Ginger Snaps 2: Unleashed (2004)

Har du inte sett originalet gör du bäst i att sluta läsa här och ta en titt på min recension av den istället - annars är det bara att fortsätta.

Ginger är död. I ett sista desperat försök till att rädda sin storasyster blandar Brigitte deras blod. Det misslyckas och istället för hon vidare förbannelsen till sig själv. Brigitte är på ständig flykt och injicerar sig själv med giftet Monkshood, vilket hindrar henne från att förvandlas till ett monster - men det är inget permanent motgift. När hon råkar ta en överdos vaknar Brigitte upp på ett rehabiliteringscenter och då personalen avfärdar henne som missbrukare sätter de henne bakom låsta dörrar för att inleda avgiftningen. Utan en chans att komma åt sitt hämmande gift börjar förvandlingen långsamt att träda i kraft och utanför i mörkret gömmer sig någonting som är minst lika skrämmande...

”If you keep me here, people are gonna die.”

Ginger Snaps var en riktig höjdare och mina förväntningar var höga när jag satte mig ner för att se uppföljaren. Den gjorde mig verkligen inte besviken. Ginger Snaps 2: Unleashed är en av de få uppföljare som levererar på alla plan. Även denna gång är filmen fylld med spännande karaktärer och även fast de flesta inte är särskilt sympatiska är de klockrena i sina sammanhang. Vårdaren som ger de intagna droger i utbyte mot sexuella tjänster är ett kräk som inte vinner många pluspoäng och man väntar bara på att en varulv ska dyka upp och bita huvudet av honom. Den verkliga tillökningen är dock den skruvade, serietidningsälskande tjejen Ghost som är en av de bästa karaktärer jag sett i en film på väldigt länge. Emily Perkins är tillbaka i rollen som lillasystern Brigitte och hennes karaktär skulle jag väldigt gärna se mer av i framtiden. Karaktären har växt och Brigitte är inte längre den oskuldsfulla lillasystern som lutar sig mot sin storasyster utan här lever hon ständigt i gränslandet mellan liv och död och hon vet inte vilket som är att föredra. Rehabiliteringscentret och Ghost’s hus i skogen är ypperliga utspelningsplatser där de dunkla skrymslen hela tiden kan agera gömställen för den lurande faran. Ginger Snaps 2 är mycket mörkare än sin föregångare och den har bevarat det snaskiga våldet från ettan utan att frossa i det. Special- och makeupeffekterna ser även denna gång riktigt bra ut och är en bekräftelse på att den gamla skolan är så mycket bättre än dagens taskiga användande av cgi.

”Don’t you just love the sound of nature?”

Ginger Snaps 2 är ytterligare ett bevis på att kanadensarna många gånger är strået vassare än amerikanarna när det kommer till att göra bra skräckfilm. Precis som ettan är det en lång transportsträcka till själva förvandlingen och även här är det en av många styrkor i filmen. Finalen är strålande och även fast man någonstans anade vissa nyckelsekvenser var jag inte beredd på hur det hela slutade. Ginger Snaps 2 är helt i samma klass som originalet, en alldeles lysande film som åter igen lyckas blåsa nytt liv i varulvsfilmsgenren – Fan, det är ju precis såhär det ska se ut! Nu måste jag se den avslutande delen i trilogin!

Silent Night, Deadly Night (1984)

Det är julafton och unga Billy och hans familj är på väg hem för att fira högtiden när en man i tomtekostym med biltrubbel får pappan att stanna för att ge en hjälpande hand. Föräldrarna blir brutalt mördade framför ögonen på Billy och tillsammans med sin lillebror hamnar de båda pojkarna på ett barnhem där disciplin och bestraffning fyller dagarna. En sadistisk abbedissa gör allt i sin makt för att kuva Billy vars barndomstrauma gör sig allt starkare påmind när julen nalkas. Åren går och vid arton års ålder släpps Billy ut i samhället och får jobb i en leksaksaffär. När julen närmar sig och Billy’s chef ber honom att ställa upp som jultomte i affären slår det slint i huvudet på honom...

”You scared, ain't ya? You should be! Christmas Eve is the scariest damn night of the year!”

Jag har faktiskt inte sett en enda julfilm i år, det har inte funnits tid. Under årets gång har jag samlat på mig så många spännande titlar, gamla som nya, att jag faktiskt inte haft varken lust eller tillfälle att hylla högtiden här på bloggen. Till en början tänkte jag se den ultimata högtidsfilmen Black Christmas igen eller det lite nyare mästerverket Treevenge men efter övervägande föll valet på den klassiska slasherrullen Silent Night, Deadly Night. Det är förmodligen den mest (ö)kända skräckfilmen med en mordgalen jultomte i centrum. Varje år när Sverige iklär sig vinterskrud försöker jag att se den igen men nu är det många herrans år sedan skogstokiga Billy rörde sig i min tv-ruta.

“You see Santa Claus tonight you better run boy, you better run for ya life!”

Även fast det var länge sedan jag såg filmen har jag den färsk i minnet. Som ung tonåring hade jag den på köpkassett tillsammans med Creepshow 2 och de båda filmerna gick varma i videospelaren, inte bara under juletid. När filmen hade premiär skapade den ramaskrin hos upprörda föräldrar och respekterade filmkritiker som Roger Ebert, vilka tyckte att det var rent förkastligt att ha en yxsvingande jultomte i huvudrollen. Det dröjde inte länge innan filmen togs bort från biograferna men som vanligt när någonting förbjuds får det oftast en motsatt effekt. Silent Night, Deadly Night växte sig snabbt till en kultklassiker som alla ungdomar pratade om.

Efter en stämningsfull och ganska brutal inledning när Billys traumatiska barndom summeras under de första tjugo minuterna, förvandlas filmen till en renodlad slasherfilm. Den följer emellertid inte helt genrens riktlinjer genom att servera publiken en maskerad mördare som under de sista minuterna avslöjar sin identitet och motiv. Vi vet redan från början vem det är som begår morden och varför och även fast anledningen är simpel fungerar det alldeles utmärkt. Silent Night, Deadly Night bär flera likheter med Halloween fast istället för Dr Loomis får vi istället stifta bekantskap med den godhjärtade nunnan Margaret som beger sig iväg för att stoppa den plågade Billy. Silent Night, Deadly Night är en snuskig och våldsam historia som än idag håller väldigt bra. Den innehåller allt som hör genren till och förutom några smått legendariska mord (den nattliga pulkaåkningen och spetsningen på djurhuvudet) är filmen sprängfylld men nakna människokroppar och knäppa figurer. Billys mentalsjuka farfar är härligt läbbig och den sadistiska abbedissan är likaså en klockren karaktär som gör filmen till någonting utöver det vanliga när det kommer till den annars ganska standardiserade genren. Silent Night, Deadly Night är en på sina ställen riktigt våldsam skräckfilm som lite otippat genererade fyra uppföljare (jag har inte sett någon av dem). Det är en perfekt rysare att avnjuta såhär i juletid i sällskap med ett gäng lussebullar och en kanna glögg. Silent Night, Deadly Night är inte bara en höjdare bland de skräckfyllda högtidsfilmerna utan är även en av mina favoriter bland slasherrullarna från årtiondet.

The Conjuring (2013)

Året är nittonhundrasjuttioett och platsen är den lilla staden Harrisville på Rhode Island. Paret Roger och Carolyn Perron flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fem döttrar men idyllen förvandlas snart till en mardröm. När maken kommer hem efter en veckas arbete i Kalifornien är hans familj i upplösningstillstånd. Hustrun vaknar med blåmärken på kroppen, deras yngsta dotter berättar om sin nya vän Rory, en rutten stank besudlar luften och klockorna i huset stannar sju minuter över tre på natten. Någonting finns i huset, någonting ondskefullt.

”We've been called ghost hunters. Paranormal researchers. Wackos. But we prefer to be known simply as Ed and Lorraine Warren.”

Precis som The Amityville Horror så är The Conjuring baserad på sanna händelser, det är till och med samma personer inblandade i de båda historierna. Ed och Lorraine Warren är legendariska när det kommer till paranormala företeelser och tillsammans utredde de mängder av fall från femtiotalets början, där det kändaste är ett visst hus som gud glömde. Hur mycket av det som verkligen hände familjen på Rhode Island i början av sjuttiotalet råder det såklart delade meningar om men hemsökta hus är någonting som aldrig kommer att sluta fascinera människan, även om uppgifterna är tillförlitliga eller inte.

”There is something horrible happening in my house.”

Jag har varit avigt inställd till den uppmärksammade nya spökrullen The Conjuring. Det är jättekul att regissören James Wan helhjärtat har levererat skräckfilmer med hjälp av en massa pengar från Hollywood de senaste åren och det är jättekul att filmer av denna sort går upp på biograferna. Problemet är bara att inte mycket av det som regissören har presterat hittills har fallit mig i smaken. Jag tycker om Saw och Death Sentence men Dead Silence och framförallt Insidious blev jag grymt besviken på och i nuläget har jag nästan helt glömt bort deras innehåll. Regissörens senaste film The Conjuring har ett ursnyggt filmomslag och grundpremissen gjorde mig nästan lite våt i byxorna. Jag har bara läst att folk antingen tycker att den är hur läskig som helst eller rakt av kass men efter att jag nu har sett filmen måste jag nog ändå säga att jag ställer mig någonstans i mitten.

Utseendemässigt ser The Conjuring fantastisk ut, det är välspenderade tjugo miljoner dollar. Wan har lyckats fånga sjuttiotalet alldeles utmärkt med allt från miljöer, kläder, frisyrer och musik och filmens förtexter ser otroligt snygga ut i all sin enkelhet, precis så som jag föredrar dem. Spökfilmer är en genre som man kan komma billigt undan med som filmskapare och Wan har använt sig av alla genrens standardingredienser såsom knarrande ljud, dimma, åska, diffusa gestalter och dramatisk musik. Vi får till och med ta del av det klassiska monstret i garderoben och gummibollen som uppenbarar sig från mörkret. Wan kan sin skräckfilmshistoria, ingen tvekan om saken men han fokuserar mer på dynamiken hos karaktärerna och i slutändan blir The Conjuring mer ett drama med rysliga inslag än en renodlad skräckfilm. Det var nog det som fick mig att uppskatta The Conjuring mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Alla skådespelare övertygar i sina roller men de fyra huvudkaraktärerna är riktigt bra, särskilt Vera Farmiga och Patrick Wilson. Filmens uppbyggnad är schyst och hur de båda familjerna Perron och Warren vävs samman, till en början i enskilda skeden, är väldigt bra. The Conjuring är en pyrande mardröm som tar god tid på sig innan den tillkännager sitt hot, även fast vi som åskådare hela tiden vet att det kommer att hända någonting, vilken minut som helst. Men var då The Conjuring så läskig som så många verkar tycka? Nej, verkligen inte. Jag är inte särskilt lättskrämd och jag är härdad när det kommer till skräckfilm men jag kan ändå ibland känna en viss känsla av obehag när jag tittar på en film. Sådana känslor gav The Conjuring mig inte en enda gång. Det finns mängder av snygga och atmosfärsfyllda sekvenser och hela filmen är gjord med finess och känsla för detaljer men det känns ändå som om någonting saknas. Filmbolaget kan dock skatta sig lyckliga då The Conjuring gjorde braksuccé på biograferna och en uppföljare är redan planerad. En lyckad spökfilm ska vara otäck men det är tyvärr inte The Conjuring. Det betyder inte att det är en dålig film, The Conjuring är bra men den kunde ha varit mycket bättre. Jag är till och med beredd att ge Insidious: Chapter 2 en chans.

Ginger Snaps (2000)

Någonting lemlästar hundar i det lilla samhället Bailey Downs i Ontario, samtidigt som stadens invånare försöker leva som vanligt. Systrarna Ginger och Brigitte Fitzgerald fantiserar om döden. När de inte går i skolan planerar de sina självmord och tar makabra bilder på varandra när de porträtterar avlidna versioner av sig själva. En kväll när flickorna är ute på rackartyg får Ginger sin första menstruation och kort därefter blir hon attackerad av ett vilddjur. Chockerade lyckas systrarna fly och när de kommer hem upptäcker de att såren börjar läka av sig själv. Ginger börjar sakta förändras och Brigitte är övertygad om att hennes syster blivit biten av en varulv.

”I get this ache and I thought it was for sex but it’s to tear everything to fucking pieces.”

Den nu tretton år gamla Ginger Snaps har under de senaste åren vuxit till något av en modern kultklassiker. Jag har länge tänkt att se filmen men det har aldrig blivit av, ändå har jag haft de båda första filmerna i min samling i snart ett år, sedan jag köpte de båda för en femtiolapp under Rundgångs mellandagsrea. Av någon anledning har jag alltid trott att Ginger Snaps varit en vampyrfilm och då de nattliga varelserna inte riktigt faller mig i smaken (med få undantag och Jean Rollins filmer såklart) har jag dragit ut på att ta mig an Ginger Snaps. Nu är ju inte Ginger Snaps en vampyrfilm utan det är varulvar som står i centrum och då kändes det hela genast mycket bättre.

”A girl can only be a slut, a bitch, a tease, or the virgin next door.”

Ginger Snaps är en frisk vind i varulvsfilmsgenren och det var länge sedan jag såg någonting i kategorin som är lika bra. Det smarta manuset och avsaknaden av schablonartade karaktärer gör Ginger Snaps till mer än ”bara” en skräckfilm. Även fast de kåta ungdomarna finns med så är de inte utmålade så som de brukar vara. Här är alla varken fula eller snygga, de är mellanting som folk är i allmänhet och det känns ungefär som när jag själv gick på högstadiet. Tonårsfasonerna som går ut på att försöka passa in i samhället samtidigt som man går mot strömmen är perfekt iscensatt och funderingarna kring sexualitet och vuxenlivet känns äkta. Ginger Snaps är i botten ett ungdomsdrama som tar upp alla de jobbiga saker de flesta ungdomar går igenom under högstadiet, dessutom är det för en gångs skull ur två unga kvinnors synvinkel. Den snedvridna synen på kvinnan och hur det påverkar den yngre generationen är skickligt invävt i skräckhistorien, för Ginger Snaps är ju faktiskt till största del en renodlad monsterfilm. Regissören John Fawcett vägrade att använda cgi utan ville att det uteslutande skulle vara special- och make-up effekter av den gamla hederliga sorten och tack som fan för det! Specialeffekterna och odjurets utseende ser fantastiskt ut och gör helheten avsevärt mycket bättre än om en massa datoranimerade specialeffekter skulle ha kommit och förstört. Humorn är på sina ställen klockren och systrarna Fitzgerald som är varandras beskyddare är utmärkt porträtterade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. Filmen har ett bra driv rakt igenom och valet att låta delar av finalen utspela sig under halloween är inte särskilt originellt men i detta fall passar det alldeles utmärkt. Ginger Snaps är en ny favorit bland varulvsfilmerna och definitivt en av de bästa i genren.

Octaman (1971)

Ett gäng forskare med doktor Rick Torres i spetsen åker på en expedition till Latinamerika. Deras uppgift är att utforska efterdyningarna av farlig strålning i vattnet vid ett fiskesamhälle, då flera av invånarna blivit sjuka efter att de druckit av vattnet och ätit fisken. Torres lämnar lägret i hopp om att hitta finansiering till sitt projekt och när han återvänder har ett odjur levt rövare i lägret. Det förorenade vattnet har skapat ett monster som är hälften bläckfisk, hälften människa…

”How can I believe there exist a sea creature with the arms of an octopus who walks on earth like a man?”

Jag såg en bild från Octaman för några veckor sedan där monstret gömmer sig i vassen, och blev förälskad. Omedelbart kände jag att jag måste se filmen, äga den. Jag hade aldrig hört talas om Octaman tidigare men lustigt nog dyker monstret upp i ett filmklipp i Gremlins 2: The New Batch, vilken jag såg om för en vecka sedan - bara några dagar efter det att jag beställt Octaman. Gremlins 2 är fullproppad med allehanda monster och såhär i efterhand är det väl inte så konstigt att jag missade det korta inslaget sist jag såg Joe Dante’s helt hysteriska uppföljare. Tillbaka till ämnet. Det var länge sedan jag längtat så mycket efter att en film ska komma med posten. Tänk att en enda bild fortfarande kan få mig så exalterad – det är ju fantastiskt! Octaman är en bedårande skapelse och ett av de tuffaste gummimonster någonsin. Jag korkade upp finvinet och lutade mig tillbaka i soffan, nyfiken som en pojke i godisaffären fast med en flaska vuxendricka på bordet istället.

”It’s no fair, we come so far for nada.”

För regi och manus står Harry Essex, mannen bakom manus till mängder av filmer från nittonhundrafyrtio- och femtiotalet där Creature from the Black Lagoon förmodligen är den mest kända. Det dröjde emellertid sjutton år innan han själv satte sig bakom kameran och gjorde sin egen monsterfilm. Octaman bär flera likheter med Creature from the Black Lagoon (vissa sekvenser är direkt kopierade) men är inte i närheten lika bra. Octaman levererar ingen originell historia men det är ju heller inte därför vi väljer att titta på filmen. Det är monstret vi vill se och här dröjer det inte länge innan mutationen gör entré. Redan innan förtexterna har dragit igång får vi se Octaman i all sin prakt, svingandes med sina tentakler. Octaman skiter fullständigt i att gömma sig i dunkla miljöer och bara visa delar av sin kropp. Octaman dyker upp överallt, hela tiden, dag som natt. Monstret för sig som Frankensteins skapelse och när han inte kramar ihjäl sina offer lappar han till dem till höger och vänster med sina sugproppsförsedda labbar. 

För monsterkostymen står Rick Baker som numera är världskänd men med Octaman visade han framfötterna för första gången, långt innan han började håva in oscarsstatyetter. Det är tack vare Baker som Octaman är vad den är. Utan hans involvering skulle förmodligen filmen inte vara mycket att hänga i granen. Visst ser man tydligt att det är en människa i gummidräkt som spelar monstret men det är just det som är filmens charm. Octaman känns som en monsterfilm från femtiotalet och det är förmodligen precis det som var meningen. Filmen är inspelad i tystnad och allt ljud och dialog är inspelad i efterhand. Arkivbilder får ofta agera omgivning och det är tydligt vad som är filmat på plats och vad som är hämtat från allehanda nyhetssändningar eller djurprogram. Regin är inte filmens starka sida och scener som utspelar sig under dagen är i nästa sekund i mörker. Dialogen är tramsig och skådespeleriet är träigt och vissa scener känns onödigt långa när det egentligen inte händer någonting men detta är petitesser och bidrar (förutom det ibland långsamma tempot) till filmens charm. Octaman är en fånig b-film med stort B som på sina ställen till och med levererar lite blodiga våldsamheter som inte är helt olika de som kan ses i samtida italienska våldsfilmer. Folk som uppskattar monsterfilmer med människor i gummidräkter måste se Octaman, resten gör bäst i att sky den som pesten. Jag föll pladask för Octaman och även fast det finns mängder av brister är det en film jag definitivt kommer att se flera gånger i framtiden.

Resolution (2012)

Michael är orolig för sin bästa vän Chris som har grava drogproblem. När han får ett oroväckande videoklipp och en karta skickad till sin e-post beger han sig för att söka upp sin vän. Michael hittar Chris i en övergiven stuga och när Chris vägrar söka hjälp för sina problem ger Michael sin vän några el-stötar, handfängslar honom vid väggen och inleder avgiftningen. Men det är någonting fel med omgivningen. Någon övervakar dem och lämnar bisarra inspelningar där de själva är centerfigurer…

”There really are a lot of weird people out here.”

Det största problemet (som samtidigt är en oerhörd tillgång) idag när det kommer till film är att du kan hitta all information om dem på nätet. Du läser så mycket om rullen innan du har sett den att överraskningarna i slutändan inte blir särskilt många. Jag tror att det är just därför som filmer inte skrämmer mig särskilt ofta längre, gamla som nya. Du vet för mycket i förväg. Jag får förstås skylla mig själv och tyvärr är jag på tok för nyfiken för mitt eget bästa när det kommer till filmer som intresserar mig. Ibland, väldigt sällan, händer det att min nyfikenhet inte helt tar över och jag hittar ett guldkorn som överraskar mig i sin kreativitet och sitt historieberättande, en sådan film är Resolution.

”Can we try it another way?”

Jag har hört många positiva reaktioner om Resolution men med undantag för grundpremissen visste jag ingenting om filmen när jag äntligen tog mig tid att se den. Jag vet inte varför men jag tänker på Yellowbrickroad vid flera tillfällen under speltiden. De båda skapelserna har kanske inte direkt många likheter när det kommer till historierna men stämningsmässigt har de mycket gemensamt. Jag föredrar dock Resolution.  Det är en imponerande långfilmsdebut av regissören och manusförfattaren Justin Benson (som delar äran med Aaron Moorhead). Resolution är en film som förlitar sig mycket på dialog och detta är någonting som är en balansgång som är lätt att misslyckas med, men det gör inte Resolution. De båda huvudrollsinnehavarna Peter Cilella och Vinny Curran (som ser ut som en sliten Ryan Reynolds) övertygar i sina roller. Curran är riktigt bra och jag hoppas verkligen att hans karriär inte tar slut här.

Resolution känns otroligt fräsch och bevisar att det inte krävs en hög budget för att kunna skapa en bra film. Filmen levererar en rad riktigt effektivt ruggiga sekvenser och vid ett par tillfällen hoppade jag högt i soffan. Även fast det är att rekommendera vid de flesta stunder då man tittar på en film gör du bäst i att se Resolution med lamporna släckta och volymen rejält uppskruvad i hörlurarna. Resolution är ett hopkok av bisarra händelser. Det finns säkert en röd tråd någonstans och vissa saker kan man som tittare ana sig fram till men Resolution är en film som kräver uppmärksamhet och jag känner redan nu att jag måste se den igen, lösa gåtan. Resolution är en väldigt annorlunda skapelse och kommer inte att falla alla i smaken och de flesta kommer säkert att avfärda den som en långsam och händelsefattig historia men jag tycker att den är grymt bra. Resolution är en av årets bästa lågbudgetrullar!

Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.