To Catch a Thief (1955)

Den före detta juveltjuven John ”The Cat” Robie får det hett om öronen när någon imiterar hans skickliga teknik på den franska Rivieran. När rika besökare får sina dyrbara juveler stulna, pekar allt på att fasadklättraren John är i farten igen. Detta irriterar och fascinerar honom på samma gång och då han spenderat de senaste femton åren som en hederlig medborgare vill John inte att detta ska förändras. Huvudstupa kastar han sig in i en dödlig katt och råtta lek för att avslöja den riktiga tjuven och bevisa sin egen oskuld.

“Doesn't it make you nervous to be in the same room with thousands of dollars worth of diamonds, and unable to touch them?”

Jag och min sambo åker till Nice nu i veckan och när vi sökte efter filmer som utspelade sig på den franska Rivieran hittade vi Alfred Hitchcocks To Catch a Thief. Jag har sett många filmer av Hitchcock genom åren men aldrig denna. Den kom året efter de båda mästerverken Dial M for Murder och Rear Window och för att vara en Hitchcockfilm från femtiotalet är den ganska förbisedd och nämns inte särskilt ofta i hans sammanhang.

“For what it's worth, I never stole from anybody who would go hungry.”

Cary Grant och Grace Kelly (som året efter gifte sig med prinsen av Monaco) hade redan hunnit medverka i flera av Hitchcocks filmer, men inte tillsammans. Deras personkemi är helgjuten och Grant är sådär stilig som bara Grant kan vara och Kelly är vackrare än någonsin. To Catch a Thief utspelar sig i fantastiska omgivningar och de får mig att se fram mot vår resa ännu mer. Det är en ganska lättsam historia som med ett lyckat resultat blandar thriller och komedi. Humorn är lågmäld men träffsäker och Grant och Kelly kompletterar varandra utmärkt. Den unga fransyskan Danielle (Brigitte Auber) är en frisk bris i historien och ordduellen mellan trion vid flotten är störtskön. Många av Hitchcocks filmer sätter ribban väldigt högt och även de som inte kan räknas till hans mästerverk håller oftast hög standard, To Catch a Thief är en av dom. Den tillhör inte en av hans bästa skapelser men det är ändå ett bra bidrag tills hans många avtryck i filmhistorien. To Catch a Thief är en underhållande katt och råtta lek som avslutas spännande på ett hustak i mörkret. Det är omöjligt att inte tycka om en film som denna.

Dial M for Murder (1954)

Kärleken falnar mellan det gifta paret Wendice och frun Margot inleder en affär med den amerikanska deckarförfattaren Mark. Maken Tony förstår att någonting är i görningen och när nyheten slår honom som en smocka i ansikten utövar han utpressning mot en gammal skolkamrat. Mot en större summa pengar anlitar den svartsjuka maken honom att mörda sin hustru men det blir inte riktigt som Tony har tänkt sig.

Dial M for Murder är ytterligare ett bevis på att Hitchcock var ”The Master of Suspense”. Det var det första av totalt tre samarbeten med stjärnan Grace Kelly. Hon är vacker som synden och det är inte svårt att förstå varför regissören fastnade för hennes skönhet. Dial M for Murder var filmad för 3D men när filmen var färdig hade hypen lagt sig och den fick bara en limiterad premiär i originalformatet. Malmö’s biograf Spegeln visade under lördagseftermiddagen en nyrestaurerad kopia som har anpassats till dagens 3D-teknik och även fast jag har sett filmen tidigare var det som om jag såg den för första gången. Det var en intressant upplevelse även fast den inte var optimal. Ofta blev bilden suddig och skärpan var väl inte den bästa men det var otroligt roligt att se hur filmen var menad från början. Hitchcock’s medvetna vinklar för att få så mycket effekt som möjligt av tekniken är kul att se och det berömda och mästerliga ”mordförsöket” blir ännu mer effektiv när Kelly’s hand sträcker sig efter publiken för hjälp.

Många anser att Dial M for Murder är en av Hitchcocks bästa filmer men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag gillar den skarpt men den tillhör inte mina favoriter. Filmen utspelar sig i stort sett bara i ett rum och även fast det ibland blir riktigt spännande hade den tjänat på att klippas ner med en tio minuter. Nu ska jag inte sitta här och trycka ner på en magnifik film som denna fast när en regissör som Hitchcock har spelat in så många mästerverk är det lätt att bli kräsen. Det märks tydligt att filmen är baserad på en pjäs och det skulle lätt ha kunnat bli långtråkigt men det blir det aldrig tack vare en magnifik dialog och superba skådespelarinsatser. Ray Millard (som ser ut som en plufsig James Stewart) är perfekt som maken med de mörka planerna och poliskommissarien Hubbard’s sköna humor blir en bra kontrast till mordgåtan under filmens sista halva. Jag saknar lite Bernard Herrmann’s fantastiska kompositioner då Dimitri Tiomkin inte riktigt når upp till samma höjder med sin mer lättsamma jargong (även fast den är bra på sitt vis) och den ger inte riktigt filmen det mörker den skulle ha kunnat besitta. Dial M for Murder är en smart historia som är ett måste att se om man är intresserad av regissörens filmografi och även fast den inte tillhör mina favoriter är den ett viktigt kapitel i filmhistorien och en jävligt bra film.

Jaws (1975)

Den sömniga staden Amity vaknar till liv när kroppen tillhörande en ung kvinna spolas iland. Även fast det inte tillhör vanligheterna verkar dödsorsaken vara en hajattack och polischef Brody hastar ner till stranden för att stänga ner den. Borgmästaren vägrar då det annalkande fjärde juli firandet ligger i faggorna och det skulle betyda slutet för öns viktiga turism. När en ung pojke omkommer är katastrofen dock ett faktum – en tre ton och sju och en halv meter lång vithaj terroriserar ön. Amitys öde ligger nu i händerna på badkrukan Brody, den råbarkade sjöbusen Quint och hajexperten Hooper.

” You're gonna need a bigger boat.”

Vissa filmer blir i slutändan omöjliga att inte skriva om i recensioner och ett bra exempel på sådana är Steven Spielbergs Jaws. Även fast det finns oändligt många recensioner av filmen på nätet och i tidningar kunde jag inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att skriva några rader. Alla har säkert sina egna minnen och historier från när de såg Jaws för första gången och min är väl ungefär som majoritetens – jag blev livrädd och höll mig på stranden hela den sommaren. Jag har en kompis som efter att han sett filmen inte ens badar i insjöar längre och det säger en del om Jaws. Jag har inte sett Jaws på över tio år men när jag insåg att min sambo aldrig tidigare sett filmen var det hög tid att återse mästerverket.

Utan Jaws skulle djurskräcksgenren inte vara vad den är. Den var inte först men det var den som ensam genererade tusentals av liknande historier och dess betydelse för genren är så stor att den inte kan ifrågasättas. Grundhistorien som sedan dess har blivit kopierad ändlöst många gånger är simpel men otroligt effektiv. Säga vad man vill om Spielberg men mycket av det han har gjort under sin tidiga karriär är tidlösa klassiker och många av dem formade mitt filmintresse under barndomen. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones, den snälla utomjordingen E.T. och de elaka dinosaurierna i Jurassic Park är jag otroligt svag för men med Jaws målade han sitt mästerverk. Jaws är en perfekt film. Det är en felfri produktion där allt är i perfekt harmoni. Den oscarsbelönade musiken är legendarisk och filmen är fullspäckad med oförglömlig dialog och scener. Trion Scheider, Shaw och Dreyfuss är lysande och deras samspel är utmärkt. Den sköna humorn som uppstår sinsemellan får mungiporna att dra sig uppåt utan att det någonsin blir för mycket av det goda, samtidigt som den isande spänningen hela tiden ligger på lur. Spielberg har fått till ett förbannat bra driv trots att filmen är två timmar lång och den sista halvan är helvetiskt spännande, även fast man sett filmen hur många gånger som helst. Jaws tjänar på att sparsamt exponera hajen och när den väl gör sin entré är det svårt att bli besviken. Folk har tragglat om att hajen inte ser realistisk ut och yada yada men om man jämför med nästan allt från samma era och till och med mycket från idag så är det en imponerande skapelse. Spielberg lyckas blanda skräck och äventyrsfilm i en perfekt kombination och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett Jaws – det är en tidlös klassiker och den förtjänar alla placeringar på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts!