Skolflickors Hemligheter (1973)

En dotter vill hindra sin mamma från att vara otrogen och letar upp mannen för att göra allt i sin makt för att förhindra affären. Samtidigt letar en snuskgubbe efter en jungfru att offra till självaste Satan under en svart mässa tillsammans med likasinnade. Detta är bara några av de vilda äventyren i snuskfilmen Skolflickors Hemligheter…

”BH…? Bort med den. De är inte moderna längre.”

Skolflickors Hemligheter går under flera olika titlar (den tyska originaltiteln är Was Schulmädchen Verschweigen) men det spelar ingen större roll vad man kallar den, summan av kardemumman är den samma – massor av töser kastar kläderna i en rasande fart för att hindra publiken från att fundera närmare på vad det är som egentligen händer. Filmen inleds osmakligt med att en pedofil lurar med sig en tös, efter löften om godis och ett möte med en söt hund, till en avlägsen källare men blir avbruten av två äldre kvinnor klär av sig nakna i rättvisans namn innan polisen kommer och arresterar snuskhummern. Det finns ingen röd tråd i Skolflickors Hemligheter (mer än nakna kroppar) och den ena absurda historien avlöser den andra. En alkis ser nakna kvinnor överallt, en man har sex samtidigt som polaren tittar på (tillsammans med en apa och en hund) genom ett nyborrat hål i garderoben, en lika kåt som poesitokig brevbärare försöker vinna kärleken, en satanisk mässa med allt som hör den till och ett nakenslagsmål är bara några av de ingredienser vi blir serverade under den korta (75 minuter) speltiden.

”Det är inte kul med ett utknullat fruntimmer som bara väntar på kuk.”

Hur kan man inte älska en film som denna? Det är sådär härligt osmakligt och humoristiskt på en och samma gång. Dialogen är underbar och jag kan inte sudda bort leendet på mina läppar när samtal låter ungefär såhär: ”Vad föredrar du för kvinnor?” (och den andra svarar) ”Kvinnor som lagar god gulasch och är lika heta i sängen”, eller den oskyldigt rasistiska kommentaren ”Se upp, spaghettisnaskare!”. När jag placerade dvdn i spelaren trodde jag att det skulle vara en svensk gladporrulle med svenskorna Marie Ekorre och Christina Lindberg i de största rollerna, men icke sa nicke. Christina (som är en av de vackraste kvinnorna från sjuttiotalets filmer) är bara med i några minuter och även fast Maria får lite mer speltid så är det på tok för lite. Skolflickors Hemligheter är en sexfilm där alla talar eller är dubbade till tyska och även fast det låter enerverande så är det en förbannat underhållande snuskfilm där allt faktiskt är ganska så oskyldigt. Vi får aldrig se några kön som ställer sig i honnör och även fast filmen är fullproppad med nakna rumpor och bröst så rycker det aldrig till i brallan, däremot är det jävligt roligt och jag kom på mig själv många gånger med att skratta högt åt de helt utflippade utspelen och dialogerna. Jag kan inte sticka under stolen med att jag är väldigt svag för lättklädda skapelser från sextio- och sjuttiotalet och Skolflickors Hemligheter är en riktig höjdare i genren och det är verkligen synd och skam att det inte görs filmer som denna längre. Mycket mer underhållande än såhär blir inte en snuskfilm!

Body of Evidence (1993)

En förmögen äldre herre hittas död och fastbunden i sitt hem med kokain i blodet och en sexfilm med sig själv i huvudrollen spelandes på tvn. När det framkommer att hans yngre flickvän Rebecca står som enda arvinge till de många miljonerna blir hon genast misstänkt för att ligga bakom hjärtinfarkten. Advokaten Frank, som är övertygad om att Rebecca är oskyldig blir tilldelad fallet och det dröjer inte länge innan de båda inleder en passionerad affär. Ett svartsjukedrama fyllt av lögner, sex och ond bråd död följer.

”Can you really screw someone to death?”

Jag har aldrig gillat porrullar. Däremot har jag alltid varit väldigt förtjust i erotiska filmer. Efter det att Basic Instinct gjorde succé med sin ypperliga blandning av erotik och våld så följde en rad liknande filmer i kölvattnet. En av dem var Body of Evidence (som tydligen spelades in innan, trots att den släpptes ett år senare) där ingen mindre än popstjärnan Madonna ställde upp och slängde kläderna för snuskigt mycket pengar. Jag minns fortfarande när jag hyrde filmen för första gången under titeln Älska till Döds som fjortonåring och hur jag smusslade med videokassetten så att de vuxna i hushållet inte skulle veta vad jag tittade på. Då tyckte jag att det var spännande att titta på en naken Madonna, idag känns filmen ganska oskyldig.

”She said she was going to fuck me like I’d never been fucked before.”

Det dröjer inte många sekunder innan vi får se en spritt språngandes naken Madonna och jag var nog inte ensam om att förvänta mig en ny variant av Basic Instinct när jag såg den första gången. Så är ju inte fallet utan de båda filmerna skiljer sig markant från varandra, till och med när det kommer till det sexuella och det är fel att jämföra de båda filmerna. Basic Instinct var, för sin tid, en väldigt vågad erotisk thriller där publiken fick se mer än vad de var vana vid och det finns nog ingen kille i min ålder som inte pausade vhs-spelaren under en viss förhörssekvens med Sharon Stone när filmen hade premiär i de svenska videobutikerna. Body of Evidence är mycket mer nedtonad när det kommer till sex och under de sekvenser då Madonna ligger med sin motspelare, den alltid lika bra Willem Dafoe, sker det oftast i det dunkla eller bakom tunna draperier. I det stora hela så är Body of Evidence en ganska oskyldig historia som utspelar sig i en rättegångssal under den största delen av speltiden. Jag har aldrig tyckt att Madonna har varit särskilt attraktiv men här är hon faktiskt ganska söt och inte alls en så dålig skådespelerska som jag befarade. Hon är ingenting exceptionellt men bättre än väntat. Vid hennes sida finns en hel dröse med mer eller mindre kända birollsinnehavare som alla sköter sig så bra de kan med det de har att arbeta med och det är kul att se så många kända ansikten i en och samma film. Body of Evidence är mer ett drama än en thriller och även fast den inte är särskilt spännande så är den heller inte tråkig. Den är ganska lågmäld, även när det kommer till det sexuella och det är långt ifrån en fantastisk film men det är ett helt okej tidsfördriv med en inte alltför häpnadsväckande final.

Porky's (1982) / Porky's II - The Next Day (1983)

Långt före American Pie kom Porky’s.

Porky’s utspelar sig i en liten stad i Kalifornien på 1950-talet. Den skildrar ett gäng överkåta högstadieelever som gör allt för att få sex. När detta inte går särskilt bra vänder de sig till en strippklubb ägd av den feta Porky’s. När de blir blåsta på både pengar och kvinnligt umgänge surnar de till ordentligt och bestämmer sig för att visa Porky’s att så behandlar man inte testosteronfyllda tonåringar.

Porky’s var den första film jag som ung skrattade till så att tårarna sprutade. De flesta av scenerna i filmen finns glasklart sparade i minnesbanken (duschscenen är än idag smått lysande). Nu är den ju inte riktigt lika kul som jag kom ihåg den. Den är ändå ett bra tidsdokument och bättre än det mesta genren har och förmodligen kommer att erbjuda. 

 I del två är det dagen efter händelserna i första delen som skildras. Den är inte ens i närheten lika bra som originalet men den har sina stunder.

Borta är Porky’s, här är det fanatiska kristna och snuskiga kommunalråd som behöver sättas på plats istället.

Bob Clark visar här att han besitter konsten att få publiken att skratta lika bra som han fick dem att rysa i klassiska Black Christmas.

Del tre bryr jag mig inte ens om att se om då jag kommer ihåg den som ett riktigt bottennapp. Då bådar det inte gott att se den igen ett halvt liv senare. Dessutom har Clark inget med filmen att göra.