Filmåret som gått - 2012 års bästa filmer

Ett varmt Alleppey i Indien januari 2012

Då var 2012 slut och 2013 har tagit vid. Det har varit ett bra år. Jag och min sambo inledde året med att åka en månad till Indien och när sommaren fått både en och fyra chanser att leverera lite sommarvärme gav vi slutligen upp och spenderade en vecka i Barcelona. Musikmässigt har 2012 varit mycket bra. Två av mina favoriter släppte nya skivor, Jack White sitt debutalbum Blunderbuss och Bob Dylan dubbelvinylen Tempest, hans bästa platta sedan Modern Times. Jag har varit på mängder av konserter. Jack White i Barcelona (där konserten föll i glömska ganska snabbt efter att någon la någonting i min drink) och i Köpenhamn, Bruce Springsteen & The E Street Band på Roskildefestivalen, Ozzy Osbourne på Malmö Stadion, Goat på Debaser, Eilen Jewell på Babel, Ulf Lundell på Konserthuset, Willie Nile på Sankt Gertruds, Sleep på Amager Bio i Köpenhamn, OM på Inkonst, Saint Vitus på Truckstop Alaska i Göteborg och Thåström på KB är bara några av de oförglömliga minnen jag samlat på mig under året. Jag gick på Sci Fi Mässa och träffade mina idoler från tonåren Kane Hodder och Lance Henriksen. Jag stötte på George A. Romero på torget i Lund och fick sedan ta del av en nästan två timmar lång Q&A under Fantastisk Film Festival med mannen vars filmer jag vuxit upp med och beundrat. 2012 har som sagt varit ett väldigt bra år.

Även under 2012 har jag tittat på mängder av film, mycket dåligt men också många guldkorn, gamla som nya. Mycket av min tid har gått till att läsa Stephen Kings böcker i kronologisk ordning och se filmatiseringarna av dem. Det har också tittats på många tv-serier. Jag har tagit farväl till House, hälsat nya skapelser som Magic City och American Horror Story välkomna och följt andra (Dexter, Breaking Bad, The Walking Dead, True Blood, Boardwalk Empire m.fl.) under nya säsonger.

Jag inledde 2012 med att räkna upp de filmer som jag tyckte varit bäst under året som gått och nu tänkte göra precis samma sak, den första dagen på det nya året. Det finns fortfarande många filmer som jag inte hunnit med att se än som Michael Hanekes Amour, oscarsbelönade The Artist, hyllade Tyrannosaur och David Cronenbergs senaste film Cosmopolis, för att nämna några. Som alla andra år har jag självklart tagit del av besvikelser, några av dem som de flesta i min omgivning har älskat. Även fast jag såg Prometheus på Royal i Malmö i 3-D hjälpte det inte utan jag gick där ifrån med skägget i brevlådan, besviken på att den inte alls var vad jag föreställt mig. Jag gillar de första två Batman-filmerna av Christopher Nolan men The Dark Knight Rises lämnade mig otillfredsställd och något uttråkad, vilket möjligen har att göra med att jag inte såg den på bio. Jag gillade Roman Polanskis The Ghost Writer men Carnage är ytterligare ett biobesök jag kunde ha varit utan och jag väntar fortfarande på att han ska göra en film som Death and the Maiden igen. Chernobyl Diaries hade en lovande trailer men som film fallerade den totalt. Jag har aldrig varit någon större gillare av Rec 2 men jag hade ändå höga förväntningar på Rec 3: Génesis och även fast den inte var totalt värdelös var det inte mycket att hänga i granen.

Här följer dock de tio bästa filmerna från 2012 enligt mig. Vissa är inte från året i fråga men det var då de fick bio- eller filmpremiär i Sverige så jag kör på det. Okej, då drar vi igång, i ingen speciell ordning:

- Shame

Årets första biobesök blev en av årets bästa filmer! Här kan ni läsa min recension.

- We Need To Talk About Kevin

Ett otroligt starkt drama som tar upp ett fruktansvärt och för de flesta otänkbart ämne. Här recenserar jag filmen.

- Grabbers

Den bästa monsterfilmen sedan Eight Legged Freaks. Här kan ni läsa min recension.

- Lawless

En av mina favoritmusiker samarbetar ännu en gång tillsammans med regissören John Hillcoat. Denna gång handlar det om spritförbudet i Amerika. Det är rått, skitigt och alldeles lysande. Kritikerna tyckte inte att Shia LaBeouf kunde bära upp filmen men det tycker jag och tillsammans med Guy Pearce, Tom Hardy och Jason Clarke passar han alldeles perfekt in. Filmmusiken som förutom Nick Cave består av bl.a. Mark Lanegan och Emmylou Harris är klockren!

- The Divide

Domedagsfilm som fullkomligt dryper av hjälplöshet. Här recenserar jag filmen.

- Mientras Duermes

Även känd under namnet Sleep Tight är regissören Jaume Balaguerós senaste och det är långt från de smittbärande mardrömsvarelser han så effektivt skapade med mästerverket Rec. Recensionen hittar ni här.

- Sinister

Årets bästa skräckfilm är en ruggig skapelse. Här recenserar jag filmen.

- Skyfall

Jag är barnsligt förtjust i James Bond. Ända sedan jag var liten har jag följt agentens äventyr. Skyfall är en mäktig comeback efter den sunkiga Quantum of Solace (med sitt strålande ledmotiv signerat Jack White och Alicia Keys). Daniel Craig är som klippt och skuren i rollen som 007 och Javier Bardem är den bästa Bond-skurken på väldigt länge. Slutuppgörelsen är bland det mäktigaste i James Bonds historia.

- Evidence

Otäck fejkdokumentär som var den första filmen på väldigt länge i genren som fick mig att hoppa till vid flera tillfällen. Här kan ni läsa min recension.

- Livide

Årets snyggaste film blev årets sista recension. Här recenserar jag filmen.

Skulle listan varit längre skulle förmodligen The Bay och Antiviral kommit med men jag fick nöja mig med tio, annars skulle jag förmodligen skriva fortfarande. När det kommer till dvdsläpp är Njutafilms utgåva med de två franska mästerverken Last Caress och Blackaria otvivelaktigt årets bästa och en dvd alla bör ha i sin filmsamling. Det var allt från mig och jag ser fram emot ett nytt år med nya filmer att se och skriva om. Ha nu ett riktigt gott nytt filmår och ett stort tack till alla er som läser och kommenterar, ni är guld värda!

Sinister (2012)

Ellison Oswalt är en författare som skriver böcker om ouppklarade mordfall. Det var länge sedan Ellison figurerade i rampljuset och han har för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Pengarna börjar sina och tillsammans med sin fru Tracy och deras två barn flyttar de till Pennsylvania för att ge författaryrket en sista chans. De förra ägarna i deras nya hus blev hängda på bakgården, med undantag för familjens ena dotter som spårlöst försvann. Utan sin frus vetskap om husets mörka förflutna, börjar Ellison att nysta i tragedin. Han hittar på den annars tomma vinden en låda innehållandes rullar med Super 8-film. Till en början verkar det vara förevigade familjeminnen men de ändrar snabbt karaktär och visar sig istället vara snuff-filmer. Framför hans ögon spelas de förra ägarna av husets öde upp men det finns fler. Fyra rullar film visar fyra andra familjers fruktansvärda öden och de har alla en sak gemensamt, en familjemedlem återfanns aldrig. Ellisons psyke tar mer och mer stryk och en flaska whisky tycks vara det enda som kan sudda bort den otäcka skepnad som uppenbarar sig på de hittade filmrullarna. Deras son Trevor (som ser ut som en flicka) lider av fruktansvärda episoder av nattskräck och dyker upp på de mest bisarra ställen i och runtomkring huset. Dottern Ashley ritar mystiska målningar på husets väggar. Familjens nystart utvecklar sig till en mardröm.

Det är första gången jag besöker biografen på Entré i Malmö. Även fast jag jobbar i närheten av shoppingcentrat försöker jag att undvika det som pesten. Det har förvandlats till en spökstad där de tomma lokalerna avlöser varandra. Jag har aldrig förstått varför de överhuvudtaget öppnade stället från första början när Malmö redan har ett par fullt fungerande sådana. Skit samma, jag vann två stycken biljetter till Sinister i en tävling på Fantastisk Filmfestivals hemsida och Entré var det enda stället i Malmö som visade filmen så jag ska inte klaga. Dessutom var biografen helt okej och för en gångs skull kunde jag sträcka på mig utan att vara rädd för att störa någon annan biobesökare.

“Don't worry Daddy, I'll make you famous again”

Regissören Scott Derricksons tidigare filmer Hellraiser: Inferno, The Exorcism of Emily Rose samt nyinspelningen av The Day the Earth Stood Still har jag helt verkat förtränga, uppenbarligen lämnade de mig utan några bestående intryck. Sinister däremot lär sätta Derrickson på filmkartan, i varje fall när det kommer till skräckgenren. Det är en alldeles utomordentlig skapelse vars närmare två timmars speltid sprang iväg av bara farten. Ethan Hawke, som spelar filmens huvudperson, är som vanligt mycket bra och det känns befriande att för en gång skull se en skådespelare av hans kaliber i en film som denna. Det är en på sina ställen riktigt otäck rysare som vid i alla fall två tillfällen (gubben i lådan och gräsklipparen) fick mig att nästan sätta popcornen i halsen. Sinister lägger allt krut på stämning istället för blodiga specialeffekter, här skulle de bara vara överflödiga och Sinister är en av de få filmer som faktiskt tjänar på att inte visa upp groteska våldsdåd. Filmens musik (om man nu kan kalla de obehaglig ljuden för musik) är grymt effektiv och lämnar åskådaren oförmögen att slappna av en enda sekund. Allt är grått och trist (även när solen dyker upp på en kort visit) och Sinister utspelar sig till största del under dagens sena timmar, annars är det med fördragna gardiner och dämpad belysning. Sekvenserna när Super 8-filmerna spelas upp är enormt imponerande och skepnaden (som liknar den avlidna black metal gitarristen Euronymous) är stundtals riktigt läbbig. Skulle det inte vara för mobiltelefonerna och datorerna kunde Sinister likaväl vara en film från 1970 eller 1980-talet. Sinister är en förbannat imponerande skräckfilm som till och med fick en van filmtittare som mig att krama armstöden. Min sambo spenderade den mesta tiden av filmen med en halsduk för ögonen och pekfingrarna inkörda i öronen. Du gör bäst i att veta så lite som möjligt om filmen innan du ser den. Kan du låta bli, så hoppa över att se trailern innan du besöker biografen eller placerar filmen i dvd-spelaren. Sinister är en av de bästa skräckfilmer jag sett på väldigt länge och förmodligen årets mest effektiva skräckupplevelse!