It (1990)

En regnig eftermiddag nittonhundrasextio (1957 i boken), när en översvämning sakta ebbar ut i den lilla staden Derry, beger sig Bills lillebror Georgie ut i regnet för att leka med sin nya present, en pappersbåt. Georgie kommer aldrig hem igen och under året som går begås fler bestialiska barnamord. Någonting ondskefullt som tagit formen av en clown har nästlat sig in i den lilla staden. Sju barn ger sig ner i kloakerna för att bekämpa Det och de svär på att om Det någonsin kommer tillbaka igen ska de ännu en gång stå enade och kämpa mot ondskan. Trettio år senare är Det tillbaka och barnen som nu blivit vuxna börjar sakta minnas deras barndom och löftet de gav varandra. Tillsammans möts de igen för att störta Det - en gång för alla.

”They all float down here.”

Jag har sett Stephen Kings It fler gånger än jag kan räkna under åren och det har alltid varit en av mina absoluta favoriter bland filmerna som bygger på Kings verk – det tyckte jag tills jag läste boken. Redan under de första tjugo sidorna slets jag in i historien och sedan upptog de resterande elvahundra mycket av min uppmärksamhet under den kommande månaden i antingen läs- eller tankeform. Jag tycker mycket om allt jag läst av författaren hittills men It är inte bara min favorit av honom utan även kanske den bästa bok jag någonsin läst. Den är lång men jag önskade att den vore längre. Det tog mig lite mer än en månad att läsa boken, inte för att den var tråkig eller ointressant utan för att jag inte ville läsa för mycket på en gång, jag ville dra ut på det så länge som möjligt så att den inte skulle ta slut. Jag läste någonstans att någon menade att man kunde ta upp boken och läsa från valfritt ställe och ändå bli fast i historien. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. Den sista delen i boken är olidligt spännande och jag kom på mig själv många gånger med att längta hem från jobbet bara för att kunna få krypa ner i sängen tillsammans med It.

”Maybe it’s an evil being that can read our minds and take the shape of stuff we’re afraid of.”

Stephen King skriver skickligt och byter elegant från tankegångar och gamla minnen till tidigare incidenter och händelser från då och nu. Sekvenserna där Det tar barnens värsta mardrömmar som skepnad är fantastisk läsning, särskilt för sådana som mig som älskar gamla skräckfilmer från femtiotalet. Creature from the Black Lagoon, The Crawling Eye och I Was A Teenage Werewolf är bara några av de referenser som King använder sig av i boken (som vanligt refererar han även till sina egna verk) i form av barnens fascinationer och rädslor. Kings egen barndom spelar säkert in och om inte har han ändå lyckats skapa otroligt trovärdiga karaktärer.

”I’ll kill you all! I’ll drive you crazy and I’ll kill you all. I’m every nightmare you’ve ever had, your worst dream come true. I’m everything you ever been afraid of.”

It är i grund och botten en berättelse om den uråldriga kampen mellan gott och ont men det döljer sig så mycket mer i historien. Även fast It har starka skräckelement handlar Det om att växa upp, att bli vuxen, konfrontera sina demoner, knyta starka vänskapsband och hopplös förälskelse. Trots att barnen lever sitt liv till fullo med allt som hör barndomen till får de ändå försaka den och ta de vuxnas roll då de helt verkar förneka Det som sker i staden. King skriver om de vuxna att ”de ser ingenting, de hör ingenting, de märker ingenting” och det går som en röd tråd genom hela It. Sedan när de väl har vuxit upp kämpar de för att bli barn igen för att på något sätt sluta cirkeln. It är en otroligt fascinerande historia och även fast King lyckades strålande med att hålla intensiteten i den något längre The Stand lyckas han här ännu bättre. Det är inte förrän bokens sista tvåhundrafemtio sidor som själva uppgörelsen äger rum men vägen dit är fylld med sidospår, Det ena intressantare än Det andra. Man hinner knappt märka att den tjocka boken med de bibeltunna sidorna snart är slut.

”I am eternal, child. I am the eater of worlds, and of children. And you are next!”

Över till filmatiseringen. It är en miniserie, regisserad av mannen som inledde sin karriär bakom kameran med den excellenta Halloween III: Season of the Witch. It var Tommy Lee Wallace första miniserie och han ville att allt skulle bli perfekt. Det var dock inte helt enkelt på grund av den strama budgeten och många av sekvenserna blev han inte särskilt nöjd med. Det är synd att It inte blev en långfilm istället. Tobe Hoopers Salem’s Lot fungerade alldeles utmärkt som miniserie men It faller lite på grund av sina restriktioner. Våldsmässigt är It rejält nedtonad och mesig i sitt utförande i jämförelse med bokens råa natur och många scener blir istället pausbilder eller övergång till svart när det smaskiga ska utspela sig. I Salem’s Lot förstärkte detta historien fast här är det tvärtom. När det kommer till berättelsen i sig har de förenklat Kings mästerverk rejält och tar grundhistorien utan att använda sig av flera av bokens avstickare. Jag saknar berättelserna kring stadens våldsamma historia och Dets födelse och universums skapare. Jag saknar också de mörkare och lite mer förbjuda inslagen i barnens uppväxt. Vi blir istället serverade en snabbresumé som inte alls är lika engagerande eller brutal och som omöjligt kan leva upp till romanens makalösa historia. Det är emellertid mycket som fungerar i It. Skådespelarna är alla otroligt bra, särskilt de yngre och då jag sett filmen flera gånger var det just de ansikten karaktärerna fick när jag läste boken och alla passar utmärkt i sina roller. Undantaget är Henry Bowers som i filmen mest känns som en fåntratt och han är inte alls lika ondskefull och skoningslös som i boken. Det är kul att de valde att ha med Olivia Hussey i rollen som Audra, det hade jag helt glömt bort! Tim Curry är strålande som den elaka clownen Pennywise och det inte konstigt att han orsakade clownfobier bland de yngre tittarna när den kom. Hans mimik under lagren av vitt smink är klockrent och hans lyckas gestalta ondska såsom den är beskriven i boken på ett ypperligt vis.

“I believe in Santa Claus. I believe in the Easter Bunny. I believe in the Tooth Fairy. But I don't believe in you.”

Efter att man har läst boken är filmatiseringen inte på långa vägar lika bra. Däremot känns den inte långdragen utan precis som boken, alldeles för kort och de tre timmarna rinner iväg illa kvickt. Allt händer på en gång istället för att ges portionsvis vilken boken lyckades med på ett så galant sätt, men vad kan man förvänta sig när tolvhundra sidor blir till tre timmars speltid? Många verkar ha problem med hur Det tar sin form i slutet av filmen och visst är det mycket bättre i boken. Jag tycker dock att Det fungerar fint i filmen med även fast Det ger en känsla av att vara en b-film, uppskattar jag formen Det tar (förmodligen för att jag gillar filmer där skapelser som denna har huvudrollen). It bär likheter med den andra Kolchak-filmen The Night Strangler där mystiska mord också äger rum under ett visst tidsintervall och det känns inte helt otippat om King tittat på den några gånger innan han skapade sin mastodontroman. Det tog King fyra år att skriva färdigt It och efteråt drabbades han av skrivkramp, vilket inte hörde till vanligheterna. När man lägger ifrån sig boken förstår man att det kanske inte var så konstigt. Hur ska han kunna toppa detta? Det vet jag inte då jag inte kommit längre i han bibliografi men jag har svårt att tänka mig att han kommer att överträffa It, den är fulländad på alla plan. Har man inte läst boken tycker man säkert att filmatiseringen är bra men mitt råd till alla er som inte har läst boken men tycker om filmen är att gå in på närmaste antikvariat och köpa den för en femtiolapp. Det är välspenderade pengar som ger dig ett minne för livet.

Halloween III: Season of the Witch (1982)

Det är åtta dagar kvar till Halloween när en vettskrämd man kollapsar på en bensinmack och förs till sjukhus där han i chocktillstånd utbrister ”de kommer att döda oss alla!”. Kort därefter mördas han av en man i svarta handskar som efteråt tänder fyr på sig själv framför ögonen på doktor Daniel Challis. Tillsammans med den mördade mannens dotter, Ellie börjar han att nysta i de ologiska händelserna. Spåren leder dem till den lilla staden Santa Mira och en leksaksfabrik, ägd av den ondskefulla Conal Cochran som smider fruktansvärda planer vilka han tänker sätta i verket under självaste Halloween.

“The world's going to change tonight, doctor, I'm glad you'll be able to watch it. And happy Halloween.”

Jag har alltid avfärdat Halloween III: Season of the Witch som en helt meningslös och kass uppföljare som inte har någonting med de andra delarna att göra. Denna gång träffar vi ingen Michael Myers, ingen Dr. Loomis, ingen Laurie Strode, däremot får vi en helt annan film som oförtjänt hamnat i en franchise där den inte hör hemma. John Carpenters tanke var från början att efter Halloween II skulle Michael Myers förbli död och istället skulle det komma en ny film på temat Halloween varje år. Då den tredje delen fick ett dåligt mottagande (jag kan förstå det, jag blev förbannad när jag såg den första gången och insåg att ingen Myers skulle dyka upp) bestämde sig filmbolaget för att slopa idén och istället återuppliva den populära mördaren. Man kan inte annat än att undra hur det skulle ha sett ut om Carpenter fick som han ville då Halloween III är förbaskat bra.

Halloween III har som sagt ingenting med de andra delarna i filmserien att göra (originalfilmen visas dock på tv vid två tillfällen) utan denna gång står en elak leksakstillverkare i centrum med sina mördarrobotar vid sin sida, redo att lyda hans minsta vink och ett fem ton tungt stenblock från Stonehenge. Vem som har skrivit vad av filmens manus är lite oklart då flera drog sig ur projektet men i slutändan fick Tommy Lee Wallace stå som ensamt namn för hela filmens historia och debuterar här dessutom som regissör. Halloween III berättar en mörk historia och är en väldigt bra sådan som faktiskt bjuder på lite mer vändningar än vad man är van vid, filmens slutscen är fantastisk (om det är en vinkning till Invasion of the Body Snatchers vet jag inte). Även fast det inte är överdrivet mycket våldsamheter i filmen (det finns dock några stycken) är de jävligt coola och uppfinningsrika. Första dödsscenen där en man fastnar mellan två bilar och dör sedan lugnt och stilla är skitsnygg i all sin enkelhet. Den alltid lika bra Tom Atkins är här perfekt som den alkoholsuktande doktorn och kemin mellan honom och den över tjugo år yngre Stacey Nelkin (Ellie) är alldeles utmärkt. Onda Cochran är en bra tillökning till filmvärldens elakingar och Dan O’Herlihy passar fint in i rollen. Musiken i Halloween III är ruskigt bra (det känns ibland som en uppspeedad variant av Carpenters originalkompositioner) och levererar bra och enkla syntslingor som gör filmen otäckare än vad den egentligen är. Självklart fick soundtracket (den finns på spotify) även agera bakgrundsmusik till skrivandet av denna recension! Mycket av filmens mörka stämning är tack vare musiken och utan den skulle Halloween III förmodligen inte vara hälften så bra.

Med en titel som Halloween III, förväntar sig publiken att den ska ha någonting med Michael Myers att göra men istället blir vi tagna på sängen med en historia som känns fräsch mitt bland alla standarduppföljare (jag klagar inte på dom då jag är svag för upprepningar) och är definitivt en av de allra bästa i filmserien. Det är synd att Halloween III inte nöjde sig med enbart undertiteln Season of the Witch då den säkert skulle ha attraherat fler tittare och fått dem att förstå vilken filmpärla det är. Nu är det upp till oss som gillar filmen att sprida ordet bland vuxna och unga - Halloween III är skitbra!