Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

And Soon the Darkness (1970)

Två brittiska tjejer cykelsemestrar på den franska landsbygden. När de två turisterna blir oense om hur semestern ska läggas upp, skiljs de åt. Cathy, som tröttnat på tramporna, lägger sig vid vägkanten för att vila upp sig och bättra på solbrännan. Jane cyklar vidare men när hennes dåliga samvete hinner ikapp henne stannar hon vid ett café för att vänta på sin vän - men Cathy dyker aldrig upp. Jane återvänder till platsen där de skiljdes åt men Cathy är spårlöst försvunnen. Utan att veta vem hon kan lita på beger sig Jane på en desperat jakt efter sin vän, i ett land där språket är främmande och landskapet för henne outforskat.

”Bad road. Bad road!”

Fem år innan regissören Robert Fuest gav publiken den sataniska toppenfilmen The Devil’s Rain och de båda filmerna om Dr. Phibes regisserade han den brittiska filmpärlan And Soon the Darkness. För några år sedan kom en nyinspelningen, vilken jag inte har många minnen från. Har man inte sett originalet så tycker man kanske att den är bra men den nya tagningen på historien kommer inte ens i närheten av originalets storhet.

”Frightened? You don’t have to be.”

And Soon the Darkness använder sig av den smått genialiska taglinen ”Remember the way Hitchcock kept you on the edge of your seat...?”. Det ger publiken hopp om att det de ska bevittna är spänning i mästarklass. Många filmer skulle kunna använda sig av liknande lockelse för att dra till sig publiken men här levererar filmen vad den lovar. Likheterna med Hitchcock kanske inte är särskilt många men det är en fullkomligt lysande rulle där spänningen och atmosfären är blytung. Till en början är And Soon the Darkness en ganska händelselös historia men det dröjer inte länge innan den långsamma, trevande och krypande stämningen om att någonting är väldigt fel infinner sig. Befolkningen på landsbygden beter sig alla mysko och man vet att någonting fruktansvärt har hänt eller är på väg att hända. Om man inte förstår det franska språket är den otrygga känslan ännu mer påtaglig, då ingen av dialogen är översatt, och frustrationen och rädslan som Jane känner i sitt sökande efter sin vän känns äkta. Fuest’s regi är av toppklass och det finns mängder av finurliga kameravinklar och tagningar som är ruggiga utan att de egentligen leder till någonting speciellt. Den vackra landsbygden är en strålande kontrast till den otäcka stämningen. Den atmosfärsfyllda musiken är i perfekt harmoni med den otrygga tonen i filmen och den långsamma uppbyggnaden är utomordentligt iscensatt. And Soon the Darkness utspelar sig under mindre än ett dygn och aldrig i mörker men ändå lyckas filmen med att kännas ruggig, en sekvens fick till och med mig att rycka till i soffan. Den avslutande katt och råtta leken är grymt spännande och den dystra men ändå hoppfulla avslutningen är fenomenal. And Soon the Darkness är ett brittiskt mästerverk som sorgligt nog alldeles för få har sett.

Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.

Gremlins 2: The New Batch (1990)

 

Billy och Kate har flyttat från hålan Kingston Falls till storstaden New York. De drömmer om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan flytta till en finare lägenhet och äntligen gifta sig. De arbetar båda på sensationen Daniel Clamp’s hypermoderna kontorskomplex och när Billy hör brevbäraren vissla på en välbekant melodi förstår han att hans gamla polare Gizmo finns någonstans i närheten. Billy hittar Gizmo i skyskrapans alldeles egna genforskningslabb där den skruvade doktor Catheter utför plågsamma djurförsök. Billy gömmer Gizmo i sin skrivbordslåda tills det är dags för hemfärd. Gizmo passar på att se sig omkring och ännu en gång bryts de tre livsviktiga reglerna. Gizmo får vatten på sig och börjar genast generera elaka varianter av sig själv och snart är det kaos i höghuset.

”You got to evacuate the building. There are creatures in it. They start out small and furry. If they eat after midnight, they form cocoons...”

När jag växte upp så ville alla ungar ha en alldeles egen Mogwai. Problemet var ju bara att de inte fanns på riktigt och det blev en bitter verklighet för många och de döpte sina andra husdjur till Gizmo istället. Gizmo är en av filmhistoriens sötaste skapelser, man smälter så fort den lilla håriga krabaten är i bild. Gremlins är en helgjuten monsterfilm med en stor dos humor i en perfekt kombination. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är en alldeles förtjusande film. Filmbolaget ville att Joe Dante skulle följa upp succén så fort som möjligt men regissören kände sig färdig med monstren för tillfället och det dröjde sex år innan de gjorde entré på bioduken igen. Jag har bara sett Gremlins 2: The New Batch en eller två gånger tidigare (Nintendo-spelet spenderade jag dock mer tid med) och vad jag minns från den så tyckte jag att den var sådär, ingenting speciellt.

Historien är förflyttad från den lilla idyllen Kingston Falls till en skyskrapa i New York och efter en snabb inledning har filmen inte mycket till story. Det är extra mycket av allt och det är fullt blås under den sista timmen. Gremlins 2 är helt hysterisk underhållning som ligger farligt nära gränsen till att bli för mycket av det goda men för det mesta klarar filmen balansgången galant. Det blir lite tramsigt emellanåt och vissa av de nya gremlinsarna är lite väl fjantiga men monstren är även denna gång fräcka skapelser som utstrålar sann skaparglädje. Flera karaktärer från föregångaren dyker upp i uppföljaren. Herr och fru Futterman, Mr Wing, Billy, Kate och förstås Gizmo och hans nya elaka avkommor. Den stackars mogwain fortsätter att bli mobbad och Gizmo är mesigare än någonsin, tills han får nog och tar hjälp av sina kunskaper från sitt tv-tittande och börjar sparka stjärt likt sin idol Rambo. Det kryllar av kända ansikten som gör parodi på sig själva. Hulk Hogan sliter av sig tröjan på en biosalong när gremlinsarna stör föreställningen och filmkritikern Leonard Maltin får svar på tal när han citerar sin egen kritik av originalfilmen Gremlins. Det är kul att se Christopher Lee i rollen som den elaka vetenskapsmannen och även fast hans tid framför kameran är på tok för lite så briljerar han varenda minut han är med. Det är mer fokus på humor i uppföljaren och ibland blir det lite för mycket av den varan och inte alls lika balanserat som i originalet. Gremlins 2 är förstås inte lika bra som ettan men det är en lyckad uppföljare där underhållningsfaktor är hög och speltiden rinner iväg av bara farten.

The Searchers (1956)

Tre år efter att det amerikanska inbördeskriget tagit slut återvänder Ethan Edwards hem till sin broder Aaron och hans familj. Innan han hinner slå sig till ro följer Ethan med pastor/sheriff Samuel och hans män för att lokalisera försvunna boskap men det visar sig vara en skenmanöver. Ethan finner sin brors familj massakrerade av Comanche-indianer och hans två brorsdöttrar Debbie och Lucy har blivit bortrövade. Förblindad av hat ger sig Ethan iväg efter dem som har skadat hans familj i hopp om att hitta sina båda brorsdöttrar vid liv igen.

”That’s what I’m afraid of, Laurie, him finding her! I’ve seen his eyes at the very word Comanche. I’ve seen him take his knife and... Never mind. He’s a man that can go crazy wild! And I intend to be there to stop him, in case he does.”

Jag har ingen relation till John Wayne och jag har knappt sett några filmer med karln. När det kommer till västernfilmer har jag alltid föredragit de italienska och Clint Eastwood har varit den som personifierat den hattförsedda, revolversvingande mannen i ökenlandskapen. Eastwood var lite tuffare än resten av killarna som stampade runt i dammet och Wayne föll mig aldrig riktigt i smaken. John Ford’s (som jag heller inte har någon vidare relation till) The Searchers är en av många amerikanska västernklassiker som jag aldrig sett tidigare, återigen mest på grund av att jag alltid har föredragit mina västernfilmer skitigare och våldsammare. För något år sedan köpte jag emellertid ett gäng äldre amerikanska västernklassiker för att så här i vuxen ålder bilda mig en ordentlig uppfattning.

”That’ll be the day!”

The Searchers är en perfekt middagsmatiné. Filmen inleds och avslutas med lägereldscountry i sin mysigaste form och det är precis den typen av musik som ofta snurrar på min vinylspelare, jag kan inte få nog av gammal country från nittonhundrafemtio- och sextiotalet. Resten av filmmusiken är pampig orkestermusik som spelar på alla sinnesstämningar och hela upplevelsen känns sådär mysig som bara filmer från denna eran lyckas med. The Searchers utspelar sig i Texas (fast är inspelad i Utah) och omgivningarna utomhus och när skådespelarna är kringgärdade av kulisser är grymt snygga. Jag tycker inte att The Searchers är en av de bästa filmer som någonsin har gjorts och jag föredrar fortfarande de italienska men det är ett stilbildande mästerverk och ett viktigt kapitel i amerikansk filmhistoria. Alla borde se The Searchers.

The Incident (2011)

Musikerna George och Max brinner för musiken och sitt rockband. För att få ihop stålar för att kunna spela in en platta jobbar de extra i köket på mentalsjukhuset Sans Asylum i Washington. En kväll händer det som inte får hända – det blir strömavbrott och all elektricitet slås ut. De intagna slinker ur sina låsta celler och personalen finner sig inlåsta med en skara totalt livsfarliga individer…

”Cause we’re locked in an asylum with the criminally insane!”

The Incident eller Asylum Blackout som den också kallas i vissa sammanhang är en av de många filmer ur Njutafilms katalog som jag plockade på mig när jag var på årets sci fi mässa i Helsingborg. Jag har varit nyfiken på den ett bra tag och med spänning satte jag mig ner i tv-soffan och hoppades på det bästa – jag hade tur.

”Guys. They got in, they’re inside. They’re inside!”

Fransmannen Alexandre Courtèz ligger bakom en rad musikvideos med bl.a. The White Stripes (Jack White’s gamla band The GO dyker upp i soundtracket, dock utan White på gitarr) och The Incident är hans långfilmsdebut, en väldigt imponerande sådan. The Incident berättar en simpel men otroligt effektiv historia som håller ett rasande tempo och har ett högt underhållningsvärde. Det är spännande som fan och filmen levererar en rad isande sekvenser. Den stämningsfulla musiken (som är klockren) bygger upp en krypande känsla av obehag och när inledningen väl är avklarad släpper filmen inte greppet om tittaren. Utomhus är det regnigt och ruskigt och i mentalsjukhuset är det kallt och dystert och befolkat med en rad otäcka figurer. The Incident känns som en film från åttiotalet. Det förekommer inga datorer, mobiltelefoner eller andra nyheter utan bilarna är utrustade med kassettdäck och telefonerna sitter fastkopplade i väggarna. Det är en perfekt kombination av thriller och skräck och på sina ställen är The Incident jävligt brutal, utan att för den delen frossa i spektakulära specialeffekter. För en gångs skull får vi bekanta oss med sympatiska karaktärer som känns äkta och som agerar på ett trovärdigt sätt och det känns i detta fall otroligt befriande. The Incident är en skoningslös helvetesfärd och en förbannat bra film. Jag rekommenderar den varmt!

Ticks (1993)

Ett gäng problematiska ungdomar med trista uppväxtförhållanden blir ivägskickade av sina föräldrar till ett vildmarksläger för att komma i harmoni med hjälp av naturens helande krafter. Utflykten bort från storstaden blir ingen picknick för varken ungdomarna eller deras lägerledare när de blir tvungna att kämpa för sina liv då skogen plötsligt kryllar av muterade småkryp. Elaksinnade marijuanaodlare har proppat plantorna fulla med dundersteroider för att få deras odling att växa snabbare men det är inte det enda som växer med en rasande fart i skogen. Fästingar som fått smak på gödningen förvandlas till stora monster och attackerar allt som kommer i deras väg…

”I’m infested!”

Många av de skräckfilmer som kom i början av nittonhundranittiotalet ligger mig än idag varmt om hjärtat. Nittonhundranittiotre kom en hel dröse filmer som hjälpte till att forma mitt skräckfilmsintresse. Warlock: The Armageddon, Witchboard 2, Jason Goes to Hell, Army of Darkness och Ticks var alla filmer som jag såg många gånger under mina ungdomsår. De kom ut i videobutikerna när mitt skräckfilmsintresse var som störst och jag törstade efter nya titlar som skulle skrämma skiten ur mig. Dessutom var de sprillans nya och ingen hade på förhand berättat för mig vad de hade i sitt sköte. Just Ticks var en av de skapelser som jag såg flest gånger och jag älskade den. Den innehöll allt jag avgudade och letade efter i en film. Stora monster, blod och en vacker pingla att vila ögonen på. Nu är det länge sedan jag såg den senast och jag passade på att beställa ett exemplar när Olive Films (samma bolag som tidigare i år gav oss Witchboard 2) släppte den på dvd och blu-ray för några månader sedan.

Ticks är en riktigt trevlig uppgradering av femtiotalets monsterfilmer med elaksinnade djur i de största rollerna. Skitstora fästingar (egentligen är det bara en av dem som är riktigt stor, men i alla fall) är ett fantastiskt påhitt och det borde göras fler filmer med de ”små” krypen i centrum. Regissören Tony Randel är mest känd för den första uppföljaren till Hellraiser men den film jag sett flest gånger av honom (vid sidan av Ticks) är Amityville 1992: It’s About Time, en ganska sunkig uppföljare till The Amityville Horror som jag har svårt att tycka illa om. Jag hatar Seth Green och tyvärr har han en av de största rollerna i Ticks men han är ändå inte den mest irriterande figuren i rullen. Varenda roll i Ticks är stereotypa personporträtt där den ena är mer irriterande än den andra men i detta fall är det verkligen ingenting som jag tänker klaga på. De verkliga huvudrollsinnehavarna, fästingarna är ju de vi bryr oss om och vill se mer av, eller hur?! Vi blir serverade schyssta specialeffekter med mycket klet, slemmigheter och krypande under huden. Fästingarna är ettriga satar som biter sig fast och vägrar släppa taget om man inte sätter fyr på dom. De ser dödsfräcka ut och låter som ett gäng kastanjetter när de far över marken. Ticks är en fartfylld historia där det händer grejer precis hela tiden. Den levererar inga nyheter och vi har sett det förut men det är en underhållande variant på när naturen slår tillbaka och det är en film som jag kommer att se fler gånger i framtiden. Jag tycker fortfarande att Ticks är en helt fantastisk film och det är lite konstigt att det aldrig kom någon uppföljare, vi blir ju nästan lovade det under de sista minuterna…