The Beast (1996)

Turistsäsongen knackar på dörren i den lilla kustbyn Graves Point och livet lunkar på som vanligt för invånarna. Lugnet ruckas när fiskaren Whip snubblar över en öde flotte ute på havet och när han tittar närmare hittar han en mystisk klo inbäddad i plasten. Fyndet skickas iväg till marinbiologen Talley för att studeras mer ingående och det dröjer inte länge innan Talley nyfiket knackar på Whips dörr. Klon tillhör en bläckfisk, en hungrig sådan som när djurlivet försvinner letar efter nytt byte att stilla sin hunger med – människan.

”Get out of the water!”

Författaren Peter ”Hajen” Benchley gillar verkligen att utforska vattnet och vad som gömmer sig i djupet. Tv-filmen The Beast följer mallarna och i många avseenden så kopierar Benchley sig själv med denna historia om en gigantisk bläckfisk som terroriserar en liten fiskeby. Jag har inte läst boken men filmatiseringen är i varje fall en på många sätt uppgradering av Jaws med ett nytt sjöodjur i centrum. Det spelar ingen roll då The Beast är en riktigt lyckad rulle!

”Kinda makes you wonder, don’t it? If what we have here is the baby, where is his mama?”

The Beast innehåller alla de karaktärer som vi är vana till när det kommer till djurskräck. Vi får bekanta oss med den godhjärtade fiskaren Whip, vars fru omkom i vågorna tio år tidigare, nyanlända löjtnant Kathryn på kustbevakningen som hela tiden knuffas undan då hon är kvinna, marinbiologen Talley som vet allt om bläckfiskar och trilskas med att använda dess latinska namn, den egotrippade borgmästaren Schyvler och sjöbusen Coven. Även fast det är standardkaraktärer så fungerar de alldeles utmärkt i en film som The Beast, varför krångla till något som fungerar? Det är kul att se Larry Drake i rollen som Coven och CSI-stjärnan William Petersen som aldrig verkar ändra utseende fungerar utmärkt i huvudrollen. The Beast är en väldigt välgjord tv-film, uppdelad i två avsnitt, som mycket väl skulle ha kunnat gå upp på biograferna. Specialeffekterna är riktigt bra och bläckfisken ser förbannat cool ut. Attackerna är ganska många och är riktigt bra utförda där favoritsekvenserna är ubåtsincidenten och slutuppgörelsen mellan människa och monster. Vi får många undervattensscener serverade där bläckfisken simmar runt till tonerna av dramatisk musik och för att vara tre timmar lång så dyker besten upp från djupet fler gånger än jag hade förväntat mig, inget vänta till sista halvtimmen här inte! Visst är The Beast klyschig men jag gillar den skarpt och de tre timmarna stack iväg fort som tusan och filmen kändes aldrig trists eller utdragen. The Beast är en lyckad mix av kärlek, dramatik och sjömonster och den är bättre än mycket annat skräp som djurskräcksgenren spytt ur sig de senaste tjugo åren. Perfekt eftermiddagsunderhållning, varmt rekommenderad!

Jaws (1975)

Den sömniga staden Amity vaknar till liv när kroppen tillhörande en ung kvinna spolas iland. Även fast det inte tillhör vanligheterna verkar dödsorsaken vara en hajattack och polischef Brody hastar ner till stranden för att stänga ner den. Borgmästaren vägrar då det annalkande fjärde juli firandet ligger i faggorna och det skulle betyda slutet för öns viktiga turism. När en ung pojke omkommer är katastrofen dock ett faktum – en tre ton och sju och en halv meter lång vithaj terroriserar ön. Amitys öde ligger nu i händerna på badkrukan Brody, den råbarkade sjöbusen Quint och hajexperten Hooper.

” You're gonna need a bigger boat.”

Vissa filmer blir i slutändan omöjliga att inte skriva om i recensioner och ett bra exempel på sådana är Steven Spielbergs Jaws. Även fast det finns oändligt många recensioner av filmen på nätet och i tidningar kunde jag inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att skriva några rader. Alla har säkert sina egna minnen och historier från när de såg Jaws för första gången och min är väl ungefär som majoritetens – jag blev livrädd och höll mig på stranden hela den sommaren. Jag har en kompis som efter att han sett filmen inte ens badar i insjöar längre och det säger en del om Jaws. Jag har inte sett Jaws på över tio år men när jag insåg att min sambo aldrig tidigare sett filmen var det hög tid att återse mästerverket.

Utan Jaws skulle djurskräcksgenren inte vara vad den är. Den var inte först men det var den som ensam genererade tusentals av liknande historier och dess betydelse för genren är så stor att den inte kan ifrågasättas. Grundhistorien som sedan dess har blivit kopierad ändlöst många gånger är simpel men otroligt effektiv. Säga vad man vill om Spielberg men mycket av det han har gjort under sin tidiga karriär är tidlösa klassiker och många av dem formade mitt filmintresse under barndomen. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones, den snälla utomjordingen E.T. och de elaka dinosaurierna i Jurassic Park är jag otroligt svag för men med Jaws målade han sitt mästerverk. Jaws är en perfekt film. Det är en felfri produktion där allt är i perfekt harmoni. Den oscarsbelönade musiken är legendarisk och filmen är fullspäckad med oförglömlig dialog och scener. Trion Scheider, Shaw och Dreyfuss är lysande och deras samspel är utmärkt. Den sköna humorn som uppstår sinsemellan får mungiporna att dra sig uppåt utan att det någonsin blir för mycket av det goda, samtidigt som den isande spänningen hela tiden ligger på lur. Spielberg har fått till ett förbannat bra driv trots att filmen är två timmar lång och den sista halvan är helvetiskt spännande, även fast man sett filmen hur många gånger som helst. Jaws tjänar på att sparsamt exponera hajen och när den väl gör sin entré är det svårt att bli besviken. Folk har tragglat om att hajen inte ser realistisk ut och yada yada men om man jämför med nästan allt från samma era och till och med mycket från idag så är det en imponerande skapelse. Spielberg lyckas blanda skräck och äventyrsfilm i en perfekt kombination och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett Jaws – det är en tidlös klassiker och den förtjänar alla placeringar på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts!