The Human Centipede II (Full Sequence) (2011)

Martin är en störd individ som fortfarande bor hemma hos sin moder och vars enda vän är en tusenfoting. Han har vuxit upp under fruktansvärda hemförhållanden med en fader som förgripit sig på honom och en moder som önskar livet ur både sin son och sig själv. Martin jobbar som säkerhetsvakt på London Car Parks, ett jättelikt garage. Han spenderar timmarna där med att titta på sin favoritfilm The Human Centipede och att klottra ner anteckningar i sin klippbok. Martin är besatt av tanken att skapa sin egen tusenfoting likt sin idol, den fiktiva Dr. Heiter. Han använder sin arbetsplats för att hitta kandidater till sitt experiment och snart har han hittat 12 personer som han ska sammanlänka från mun till anus. Martin hittar en avlägsen lokal där han ostört kan göra verklighet av sina sjuka fantasier.

”100% medically INaccurate”

The Human Centipede II (Full Sequence) är uppföljaren till den hypade och grymt överskattade The Human Centipede (First Sequence) (den recenserar jag HÄR) som kom för två år sedan. The Human Centipede II lyckas med något så ovanligt som att vara bättre än sin föregångare. Jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att titta på denna omdiskuterade och i vissa länder bannlysta eller censurerade film. Den första delen hade jag inte mycket till övers för. Den hade potential som det aldrig gjordes någonting vettigt av men här lever uppföljaren upp till undertiteln Full Sequence. Våldet är rejält upptrappat och mycket grövre. Det finns några riktigt brutala filmsekvenser som kan få ovana filmtittare att rynka på ögonbrynen, men det gör inte jag. Efter att ha sett filmer som senare års Martyrs och A Serbian Film är ribban satt väldigt högt för vad som är okej att visa och filmcensuren har återigen i vissa länder börjat lägga sig i vad folk får lov att titta på. Det är svårt för filmmakare att komma på nya idéer som kan chocka publiken. Tom Six vision av den mänskliga tusenfotingen är ett kul påfund som ofta levererar ifrågasättbara sekvenser men det slår inte lika hårt som ovannämnda filmer. Det är däremot ingen dålig film, tvärtom blev jag väldigt positivt överraskad. Av någon anledning går filmen helt i svartvitt (utom en sekvens som har färgen brunt och ni kan ju själva gissa vad den involverar) och det passar filmens mörka ton. The Human Centipede II ser mycket bättre ut än sin föregångare och estetiskt sett är det ett snyggt hantverk. Laurence R. Harvey är väldigt bra i rollen som den avskyvärda Martin och han lyckas leverera ett trovärdigt porträtt av en människa i en destruktiv nedåtspiral utan att använda talet som ett instrument. Det används minimalt med dialog överhuvudtaget där människoskrik blir de enda ropen på hjälp. Filmen är inte otäck, bara motbjudande på ett tillfredsställande sätt och den lyckas ständigt vara underhållande. Trots ett något långsamt händelseförlopp sker det hela tiden, saker som (o)roar. Den ibland kolsvarta humorn är svår att värja sig emot och filmens ämne har tagit en rejäl vändning till det positiva när det kommer till historieberättande. Det är svårt att se hur den sista delen av The Human Centipede, Final Sequence ska kunna toppa detta men det ryktas om en sammansättning av över 500 människor i den avslutande delen som kommer någon gång under nästa år. The Human Centipede II är inte en film för alla men den föll i varje fall mig i smaken och jag ser redan nu fram mot The Human Centipede III (Final Sequence).

Paranormal Activity 3 (2011)

Dennis verkar inte ha mycket till liv, trots att han har en vacker tjej med två bedårande döttrar. Istället för att umgås med familjen och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar springer han runt med en filmkamera hela dagarna för att dokumentera deras liv. När en jordbävning välter ner kameran och av misstag filmar en figur som blir synlig när damm faller på den blir han om möjligt ännu mer besatt av sina filmkameror. Han riggar hela huset för att se vad som egentligen försiggår på nätterna. Döttrarna i familjen börjar så småningom att bete sig konstigt och de pratar om en låtsaskompis vid namn Toby som verkar allt annat än snäll. Kamerorna filmar dörrar som öppnas av sig själv, ljus som tänds och släcks men det är bara början. Situationen eskalerar snart och vad som började som en hobby för Dennis utvecklas till en vaken mardröm.

Paranormal Activity 3 är precis samma film, ytterligare en gång till. Detta är en prequel till händelserna som utspelade sig i både första och andra delen. Vi får följa karaktärerna Katie och Kristi som barn och om man nu ska envisas med att göra en massa uppföljare funkar detta ganska bra. Paranormal Activity 3 lider av samma problem som de två tidigare filmerna. Det pratas för mycket och det är alldeles för lite verkstad. Under filmens första timme så får vi nöja oss med knarrande dörrar, saker som trillar i golvet och billiga skrämseltekniker. Jag tycker inte att någon av de två första filmerna är några mästerverk, de är helt okej inte mer. Även om jag tittar på alla filmer jag kan komma över som kör på hela ”found footage” grejen blir jag oftast besviken. Cannibal Holocaust satte filmgenren på kartan och visade hur det ska göras och sedan blev det inte bättre. 1999 kom The Blair Witch Project som tog biobesökarna på sängen med en effektiv historia, gjord på en minimal budget. Sedan dröjde det en massa år innan genren tog fart på allvar med filmer som [Rec], Cloverfield, The Poughkeepsie Tapes och Trolljegeren som enligt mig är de bättre bidragen. Paranormal Activity 3 tillför ingenting nytt till genren och är i helhet en ganska så meningslös uppföljare som trots det överraskande men ganska så ologiska slutet inte lyckas prestera något som stannar kvar efteråt. Vi behöver inte vänta länge på nästa kapitel i historien, redan i oktober har den fjärde delen biopremiär. Vad den kommer att handla om är väl inte särskilt svårt att räkna ut och jag kan inte direkt säga att jag längtar efter att få ta del av den. Jag börjar bli ganska så mätt på det nu urvattnade konceptet.

Jägarna 2 (2011)

En kvinna försvinner i Norrlands skogar. När hennes bil hittas med blod i bagaget börjar polisen gå skallgång. En finlandssvensk vid namn Jari blir huvudmisstänkt och eftersom Norrlänningarna inte klarar av någonting själva kommer superpolisen Erik från Stockholm och hjälper till. Han har inte besökt Norrland på många herrans år då det inte slutade särskilt bra sist han var där. Som ni kanske kommer ihåg visade det ju sig att hans egen bror, tenorsångaren Leif, var en kallblodig mördare och våldtäktsman. Motvilligt sätter han sig in i fallet och medan polisen verkar vara övertygade om att Jari är mördaren är Erik inte lika säker. Samtidigt inser han att allt inte står rätt till mellan hans brorson Peter och styvpappan, polisen Torsten.

När Jägarna kom för 15 år sedan blev jag imponerad av den vackra naturen och de totalt känslokalla karaktärerna som samlats i Norrlands skogar. Det var lite av en svensk version av Deliverance, en ibland otäck sådan, där Lennart Jähkel imponerade stort. Jägarna 2 är en helt meningslös uppföljare, ett dåligt deja vu. Storyn är klassisk a till b och ingenting av intresse händer där emellan. Det är sövande långa två timmar. Manusförfattarnas patetiska försök att få in lite mänskligt djup mellan Erik och Peter når helt nya dimensioner när Peter sätter sig ner och spelar gitarr och sjunger för Erik. För det första är det en vuxen tonåring som gör detta för en människa han inte haft någon kontakt med under hela sin uppväxt och för det andra så sjunger han helt åt helvete. Rolf Lassgård som repriserar sin roll som polisen Erik ser här mest trött och uttråkad ut. Jag har aldrig haft mycket till övers för Peter Stormare (förutom hans roll i The Big Lebowski då förstås) och här imponerar han inte heller, i en för honom standardroll, som den ondsinta polisen och styvpappan Torsten. **SPOILER** Det krävs en mindre begåvad för att inte ana ugglor i mossen och förstå att han inte har rent mjöl i påsen. **Slut på SPOILER** Det enda som egentligen lyfter filmen något är att slippa Helena Bergström från första filmen. Här är hon ersatt av en anonym karaktär som rings in helt i onödan för att sköta sysslor som polisen i Norrland kunde ha klarat av själva. Nej, Jägarna 2 är ytterligare ett bevis på att svensk film mer än ofta inte är något att hänga i granen.

Friday the 13th: The Final Chapter (1984)

"Three times before

You have felt

The Terror,

Known the madness,

Lived the horror.

But this is the one

You've been

Screaming for."

Någon gång varje år blir jag sugen att se en Friday the 13th film och det är ett lika angenämt återseende varje gång. Denna gång föll valet på del 4 i serien, av många fans ansedd som den bästa, om den hockeymaskförsedda mördaren Jason Voorhees.

Friday the 13th: The Final Chapter tar vid där del 3 slutade. Det är fullt pådrag med poliser och en ambulans kommer för att köra iväg massmördaren Jason som efter att ha blivit hängd och huggen i huvudet med en yxa nu anses vara död. De kör honom till bårhuset. Personalen hinner knappt få in Jasons kropp i frysrummet, som de råkar lämna öppet, innan han återigen vaknar till liv och tar död på de två stackars satar (varav det ena mordet är ett av mina favoriter i serien) som fick nattskiftet. Envis som Jason är beger han sig tillbaka mot Crystal Lake för att påbörja en ny massaker.

Även om filmen kallas för The Final Chapter så vet vi ju att detta inte blev den sista i serien. Jason har aldrig varit mer aggressiv än här. Den fjärde delen innehåller många av de mest minnesvärda dödsscenerna och de som är bäst utförda. Inte så konstigt kanske med tanke på att Tom Savini är tillbaka och står för specialeffekterna. De är minst lika bra här som i regissören Joseph Zito och Savinis tidigare samarbete i The Prowler (recension HÄR). Dessutom är detta den del som innehåller mest naket, det känns som det enda ungdomarna gör i filmen är att nakenbada och ha sex när de inte blir mördade. Den unga Corey Feldman som spelar Tommy Jarvis är den bästa karaktären filmserien har haft, här som den sexnyfikna alltiallofixaren som är besatt av monstermasker och makeupeffekter (kanske en hint till Savini?). Det är synd att han i vuxen ålder sumpade sin karriär efter succéer som Gremlins, The Goonies, Stand By Me och The Lost Boys.

Friday the 13th: The Final Chapter är den mest händelserika filmen med bäst flyt bland uppföljarna och kanske till och med den bästa, mycket tack vare ett fantastiskt slutklimax. Friday the 13th-filmerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och än idag anser jag att de är bland det bästa som hänt slasherfilmsgenren! 

Quarantine 2: Terminal (2011)

En tjockis ombord på ett flygplan från L.A. blir biten av en hamster (det visar sig senare att det var av en råtta och de är ju lätta att ta fel på). Han blir snabbt sjuk och väldigt aggressiv och biter en av flygvärdinnorna, Paula i ansiktet. Passagerarna hjälps åt att stänga in honom på toaletten och de får order om att nödlanda. När de landat märker de snabbt att terminalen är låst från alla håll och att de är satta i karantän. För att göra situationen ännu värre sprids smittan bland passagerarna och förvandlar dem till vrålande, fradgadreglande monster med rödsprängda ögon.

[Rec] är en av de bästa skräckfilmerna från 2000-talet. [Rec] 2 var totalt värdelös. Quarantine är inte mycket att hänga i granen och en helt meningslös amerikansk nyinspelning. Nu är det dags för Quarantine 2:Terminal. Det är inte en remake på den spanska [Rec] 2 utan den försöker istället att stå på egna ben och skapa en alternativ fortsättning till tragedin som utspelade sig i Quarantine. Det kommer de tyvärr inte särskilt långt med då detta är en riktigt tråkig film som är seg och på tok för högljudd. Karaktärerna är sunkigare än en gammal disktrasa och filmens försök till att införa intressanta bakgrundhistorier blir bara patetiskt. Skit i Quarantine 2: Terminal och Quarantine med för den delen och se [Rec] en gång till istället.

Föresten, anledningen till att Jenny och Paula var sena till flyget i början av filmen var att de såg en livekonsert med Band of Horses. Det var det bästa i hela Quarantine 2: Terminal. Inte filmen, utan att de gick och såg Band of Horses.

Paranormal Activity 2 - Tokyo Night (2010)

Nej, det är inget skämt. Japan gör en Italien och hoppar på en supersuccé så fort de bara kan. 

Den första Paranormal Activity var en helt ok nollbudget film men i grund och botten en besvikelse. Del två var helt fruktansvärd.

I den japanska Paranormal Activity 2: Tokyo Night är det samma sak igen fast i Tokyo.

Haruka kommer hem från USA efter att brutit båda sina ben i en bilolycka. Hennes lillebror Koichi som är besatt av att videofilma allt får stanna hemma och passa henne medan deras far åker iväg på jobbrelaterad resa.

Och lika klart som att flugor dras till skit börjar konstiga saker att hända. Oförklarliga saker. Paranormala saker.

Anledningen till att jag gav Tokyo Night en chans överhuvudtaget var för att jag var sugen på att skriva en recension av en riktigt dålig film. Så var inte fallet.

Visst, det är inte en särskilt bra film egentligen och den tillför inte mycket till de två föregångarna. Vad som däremot var bra var den otäcka stämningen som infann sig när ingenting hände. När det väl hände saker blev det samma visa igen med dörrar som öppnas, stolar som flyttas och andra liknande ”paranormala fenomen”. Inte särskilt skrämmande.

Men som med de flesta skräckfilmer som kommit från japan sedan Ringu och Ju-on satt jag mest och väntade på att dessa figurer skulle infinna sig även i Tokyo Night. Det gjorde de, till filmens fördel.

Porky's (1982) / Porky's II - The Next Day (1983)

Långt före American Pie kom Porky’s.

Porky’s utspelar sig i en liten stad i Kalifornien på 1950-talet. Den skildrar ett gäng överkåta högstadieelever som gör allt för att få sex. När detta inte går särskilt bra vänder de sig till en strippklubb ägd av den feta Porky’s. När de blir blåsta på både pengar och kvinnligt umgänge surnar de till ordentligt och bestämmer sig för att visa Porky’s att så behandlar man inte testosteronfyllda tonåringar.

Porky’s var den första film jag som ung skrattade till så att tårarna sprutade. De flesta av scenerna i filmen finns glasklart sparade i minnesbanken (duschscenen är än idag smått lysande). Nu är den ju inte riktigt lika kul som jag kom ihåg den. Den är ändå ett bra tidsdokument och bättre än det mesta genren har och förmodligen kommer att erbjuda. 

 I del två är det dagen efter händelserna i första delen som skildras. Den är inte ens i närheten lika bra som originalet men den har sina stunder.

Borta är Porky’s, här är det fanatiska kristna och snuskiga kommunalråd som behöver sättas på plats istället.

Bob Clark visar här att han besitter konsten att få publiken att skratta lika bra som han fick dem att rysa i klassiska Black Christmas.

Del tre bryr jag mig inte ens om att se om då jag kommer ihåg den som ett riktigt bottennapp. Då bådar det inte gott att se den igen ett halvt liv senare. Dessutom har Clark inget med filmen att göra.

Fritt Vilt III (2010)

Fritt Vilt III är en prequel till de första två filmerna. Här får vi reda på vad som egentligen hände innan de första gästerna anlände till det The Shining inspirerade hotellet i Jotunheimen.
Eller får vi egentligen det?
Inte direkt. Visst, vi får se pojken med det missbildade ansiktet fly från sin elaka styvfar och mor bara för att komma tillbaka och mörda dem. Resten av Jotunheimens befolkning antar att han frusit ihjäl. Efter det är det inte mycket mer vi får reda på utan filmen utvecklas till en slasher utan krusiduller i Norges skogar.

Fritt Vilt III har mer gemensamt med den Norska Rovdyr än seriens första två delar. Snölandskapet som gjorde de två första filmerna så atmosfäriska är ersatt med skog i höstskrud. Det är inget fel med det och även om den inte är lika bra som de två tidigare är den bättre än mycket annat i genren. Dessutom är den riktigt snyggt fotad.

Norsk skräckfilm är tillsammans med den Franska och Spanska det mest intressanta som hänt genren på en väldigt lång tid. Se bara på Villmark, Død Snø, Rovdyr och Trolljegeren. Det är kempegrejt!