ständigt vara
underhållande. Trots ett något långsamt händelseförlopp sker det hela tiden,
saker som (o)roar. Den ibland kolsvarta humorn är svår att värja sig emot och
filmens ämne har tagit en rejäl vändning till det positiva när det kommer till
historieberättande. Det är svårt att se hur den sista delen av The Human Centipede, Final Sequence ska kunna toppa detta men
det ryktas om en sammansättning av över 500 människor i den avslutande delen
som kommer någon gång under nästa år. The
Human Centipede II är inte en film för alla men den föll i varje fall mig i
smaken och jag ser redan nu fram mot The Human Centipede III (Final Sequence).
