Allt började som en vanlig förkylning men förvandlades
snabbt till ett dödligt virus som spred sig genom landet likt en löpeld. Inom
loppet av några dagar föll nittionio procent av jordens befolkning offer för
den dödliga influensan. Den kvarstående procenten får kämpar för sin överlevnad
och längs deras färd, genom ett ödelagt Amerika, sluter de samman och bildar
två läger. I Nebraska befinner sig Abagail Freemantle, en djupt religiös 106
årig kvinna vars sista uppgift i livet blir att agera språkrör åt Gud själv.
Genom drömmar samlar hon de kvarstående människorna som fortfarande tror på
godheten och tillsammans bygger de upp ett nytt samhälle i Colorado som får
namnet Frizonen. Samtidigt i Las Vegas lockar Randall Flagg, den svarte mannen,
till sig en arme av undersåtar, vars enda funktion är att förgöra allt som är
gott. Det är dags att välja sida i den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.
”Folks around these parts call me Mother
Abagail. I’m 106 years old and I still make my own bread.”
The Stand släpptes 1978 och blev Stephen Kings fjärde
publicerade roman. Det var en tungviktare och bokförlaget tvingade King att
korta ner boken rejält. Tolv år senare fick han chansen att släppa The Stand så som det var tänkt från
början, en nästan 1300 sidor lång historia om det ständigt återkommande temat
på ondska och godhet. Förutom de adderade fyra hundra sidorna gjordes förändringar
i boken och karaktärer och personer som Madonna, Freddy Krueger, Tom Cruise och
Predator vävdes in i historien för att känslan av nutid skulle förstärkas. Vid
ett tillfälle sitter Stu och Tom och tittar på Rambo 4, tjugoåtta år innan det
att Sylvester Stallone bestämde sig för att återuppliva den gamle
actionhjälten. 1994 gjordes filmatiseringen och resultatet blev en sex timmar
lång miniserie, uppdelad på fyra delar. Det blev det andra (av många)
samarbetet mellan King och filmregissören Mick Garris, efter det att de jobbat
tillsammans med Kings första manus som var skapat direkt för den stora duken, Sleepwalkers.
”- Oh. I never even introduced myself, did I?
Pleased to meet you Lloyd. Hope you guessed my name.
- Huh?
- Oh, nothing. Just a
little classical reference. Actually, my name is Flagg, Randall Flagg.”
The Stand som vi
känner bättre till under namnet Pestens
Tid var ett tidskrävande projekt att sätta igång och till en början var jag
inte säker på att jag skulle fullfölja det, men det förändrades väldigt kvickt.
Jag drogs snabbt in i historien och under lite mer än en veckas tid var romanen
det enda som upptog min tankeverksamhet då jag inte befann mig på jobb.
Miniserien har jag sett vid flera tillfällen tidigare och jag har alltid tyckt
väldigt mycket om den. Nu i efterhand är den inte lika bra men den är väldigt
trogen förlagan och precis som med tv-versionen av The Shining (som jag recenserar HÄR) är det på gott och ont.
”- The bride cometh to the bridegroom as a
flame to the wick of the lamp.
- Is that the bible?
- Danielle Steel, I think.”
Miniserien inleds smått lysande med Blue Öyster Cult’s Don’t Fear the Reaper, samtidigt som döden
sveper genom landet och lämnar ett fallerande USA bakom sig. The Stand har otroligt många karaktärer
och även fast inte miniserien har lika många som boken är det ibland svårt att
komma ihåg vem som är vem. Som vanligt när det kommer till filmatiseringar är
en del händelseförlopp och karaktärer ändrade. Det är dock inte något jag stör
mig på och de få förändringarna som har gjorts fungerar bra. Det enda jag
saknar är Trashmans möte med psykopaten The Kid, utvecklingen hos den till en början
mordiska pojken Joe och de mer galna tendenserna hos Harold. Skådespeleriet är
rakt igenom mycket bra med undantag för två insatser. Det första är Corin ”Parker Lewis” Nemec. Jag hatar Corin
Nemec och här är han precis lika värdelös som vanligt. Han motsvarar inte alls
den bilden som jag får av Harold i boken och dessutom så har filmteamet valt
att kladda dit prickar i ansiktet på honom som ska föreställa finnar och de försvinner
och återuppstår lite hur som helst. Det ser verkligen urlöjligt ut. Det andra
problemet är Molly Ringwald som spelar Frannie. Jag hatar henne också. Det är
svårt att förstå att hon har en lyckad skådespelarkarriär bakom sig. Hennes
otroligt irriterande röstläge retar gallfeber på mig. Resten sköter sig
utmärkt. Jag har alltid tyckt om Rob Lowe, Gary Sinise och Miguel Ferrer och det
är ett utmärkt val att använda Ray Walston i rollen som den gamle mannen Glen
Bateman. Jamey Sheridan (i härligt ful hockeyfrilla) är perfekt i rollen som smilfinken
Flagg, även fast det djävulsliknande utseendet som han har allt som oftast i seriens
sista del, känns onödigt. Vi vet ju redan vad han ska symbolisera, eller hur? Jag
hade helt glömt bort att Ed Harris och Kathy Bates medverkade och även fast de
inte har mycket speltid har de små men viktiga roller. Stephen King dyker som
vanligt upp i en lite större roll än tidigare och det gör även regissörerna Tom
Holland och Sam Raimi. Jag kan rada upp den ena skådespelarinsatsen efter den
andra men då skulle jag fylla ytterligare en sida så jag stannar här och
konstaterar istället att i det stora hela är det riktigt bra. Att The Stand är en tv-produktion märks
tydligt men det är absolut ingenting som stör. Effekterna är väl sisådär men de
drabbade influensaoffren är väldigt effektiva och man kan nästan känna doften
av ruttnande människokött genom tv-skärmen. Överlag är det mesta väldigt bra
iscensatt. The Stand lyckas förmedla
det fruktansvärda 1990-talsmodet alldeles utomordentligt. Pottfrisyrer, minst två
storlekar för stora klädesplagg och byxor som är uppdragna till armhålorna gör
sig ännu en gång påminda. Det ser verkligen fånigt ut och jag försöker
förtränga att jag själv en gång i tiden klädde mig och såg ut på det viset.
The Stand är en
mastig miniserie att ta sig igenom och likaså romanen men det blir aldrig
tråkigt eller utdraget. De religiösa aspekterna blir (särskilt i boken) ibland
lite tröttsamma och Mor Abagail (som ser ut som E.T.) är väl inte världens mest
intressanta figur. Bortser man från detta är The Stand en klassisk historia om kampen mellan gott och ont och
det märks tydligt att King blivit inspirerad av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Tack vare intressanta
karaktärer som den dövstumma Nick Andros och hans förståndshandikappade vän Tom
Cullen, misslyckade rockstjärnan Larry Underwood, den tickade bomben Harold
Lauder, vilsna Nadine Cross, ynkryggen Lloyd Henreid och pyromanen Trashman
håller The Stand hela tiden mitt
intresse uppe. I boken visar Stephen King vilken fingertoppskänsla han har när
det kommer till detaljer och vissa partier är bland det bästa han har skrivit.
Hans skildring av Trashmans färd mot Las Vegas, Stu och Toms julfirande och
framförallt hans beskrivning av när pesten sprider sig från person till person
och från stad till stad är makalöst bra. M-Å-N-E, så stavas ’det här är en
förbannat bra historia’ men boken är bättre, mycket bättre.
