Critters 2 (1988)

Allt har varit lugnt och skönt de senaste två åren i den lilla staden Grovers Bend. Byfånen Charlie har anslutit sig till de två intergalaktiska prisjägarna Lee och Ug och jagar monster i rymden. Brad är på väg hem till sin mormor för att fira påsk, ovetandes om att två bondlurkar just hittat några mystiska ägg på hans familjs numera öde farm som de ska försöka sälja i sin antikaffär. Inuti gömmer sig såklart de elaksinnade hårbollarna med sylvassa tänder och under stadens årliga påskäggsjakt så brakar helvetet lös ännu en gång i den annars sömniga staden…

”Yuck, veggies, ugh!”

Den grymt underhållande rymdmonsterrullen Critters fick inte helt otippat en uppföljare bara två år senare. För filmens regi står Mick Garris som med Critters 2 inledde sin karriär som filmregissör. Tillsammans med David Twohy (numera mest förknippad med sina filmer om Riddick) som här debuterar som manusförfattare skrev de båda en otroligt underhållande och lyckad uppföljare. Garris som senare kom att förknippas med en rad mer eller mindre lyckade Stephen King-filmatiseringar levererar här (tillsammans med Psycho IV) sin bästa film. 

”There must be hundreds of them!”

Critters 2 är den Critters-film som jag har sett flest gånger genom åren. Allt är precis som vanligt när det kommer till uppföljare. Allt är mer dramatiskt och uppskruvat - allt från musiken till blodigheterna. Denna gång är det fler håriga rymdmonster och till och med lite naket inslängt i en oförglömlig sekvens där prisjägaren Lee antar sin nya skepnad i form av en Playboytjej. Crittersarna är nu ännu mer ilskna och kan bäst beskrivas som landkrabbornas pirayor, de äter allt som kommer i deras väg och avskyr grönsaker. Den stora Critters-bollen som rensar landsbygden är ett bra bidrag till serien och när jag var liten så gav just den sekvensen mig många svettiga mardrömmar. Critters 2 är mer fartfylld än sin föregångare och humorn fungerar även denna gång väldigt bra. Det refereras hejvilt till andra klassiska skräckfilmer och om man nu vill djupanalysera så visar Garris här för första gången att han diggar Stephen King i en enkel hyllning till Cujo när en av lantisarna blir skrämd av en skällande jycke. Jag vet inte om jag gillar uppföljaren mer eller mindre än originalet, det är nog en smaksak. Skit samma, Critters 2 är i alla fall helt i samma klass som ettan och har även den en speciell plats i mitt skräckfilmshjärta. Nu är jag redo för trean och fyran!

Psycho IV: The Beginning (1990)

Radiokanalen KTK ”Talk of the Month” har temat modermord och när kvällens gäst lämnar studion och psykiatrikern Richmond stannar kvar för att svara på lyssnarnas frågor, ringer självaste Norman Bates som nyligen blivit villkorligt frisläppt från hispan. På bästa sändningstid börjar Norman berätta för lyssnarna om sin minst sagt problematiska uppväxt…

”Actually, we started conversing soon after I killed her. But I couldn’t make her voice sound as sweet as it was. She was dead, and in my mind, she grew old.”

Mick Garris förknippar jag mest med regissören som kanske gjort flest Stephen King filmatiseringar under sin karriär (vissa är bra som Sleepwalkers och The Stand medan vissa är rent ut sagt kassa som den meningslösa nyinspelningen av The Shining) och då är det lätt att glömma bort att han även har regisserat godbitar som t.ex. Critters 2 eller just Psycho IV: The Beginning.

”A boy’s best friend is his mother.”

Jag har nyligen sett de två första säsongerna av den (över förväntan) underhållande tv-serien Bates Motel och då blev jag ganska snabbt sugen på att se om de fyra filmerna om morsgrisen Norman Bates. Precis som serien, berättar Psycho IV historien om hur allting började och varför Norman förvandlades till enslingen som hade sin mamma uppstoppad uppe på vinden. I filmatiseringen får vi dock en mycket mer komplicerad son och mor relation berättad för oss. När Garris knyter ihop säcken så är den incestuösa relationen mellan mor och son i centrum och även fast det är Anthony Perkins som är Norman Bates personifierad så läggs det mest fokus på hans yngre variant, spelad av Henry Thomas som tog biobesökarna med storm med sitt porträtt av den unga killen som fick E.T. som bästa polare i början av åttiotalet. Thomas är riktigt bra i rollen som den unga Norman och precis som Freddie Highmore (som spelar Norman i dagens tv-serie) så lyckas han tillföra allt det som Perkins gjort till sitt signum i de tre tidigare filmerna.

“Oh, I've killed before, and now I'm gonna have to do it again.”

Psycho IV är gjord för tv så jag förväntade mig varken naket eller blodsdrypande våldsdåd, men tji fick jag då filmen innehåller båda. Tyvärr är det dock väldigt sparsamt när det kommer till knivförsedda mord och filmen skulle ha tjänat på att fläska på mer med den varan. Det är däremot en massa saker som gör Psycho IV till en bättre film än sin föregångare. Precis som jag nämnde innan så är tyvärr inte Perkins i centrum längre utan det är hans yngre variant av sig själv som får stå för all skitgöra men kemin mellan den unga Norman och hans osympatiska modern (spelad av den alltid lika pålitliga Olivia Hussey) är nästintill klockren. Borta är slasherfilmselementen och återigen läggs störst fokus på den psykologiska terrorn. Prequels i all ära men när det kommer till Psycho så är det extra intressant att få ta del av vad det var som egentligen drev Norman till att ta livet av sin mor. För manus står denna gång samma man som stod för originalet och Garris har haft den goda smaken att återanvända Bernard Herrmanns klassiska soundtrack ännu en gång. Jag kan inte ha varit ensam om att vilja veta mer om Normans plågade barndom, med tanke på AMCs populära tagning på historien, men Garris ger en mer aggressiv bild av uppväxtförhållandena. Psycho IV är en bra film men jag hade önskat mig lite fler knivförsedda våldsdåd. Vändningen mot slutet, som i och för sig är ganska väntad, är däremot tacksam och även fast det blir lite sockersött så är Psycho IV en värdig och i det stora hela en stabil final till en historia som i alla fall jag har suktat efter en avrundning till.

Sleepwalkers (1992)

Mary och hennes son Charles är sömngångare, ett gammalt släkte som härstammar från både människan och katten. De livnär sig på livskraften från oskulder och deras värsta fiende är katten och dess, för dem, dödliga klor. Modern och sonen är ständigt på flykt och nu har deras resa tagit dem till en liten sömnig stad i Indiana. Det trasslar till sig ännu en gång när unga Tanya får fjärilar i magen då hon stöter på Charles Brady, ovetandes om att hans enda intentioner är att mata Tanya till hans svältande moder.

”It was sleepwalkers, hiding in human robes, feeding on virtue. Loving to feed, feeding to breed. So, in the end, they ran.”

Jag läste nyligen klart Stephen Kings novellsamling Skeleton Crew och innan det är dags att sätta tänderna i romanen jag sett mest fram mot att läsa av författaren – It, tyckte jag att det var läge att se någonting King-relaterat på tvn. Jag tycker inte att Mick Garris är en särskilt intressant regissör när det kommer till hans filmatiseringar av Stephen Kings verk. Han följer författarens förlagor troget men i slutändan känns de ofta meningslösa och oinspirerade. Nu har jag inte sett hans senare filmatiseringar men The Stand var hyfsad medan nyinspelningen av The Shining var vedervärdig och totalt poänglös. Sleepwalkers var King och Garris första samarbete och den första historien King skrev exklusivt för den vita duken. King har skrivit berättelser som inte har hamnat i bokform tidigare som en av korthistorierna i Cat’s Eye och tv-produktionen The Golden Years fast Sleepwalkers var den första som gick upp på biograferna.

Garris gör dock ett bra jobb med Sleepwalkers och här är det inte tal om några restriktioner när det kommer till våldsamheter. Sleepwalkers vräker på med avslitna armar, köttiga rivsår och fräcka monster och filmen är mycket mer brutal än vad jag minns den. Det är en fartfylld och kul historia som blandar friskt med mytologiska varelser som sägs vara grunden till vampyrerna och filmens korta speltid gör att det aldrig blir tråkigt. Mädchen Amick från Twin Peaks är perfekt i rollen som den charmiga oskulden Tanya och det incestuösa paret Brady är underhållande centralfigurer. Det kryllar av kända personer i små roller. Förutom Stephen King själv flimrar Tobe Hooper, Mark Hamill, Joe Dante, Ron Pearlman (som ser ut som en sömngångare utan att behöva använda sig av smink), John Landis och Clive Barker förbi. Jag är ingen beundrare av Enya men Sleepwalkers inleds otroligt stämningsfullt till tonerna av hennes Boadicea när poliserna hittar sömngångarnas senaste vistelseplats. Däremot tycker jag väldigt mycket om Santo & Johnnys drömlika Sleepwalk och det är alltid lika angenämt att stöta på den. Det ligger en skön atmosfär över Sleepwalkers och ibland känns det som om vi bevittnar en film som ska utspela sig någon gång under nittonhundrafemtiotalet (då menar jag inte musiken) men då freestylar och andra nymodigheter dyker upp förstår vi ju att så inte är fallet. Bortser man från förvandlingssekvensen under Charles och Tanyas picknick där käcka one-liners förstör den annars sköna stämningen, är Sleepwalkers en väldigt underhållande Stephen King-rulle - där katterna är filmens riktiga hjältar. 

The Stand (1994)

Allt började som en vanlig förkylning men förvandlades snabbt till ett dödligt virus som spred sig genom landet likt en löpeld. Inom loppet av några dagar föll nittionio procent av jordens befolkning offer för den dödliga influensan. Den kvarstående procenten får kämpar för sin överlevnad och längs deras färd, genom ett ödelagt Amerika, sluter de samman och bildar två läger. I Nebraska befinner sig Abagail Freemantle, en djupt religiös 106 årig kvinna vars sista uppgift i livet blir att agera språkrör åt Gud själv. Genom drömmar samlar hon de kvarstående människorna som fortfarande tror på godheten och tillsammans bygger de upp ett nytt samhälle i Colorado som får namnet Frizonen. Samtidigt i Las Vegas lockar Randall Flagg, den svarte mannen, till sig en arme av undersåtar, vars enda funktion är att förgöra allt som är gott. Det är dags att välja sida i den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.

”Folks around these parts call me Mother Abagail. I’m 106 years old and I still make my own bread.”

The Stand släpptes 1978 och blev Stephen Kings fjärde publicerade roman. Det var en tungviktare och bokförlaget tvingade King att korta ner boken rejält. Tolv år senare fick han chansen att släppa The Stand så som det var tänkt från början, en nästan 1300 sidor lång historia om det ständigt återkommande temat på ondska och godhet. Förutom de adderade fyra hundra sidorna gjordes förändringar i boken och karaktärer och personer som Madonna, Freddy Krueger, Tom Cruise och Predator vävdes in i historien för att känslan av nutid skulle förstärkas. Vid ett tillfälle sitter Stu och Tom och tittar på Rambo 4, tjugoåtta år innan det att Sylvester Stallone bestämde sig för att återuppliva den gamle actionhjälten. 1994 gjordes filmatiseringen och resultatet blev en sex timmar lång miniserie, uppdelad på fyra delar. Det blev det andra (av många) samarbetet mellan King och filmregissören Mick Garris, efter det att de jobbat tillsammans med Kings första manus som var skapat direkt för den stora duken, Sleepwalkers. 

”- Oh. I never even introduced myself, did I? Pleased to meet you Lloyd. Hope you guessed my name.

- Huh?

- Oh, nothing. Just a little classical reference. Actually, my name is Flagg, Randall Flagg.”

The Stand som vi känner bättre till under namnet Pestens Tid var ett tidskrävande projekt att sätta igång och till en början var jag inte säker på att jag skulle fullfölja det, men det förändrades väldigt kvickt. Jag drogs snabbt in i historien och under lite mer än en veckas tid var romanen det enda som upptog min tankeverksamhet då jag inte befann mig på jobb. Miniserien har jag sett vid flera tillfällen tidigare och jag har alltid tyckt väldigt mycket om den. Nu i efterhand är den inte lika bra men den är väldigt trogen förlagan och precis som med tv-versionen av The Shining (som jag recenserar HÄR) är det på gott och ont.

”- The bride cometh to the bridegroom as a flame to the wick of the lamp.

- Is that the bible?

- Danielle Steel, I think.”

Miniserien inleds smått lysande med Blue Öyster Cult’s Don’t Fear the Reaper, samtidigt som döden sveper genom landet och lämnar ett fallerande USA bakom sig. The Stand har otroligt många karaktärer och även fast inte miniserien har lika många som boken är det ibland svårt att komma ihåg vem som är vem. Som vanligt när det kommer till filmatiseringar är en del händelseförlopp och karaktärer ändrade. Det är dock inte något jag stör mig på och de få förändringarna som har gjorts fungerar bra. Det enda jag saknar är Trashmans möte med psykopaten The Kid, utvecklingen hos den till en början mordiska pojken Joe och de mer galna tendenserna hos Harold. Skådespeleriet är rakt igenom mycket bra med undantag för två insatser. Det första är Corin ”Parker Lewis” Nemec. Jag hatar Corin Nemec och här är han precis lika värdelös som vanligt. Han motsvarar inte alls den bilden som jag får av Harold i boken och dessutom så har filmteamet valt att kladda dit prickar i ansiktet på honom som ska föreställa finnar och de försvinner och återuppstår lite hur som helst. Det ser verkligen urlöjligt ut. Det andra problemet är Molly Ringwald som spelar Frannie. Jag hatar henne också. Det är svårt att förstå att hon har en lyckad skådespelarkarriär bakom sig. Hennes otroligt irriterande röstläge retar gallfeber på mig. Resten sköter sig utmärkt. Jag har alltid tyckt om Rob Lowe, Gary Sinise och Miguel Ferrer och det är ett utmärkt val att använda Ray Walston i rollen som den gamle mannen Glen Bateman. Jamey Sheridan (i härligt ful hockeyfrilla) är perfekt i rollen som smilfinken Flagg, även fast det djävulsliknande utseendet som han har allt som oftast i seriens sista del, känns onödigt. Vi vet ju redan vad han ska symbolisera, eller hur? Jag hade helt glömt bort att Ed Harris och Kathy Bates medverkade och även fast de inte har mycket speltid har de små men viktiga roller. Stephen King dyker som vanligt upp i en lite större roll än tidigare och det gör även regissörerna Tom Holland och Sam Raimi. Jag kan rada upp den ena skådespelarinsatsen efter den andra men då skulle jag fylla ytterligare en sida så jag stannar här och konstaterar istället att i det stora hela är det riktigt bra. Att The Stand är en tv-produktion märks tydligt men det är absolut ingenting som stör. Effekterna är väl sisådär men de drabbade influensaoffren är väldigt effektiva och man kan nästan känna doften av ruttnande människokött genom tv-skärmen. Överlag är det mesta väldigt bra iscensatt. The Stand lyckas förmedla det fruktansvärda 1990-talsmodet alldeles utomordentligt. Pottfrisyrer, minst två storlekar för stora klädesplagg och byxor som är uppdragna till armhålorna gör sig ännu en gång påminda. Det ser verkligen fånigt ut och jag försöker förtränga att jag själv en gång i tiden klädde mig och såg ut på det viset.

The Stand är en mastig miniserie att ta sig igenom och likaså romanen men det blir aldrig tråkigt eller utdraget. De religiösa aspekterna blir (särskilt i boken) ibland lite tröttsamma och Mor Abagail (som ser ut som E.T.) är väl inte världens mest intressanta figur. Bortser man från detta är The Stand en klassisk historia om kampen mellan gott och ont och det märks tydligt att King blivit inspirerad av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Tack vare intressanta karaktärer som den dövstumma Nick Andros och hans förståndshandikappade vän Tom Cullen, misslyckade rockstjärnan Larry Underwood, den tickade bomben Harold Lauder, vilsna Nadine Cross, ynkryggen Lloyd Henreid och pyromanen Trashman håller The Stand hela tiden mitt intresse uppe. I boken visar Stephen King vilken fingertoppskänsla han har när det kommer till detaljer och vissa partier är bland det bästa han har skrivit. Hans skildring av Trashmans färd mot Las Vegas, Stu och Toms julfirande och framförallt hans beskrivning av när pesten sprider sig från person till person och från stad till stad är makalöst bra. M-Å-N-E, så stavas ’det här är en förbannat bra historia’ men boken är bättre, mycket bättre.

The Shining (1997)

Högt uppe i bergen i Colorado ligger Overlook Hotel, ett hotell med ett plågat förflutet. Sedan 1900-talets början har det vid ett flertal tillfällen stängts och bytt ägare på grund av konkurs och dålig publicitet. En nykter alkoholist vid namn Jack Torrance får i uppdrag att agera fastighetsskötare under det stängda vinterhalvåret och flyttar dit tillsammans med sin fru Wendy och deras sjuåriga son Danny. Tanken är att familjen ska börja om på ny kula efter en rad otrevliga incidenter och att Jack ska kunna skriva färdigt sin pjäs och blåsa nytt liv i sina författardrömmar. De upptäcker snart att hotellet inte är bra för någon i familjen och allra minst för Jack som blir alltmer inåtvänd och aggressiv. Overlook Hotel bär på mörka hemligheter och oförklarliga saker inträffar allt oftare. Danny som har förmågan att se in i en möjlig framtid ser ett fruktansvärt mardrömsscenario utspela sig där ordet tedrom uppenbarar sig vid flera tillfällen. Fadern avfärdar det som nonsens och börjar fascinera sig mer och mer för hotellets mörka förflutna medan snön lägger sig allt tjockare utomhus. Jack uppträder mer hotfullt för varje dag som går och Wendy och Danny är övertygade om att de måste bege sig därifrån så fort som möjligt om de någonsin ska kunna lämna det jättelika hotellet med sina liv i behåll.

“Are you going to hurt me daddy? Like before.”

The Shining, eller Varsel som den är mer känd som här hemma i Sverige, är Stephen Kings tredje publicerade roman och blev hans stora genombrott som författare. 1980 regisserade Stanley Kubrick sin version av filmen och idag anses den som en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Stephen King tyckte dock inte likadant och bestämde sig, 17 år senare, för att göra sin egen version. Denna gång i form av en miniserie på tre avsnitt, i regi av hans trogna kumpan Mick Garris (han dyker upp i en kort sekvens i början på andra avsnittet under ett AA-möte och King själv som dirigent i seriens sista del. Regissören Sam Raimi dyker även han lite otippat upp på en kort visit som bensinmacksägaren Howie).

The Shining är mångt och mycket en studie i en människas totala sönderfall i form av en psykisk kollaps. På samma gång är The Shining en gedigen spökhistoria. Detta är någonting som King lyckas förmedla och väva tillsammans på ett lysande sätt i boken men tyvärr fungerar det inte lika bra i filmatiseringen. Miniserien är väldigt trogen förlagan och det är inte mycket som tagits bort eller ändrats, på gott och ont. Tyvärr känns den ofta billig och som en typisk tv-produktion. Effekterna pendlar mellan imponerande (kvinnan i badkaret) till urusla (häckdjuren och de flesta av hotellets spöken) och medan boken höll mig i ett järngrepp känns filmatiseringen utdragen och ofta sövande seg.

Steven Weber är dock mycket bra i huvudrollen som Jack och skildrar det långsamma sönderfallet med bravur. Det är fel att försöka jämföra honom med Jack Nicholson då Kubricks och Kings visioner av boken är två helt skilda saker. Rebecca De Mornay har alltid varit något av en favorit hos mig men här känns det mest som hon går på tomgång. Seriens verkliga problem är dock Courtland Mead som spelar Danny. Det är en sjukt störig unge med ett utseende jag inte skulle ha önskat min värsta fiende. Jag ber till högre makter att när jag själv blir förälder, slipper uppleva någonting liknande. Hans fula pottfrisyr, utstående öron, otäcka kanintänder och obefintliga skådespelartalanger är smärtsamt att genomlida och det är mycket tack vare honom som så mycket fallerar. Hans låtsaspolare Tony (Wil Horneff) och hotellets kock Hallorann (Melvin Van Peebles) är heller inte mycket att hänga i granen och det är ofta väldigt svårt att inte försöka jämföra denna skapelse med Stanley Kubricks filmatisering och dess skådespelare. Musiken är ofta väldigt stämningsfull men av någon anledning envisas någon med att lägga in The Lord of the Rings inspirerade kvinnokörer lite varstans och även det kunde jag komma på mig själv att bli störd över. Stephen Kings The Shining är inte helt värdelös, bara meningslös och totalt onödig. Du kan med gott samvete hoppa över miniserien utan att missa någonting. Läs den utomordentliga boken istället och se Stanley Kubricks filmversion. 1997 års version av The Shining görs bäst i att falla helt i glömska, likt de osaliga andarna på Overlook Hotel.