Filmåret som gått - 2012 års bästa filmer

Ett varmt Alleppey i Indien januari 2012

Då var 2012 slut och 2013 har tagit vid. Det har varit ett bra år. Jag och min sambo inledde året med att åka en månad till Indien och när sommaren fått både en och fyra chanser att leverera lite sommarvärme gav vi slutligen upp och spenderade en vecka i Barcelona. Musikmässigt har 2012 varit mycket bra. Två av mina favoriter släppte nya skivor, Jack White sitt debutalbum Blunderbuss och Bob Dylan dubbelvinylen Tempest, hans bästa platta sedan Modern Times. Jag har varit på mängder av konserter. Jack White i Barcelona (där konserten föll i glömska ganska snabbt efter att någon la någonting i min drink) och i Köpenhamn, Bruce Springsteen & The E Street Band på Roskildefestivalen, Ozzy Osbourne på Malmö Stadion, Goat på Debaser, Eilen Jewell på Babel, Ulf Lundell på Konserthuset, Willie Nile på Sankt Gertruds, Sleep på Amager Bio i Köpenhamn, OM på Inkonst, Saint Vitus på Truckstop Alaska i Göteborg och Thåström på KB är bara några av de oförglömliga minnen jag samlat på mig under året. Jag gick på Sci Fi Mässa och träffade mina idoler från tonåren Kane Hodder och Lance Henriksen. Jag stötte på George A. Romero på torget i Lund och fick sedan ta del av en nästan två timmar lång Q&A under Fantastisk Film Festival med mannen vars filmer jag vuxit upp med och beundrat. 2012 har som sagt varit ett väldigt bra år.

Även under 2012 har jag tittat på mängder av film, mycket dåligt men också många guldkorn, gamla som nya. Mycket av min tid har gått till att läsa Stephen Kings böcker i kronologisk ordning och se filmatiseringarna av dem. Det har också tittats på många tv-serier. Jag har tagit farväl till House, hälsat nya skapelser som Magic City och American Horror Story välkomna och följt andra (Dexter, Breaking Bad, The Walking Dead, True Blood, Boardwalk Empire m.fl.) under nya säsonger.

Jag inledde 2012 med att räkna upp de filmer som jag tyckte varit bäst under året som gått och nu tänkte göra precis samma sak, den första dagen på det nya året. Det finns fortfarande många filmer som jag inte hunnit med att se än som Michael Hanekes Amour, oscarsbelönade The Artist, hyllade Tyrannosaur och David Cronenbergs senaste film Cosmopolis, för att nämna några. Som alla andra år har jag självklart tagit del av besvikelser, några av dem som de flesta i min omgivning har älskat. Även fast jag såg Prometheus på Royal i Malmö i 3-D hjälpte det inte utan jag gick där ifrån med skägget i brevlådan, besviken på att den inte alls var vad jag föreställt mig. Jag gillar de första två Batman-filmerna av Christopher Nolan men The Dark Knight Rises lämnade mig otillfredsställd och något uttråkad, vilket möjligen har att göra med att jag inte såg den på bio. Jag gillade Roman Polanskis The Ghost Writer men Carnage är ytterligare ett biobesök jag kunde ha varit utan och jag väntar fortfarande på att han ska göra en film som Death and the Maiden igen. Chernobyl Diaries hade en lovande trailer men som film fallerade den totalt. Jag har aldrig varit någon större gillare av Rec 2 men jag hade ändå höga förväntningar på Rec 3: Génesis och även fast den inte var totalt värdelös var det inte mycket att hänga i granen.

Här följer dock de tio bästa filmerna från 2012 enligt mig. Vissa är inte från året i fråga men det var då de fick bio- eller filmpremiär i Sverige så jag kör på det. Okej, då drar vi igång, i ingen speciell ordning:

- Shame

Årets första biobesök blev en av årets bästa filmer! Här kan ni läsa min recension.

- We Need To Talk About Kevin

Ett otroligt starkt drama som tar upp ett fruktansvärt och för de flesta otänkbart ämne. Här recenserar jag filmen.

- Grabbers

Den bästa monsterfilmen sedan Eight Legged Freaks. Här kan ni läsa min recension.

- Lawless

En av mina favoritmusiker samarbetar ännu en gång tillsammans med regissören John Hillcoat. Denna gång handlar det om spritförbudet i Amerika. Det är rått, skitigt och alldeles lysande. Kritikerna tyckte inte att Shia LaBeouf kunde bära upp filmen men det tycker jag och tillsammans med Guy Pearce, Tom Hardy och Jason Clarke passar han alldeles perfekt in. Filmmusiken som förutom Nick Cave består av bl.a. Mark Lanegan och Emmylou Harris är klockren!

- The Divide

Domedagsfilm som fullkomligt dryper av hjälplöshet. Här recenserar jag filmen.

- Mientras Duermes

Även känd under namnet Sleep Tight är regissören Jaume Balaguerós senaste och det är långt från de smittbärande mardrömsvarelser han så effektivt skapade med mästerverket Rec. Recensionen hittar ni här.

- Sinister

Årets bästa skräckfilm är en ruggig skapelse. Här recenserar jag filmen.

- Skyfall

Jag är barnsligt förtjust i James Bond. Ända sedan jag var liten har jag följt agentens äventyr. Skyfall är en mäktig comeback efter den sunkiga Quantum of Solace (med sitt strålande ledmotiv signerat Jack White och Alicia Keys). Daniel Craig är som klippt och skuren i rollen som 007 och Javier Bardem är den bästa Bond-skurken på väldigt länge. Slutuppgörelsen är bland det mäktigaste i James Bonds historia.

- Evidence

Otäck fejkdokumentär som var den första filmen på väldigt länge i genren som fick mig att hoppa till vid flera tillfällen. Här kan ni läsa min recension.

- Livide

Årets snyggaste film blev årets sista recension. Här recenserar jag filmen.

Skulle listan varit längre skulle förmodligen The Bay och Antiviral kommit med men jag fick nöja mig med tio, annars skulle jag förmodligen skriva fortfarande. När det kommer till dvdsläpp är Njutafilms utgåva med de två franska mästerverken Last Caress och Blackaria otvivelaktigt årets bästa och en dvd alla bör ha i sin filmsamling. Det var allt från mig och jag ser fram emot ett nytt år med nya filmer att se och skriva om. Ha nu ett riktigt gott nytt filmår och ett stort tack till alla er som läser och kommenterar, ni är guld värda!

The Divide (2011)

Kärnvapen ödelägger New York och några få överlevande flyr ner i ett hyreshus skyddskällare. Hyresvärden Mickey har varit väl förberedd och fyllt källaren med konserverad mat och vatten. Den förseglade dörren bryts snart upp och män i skyddsdräkter och automatvapen tar sig in och kidnappar modern Marilyns dotter Wendi och försöker ta livet av de resterande överlevande. De misslyckas och blir överrumplade men Wendi blir bortförd. En av de överlevande, Josh lyckas ta sig ut ur bunkern bara för att inse att de är bortom all hjälp och att fruktansvärda experiment utförs på staden yngre medborgare. Josh flyr tillbaka in i skyddsrummet men mardrömmen har knappt börjat. Dörren förseglas utifrån och allt hopp om att komma levande därifrån försvinner. När maten och vattnet börjar ta slut vänder sig alla mot varandra och paranoia och galenskap tar över. Det är inte bara världen utanför som gått åt helvete, de får snart genomlida ett levande sådant.

Fransmannen Xavier Gens regidebuterade med den Hostel inspirerade Frontière(s) och följde upp med Hitman samma år. Båda filmerna var bra men ingen av dem var något mästerverk. Xaviers senaste, The Divide, är inte långt därifrån och jag ser redan nu fram mot hans kommande film, Cold Skin. Det är länge sedan jag såg en film som The Divide. Den fullkomligt dryper av sorg och förtvivlan och en hinna av vemod ligger över filmen. Det är ingen upplyftande skapelse men det behöver det inte alltid vara vilken fransmännen verkar ha förstått. Skulle detta ha varit regisserat av en amerikanare skulle förmodligen ljuspunkter och ett lyckligt slut ha agerat publikfriare, men inte här. The Divide inger en känsla av hopplöshet. Det är en nattsvart och klaustrofobisk domedagsfilm som inte ger något som helst hopp för en ljusare framtid. Filmens två timmars speltid känns inte en minut överflödiga, jag skulle kunna spendera ytterligare en timme i de trånga utrymmena. Musiken tillför mycket till filmens stämning. Ena minuten låter det någonting signerat John Carpenter, i andra någonting som Nick Cave och Warren Ellis kunde ha komponerat. Det är länge sedan både Michael Biehn och Rosanna Arquette var såhär bra och de visar båda två vilka gedigna skådespelare de är om de blir givna rätta roller. Trots detta är det är ändå Milo Ventimiglia som imponerar störst som Josh, en karaktär långt ifrån hans roll som Peter Petrelli i tv-serien Heroes. Lauren German som såg ut som en kopia av Milla Jovovich i Hostel: Part II är inte längre lika lik ukrainskan men hennes skådespelartalanger har inte utvecklats någonting nämnvärt. För att agera huvudpersonen Eva är hon alldeles för nedtonad men hon är söt och inger någon form av hopp i den annars hopplösa situationen. The Divide pendlar mellan drama, thriller och ren skär skräck och lyckas utomordentligt. Även om filmen innehåller några brutala sekvenser fokuserar den mer på det psykiska våldet än det fysiska och det känns. Karaktärernas sönderfall är perfekt iscensatt och du kan riktigt känna ångesten komma krypande. Filmens limiterade utrymme förhöjer enbart känslan av hopplöshet och de anonyma grannarna tvingas att lära känna varandra, in i minsta detalj. The Divide är en rakt igenom strålande överraskning och jag är övertygad att den kommer hamna på min lista över årets bästa filmer.