Parties Fines (1977)

Året är 1930 och vi får en inblick i ett gäng översexuella figurers liv under ett dygn. Baronen Pierre är en pervers man med masochistiska böjelser som är gift med den uttråkade Charlotte. Baronen och hans chaufför åker iväg på ”affärer” och lämnar Charlotte hemma med deras kedjerökande och ständigt onanerande hembiträde Alice. Alice halvblinda bror John och hans polare Mr. Finch kommer på besök och under middagen passar Mr. Finch på att ha sex med sin polares syster framför hans nästintill blinda ögon. När Charlotte kommer på dem och ber dem att lämna hennes hus vägrar de. Istället tvingar de Charlotte och Alice att byta roller och Charlotte får agera sexslav och betjänt till de båda männen medan Alice snällt tittar på och tar varje chans hon får till att medverka i deras sexlekar. Det blir en dag fylld med klädbyten, dragspel och sex i alla tänkbara variationer.

”Baron! What are you trying to do? I just came in to make a phonecall!”

Vackra fransyskan Brigitte Lahaie slog igenom stort under slutet av 1970-talet som aktris i mängder av filmer, främst inom porrfilmsindustrin. Hon blev i samma veva något av en favorit hos filmregissören Jean Rollin som valde att ha med henne i många av sina bästa filmer som Fascination (recension HÄR) och The Grapes of Death (recension HÄR). Parties Fines eller Baronessans Vilda Sexorgier som filmen kallas här hemma i Sverige, var en av hennes tidigaste bidrag till genren som upptog majoriteten av hennes roller. Karaktärernas namn varierar beroende på om man tittar på den franska originalversionen eller den dubbade amerikanska versionen. Jag valde den dubbade då det inte fanns några undertexter tillängliga men det störde mig inte det minsta. Parties Fines känns varken grov eller burdus och den ser heller inte ut som en vuxenfilm trots att det förekommer mängder av detaljerade samlag. Skådespelarna och deras nonsensdialog är överraskande bra för att vara i denna typ av film och det känns inte alls billigt eller smutsigt. Filmen är snyggt utförd med fräcka kameravinklar och en ofta psykedelisk känsla. Ibland upplevs Parties Fines som en snäll variant av The House on the Edge of the Park (recension HÄR) eller liknande filmer men oftast är det en småskojig sexkomedi som innehåller lite grövre scener (det är ju trots allt rated X) än vanligt med fokus på onani och cirkusmusik. Här tager man vad man haver, frukter, grönsaker och till och med en kaffekvarn blir självklara hjälpmedel för de hypersexuella kvinnorna. Det är inte särskilt uppeggande men det är alltid underhållande och det blir heller aldrig tråkigt. Regissören Gérard Kikoïne gjorde 10 år senare Edge of Sanity, sin egen skruvade version av Dr Jekyll och Mr Hyde med en kokainsnortande Anthony Perkins i huvudrollen. Efter ytterligare en långfilm och ett avsnitt i en tv-serie lade regissören ner sin karriär. Brigitte Lahaie briljerar som vanligt och stjäl varenda scen hon är med i med sin otroliga utstrålning och vackra figur. Parties Fines är trivsam vuxenunderhållning som får det att röra sig mer i mungiporna än i byxorna.

American Horror Story: Season 1 (2011)

“You’re going to die in there.”

Ben, hans fru Vivien och deras tonårsdotter Violet, flyttar från Boston till Los Angeles efter det att Vivien haft ett missfall och Ben blivit ertappad utan kläder med en av sina unga studenter. De försöker lappa ihop sitt trasiga äktenskap och hittar ett stort hus till en billig peng som de flyttar in i. Ben arbetar hemma som psykiatriker samtidigt som Vivien försöker finna ett sätt att förlåta sin äkta make. Violet är olycklig och drar sig undan och spenderar mesta delen av sin tid instängd på sitt rum. Deras redan ohållbara situation förvärras när mystiska saker inträffar och det visar sig att huset bär på ett våldsamt förflutet. Familjer som tidigare bott i huset har blivit mördade på fruktansvärda sätt och de vägrar att inse att de inte längre är i livet och att en ny familj tagit deras plats.

”When you die in this house you don’t get to leave.”

American Horror Story är skapad av männen som ligger bakom en av de bästa serierna på senare år, Nip/Tuck. Självklart var mina förväntningar ganska höga men jag var beredd på att bli besviken. Så blev inte fallet utan American Horror Story är en riktigt lyckad berättelse. Varje avsnitt inleds, likt den lysande serien Six Feet Under, med en glimt om vilka våldsamheter som skett i huset tidigare och sakta men säkert vävs historier från då och nu ihop. Från det att den lilla tjejen med Downs syndrom säger till de två rödhåriga tvillingbröderna att de kommer att dö i huset är stämningen blytung rakt igenom. Självklart finns det några enstaka svackor och mot slutet tappar den lite fart men när det finns så få brister som här är det ingenting att orda om. Serien lyckas sammanföra uttjatade klichéer som faktiskt känns fräscha, effektiva skrämseleffekter, intressanta personporträtt och en riktigt gedigen och smart historia som levererar många "åh fan" upplevelser. Trots den fiktiva historien vävs det in sanna händelser som Den svarta Dahlian, massmördaren Richard Speck och en skolmassaker som mycket väl kunde spegla händelserna på Columbine 1999. Dessutom tar American Horror Story inspiration från författare som Edgar Allan Poe och det bästa från Stephen Kings verk där The Shining kanske är den starkaste influensen. Det gör hela serien mer trovärdig när det övernaturliga och det verkliga blir till ett och som tittare är du ofta inte beredd på vad som komma skall. Sakta men säkert börjar vi ana hur allt ligger till och att de flesta karaktärerna inte har rent mjöl i påsen. Det är svårt att veta vilka som är i livet och vilka som inte är det, helt plötsligt visar det sig att personer man trodde var friska som nötkärnor i själva verket är lika döda som en sten. American Horror Story har en skön atmosfär rakt igenom och utan att vara direkt otäck lyckas den ändå skapa många ruggiga sekvenser. Serien drar igång på full rulle redan från starten och saktar sedan aldrig ner vilket brukar vara många till en början intressanta seriers problem. Det höga tempot gör att du som tittare måste vara uppmärksam hela tiden annars riskerar du att missa viktiga detaljer och det är bara att konstatera att det är skönt med lite hjärngympa ibland. Skådespelarna håller hög klass, stora roller som små och det är inte obefogat att den oscarsbelönade Jessica Lange blev belönad med en Golden Globe för sitt porträtt av den bisarra grannen Constance. American Horror Story är en av de bättre serierna jag sett på länge och jag ser redan nu fram mot den andra säsongen som är planerad till någon gång under detta år. Tydligen ska det vara en ny historia med nya karaktärer men det ser jag bara som någonting positivt även fast jag kommer sakna karaktärerna i det olycksdrabbade huset som Gud helt verkar ha glömt.

Den Sista Dokusåpan (2012)

Dagdrömmaren Abbe är arbetslös i väntan på att slå igenom inom mediebranschen. Plötsligt ringer de från tv och frågar om han kan tänka sig att praktisera under inspelningarna av den nya dokusåpan ”Den Sista Dokusåpan”, en ny skapelse där ”kändisar” från tidigare dokusåpor ska spendera tid tillsammans i ett hus ute på landsbygden. En influensa drar genom landet och då den tilltänkta kameramannen insjuknar får Abbe sin stora chans att hoppa in som ersättare. Dessutom är programledaren ingen mindre än hans stora förälskelse Sofie Darnell. Inspelningarna hinner knappt starta innan helvetet bryter lös och kändisarna får kämpa för sina liv i ett infekterat Sverige där de döda vaknar till liv. Deras enda chans till överlevnad är att hitta en frizon i huvudstaden.

”Då vill jag dö som He-Man eller någon annan i Turtles.”

Den Sista Dokusåpan blev en positiv överraskning både för mig och min i vanliga fall zombiefilmshatande sambo. Här lyckas den ofta misslyckade kombinationen mellan komedi och skräck. Att sedan serien kan ses som ett sista rop på hjälp till tvbolagen att lägga ner alla dessa dokusåpor är gjort på ett lysande sätt. Hur många gånger har Sveriges befolkning inte önskat att dessa så kallade kändisar ska försvinna från tvrutorna, för all framtid? Här sker det på ett brutalt sätt men alltid med glimten i ögat och jag måste få lov att säga att vissa av deltagarna faktiskt imponerade. Nu har jag aldrig följt några dokusåpor, med undantag från Baren där det var mycket tack vare Daniel Dellamorte och hans passion för italiensk skräckfilm som fick mig att sitta bänkad framför tvn. De flesta är för mig helt okända med undantag för Robinson-Robban och Baren-Meral och de agerar precis så som vi förväntar oss men då båda två går ett våldsamt öde till mötes är allt förlåtet. Blogg-Vanita och Big Brother-Simon har jag aldrig tidigare hört talas om men båda två är förbannat underhållande och jag kan mycket väl tänka mig att se dem i andra skapelser. Deras korkade personporträtt (som jag hoppas inte är deras egna) är en fröjd och det är mycket tack vare dom som hela humordelen fungerar så pass bra som den faktiskt gör. Filip Berg som spelar Abbe imponerar också och det skulle inte förvåna mig om han slår igenom på den vita duken inom en snar framtid. Cecilia Forrs från ICA-reklamerna och I Rymden Finns Inga Känslor är stabil men inte mer, jag hade förväntat mig lite mer men å andra sidan är hon fortfarande en av de charmigaste skådisarna vi har i Sverige. Producenten Micke B, spelad av Christian Wennberg, spelar över så det står härliga till men konstigt nog irriterar det mig inte utan får mig att fnissa högt vid flera tillfällen. Vad som däremot irriterar mig är Daniel Paris, vinnaren från såpan Ung och Bortskämd. En mer störig och totalt talanglös människa får man leta efter. Det finns ingen substans i hans agerande och hans fjolliga framfart och svensk/amerikanske snicksnack irriterar mig i varje avsnitt och jag väntar bara på att han ska bli sliten i stycken. Den Sista Dokusåpan kör på alla tänkbara klichéer från likasinnade filmer och tv-serier och kännare av genren hittar säkert flera scener de känner igen från liknande rullar men det är alltid gjort med glimten i ögat, dessutom lyckas de skapa några riktigt effektfulla sekvenser som filmskapare säkerligen kommer att efterapa i framtiden, exempelvis svampplockaren. Det går inte att tala om Den Sista Dokusåpan utan att nämna Lill-Babs, Patrik Sjöberg och Caroline Af Ugglas som dyker upp som sig själva. De gör inga stora roller men det lilla de presterar är oftast förbannat kul och träffsäkert. Allt är väldigt habilt utfört och zombisarna ser riktigt imponerande ut och serien håller ett högt tempo. De åtta delarna på 20+ minuter är en perfekt längd och jag skulle gärna se en andra säsong. Ska du se en dokusåpa innan du dör se då Den Sista Dokusåpan. Det har aldrig varit lika kul tidigare att stifta bekantskapen med Sveriges ”sista bokstaven i alfabetet - kändisar”.

The Rapeman (1993)

Keisuke är en högstadielärare som på sin fritid driver Rapeman Services tillsammans med sin farbror. Deras motto är att rätta fel genom penetrering. Pengarna de samlar ihop ska gå till en donation som hindrar barnhemmet Sunflower från att stängas ner, samma barnhem som tog hand om Keisuke när han vid fem års ålder blev föräldralös. En namnlös klubbägarinna dyker upp och söker deras hjälp. Hennes före detta pojkvän Takashi Kayama är nu politiker och hans sekreterare Tomoko hans fru. Hon ber Rapeman Services att få Tomoko att känna samma smärta som hon själv går igenom. Keisuke tvekar till en början då han anar ugglor i mossen men efter övertalning från sin farbror går han till slut med på att ta sig an uppdraget. Under attacken glider en bil förbi och tar foton på våldtäkten och en ung kvinnlig journalist börjar snoka vid deras lägenhet. Keisuke besöker tjejen och hotar med våldtäkt om han inte får fotona. Han får fel foton men de visar sig vara värdefulla då de fångat klubbägarinnan tillsammans med medlemmar från Kyokuryu Yakuzan. När Keisukes farbror blir misshandlad får han nog och inleder sin egen utredning då han inte har några planer på att donera smutsiga pengar till barnhemmet.

”Rapeman represents justice, vengeance when the law is powerless.”

The Rapeman eller The Reipuman som är den japanska originaltiteln är den första i en serie på totalt nio(!) filmer som spelades in under åren 1993-1996. De bygger på en populär mangaserie med samma namn där huvudkaraktären Keisuke Uasake driver Rapeman Services tillsammans med sin farbror. Med tanke på temat kunde detta ha blivit en otäck historia men istället blir det den totala motsatsen. The Rapeman är skamligt underhållande och ofta riktigt kul på ett vis som bara japanerna klarar av att leverera. Den korta speltiden på 75 minuter är till filmens fördel då det aldrig hinner bli segt och utdraget. Det är inte det minsta chockerande då alla verkar vara nöjda med den rättskipande våldtäktsmannens tjänster, kunder som offer. Överfallsscenerna är heller inte särskilt explicita och då de drabbade kvinnorna ber efter mer när det är över kan man undra vad den kvinnliga upphovsmakaren Keiko Aisaki tänkte på när hon skapade karaktären Rapeman. Allt är så politiskt inkorrekt som det bara går och då tänker jag inte bara på Rapeman Services. På ytan kan The Rapeman verka stötande och vilja ge ett skevt budskap men så är definitivt inte fallet. Det går inte att ta filmen på allvar och försöker man det har man inte här att göra. Jag är i alla fall lika nöjd som Rapemans kunder och hälsar gärna på hos honom och hans farbror igen. 

I'll Always Know What You Did Last Summer (2006)

Det är den 4:e juli och några ungdomar i Broken Ridge, Colorado spenderar kvällen på ett nöjesfält där de åker karuseller och skrämmer upp varandra med vandringssägnen om fiskaren som just denna dag, varje år mördar hemlighetsfulla ungdomar. De iscensätter en attack av fiskaren men någonting går fel och deras vän P.J. dör. Chockade och skuldtyngda bestämmer sig gänget för att inte knysta ett ord om händelsen för någon, någonsin.

Ett år senare har vännerna gått skilda vägar och när de möts igen har deras relationer förändrats drastiskt. När Amber (som tycker om att fotografera) får 50(!) textmeddelanden mitt i natten där det står I know what you did last summer tvingas de forna vännerna att ta tag i sina smärtsamma minnen en gång för alla. Nationaldagen närmar sig och fler i gänget får meddelanden om att någon vet vad de gjorde förra sommaren och en efter en faller de offer för någon, eller något i fiskemundering. 

Jag såg aldrig I’ll Always Know What You Did Last Summer när den kom och då de två första filmerna (recension HÄR och HÄR) inte imponerade fann jag aldrig någon anledning till att se den. Förens nu då jag nyligen sett om de två första bidragen, ytterligare en gång. I’ll Always Know What You Did Last Summer släpptes direkt på dvd, utan några planer på en biorelease. Filmen har heller ingenting med de två föregångarna att göra om man bortser från några tidningsutklipp om morden som utspelade sig i den lilla fiskebyn Croaker och på Bahamas. Det var tänkt att en ”riktig” uppföljare skulle spelas in så fort som möjligt efter det att I Still Know What You Did Last Summer haft premiär. Jennifer Love Hewitt och Freddie Prinze Jr var tilltänkta att reprisera sina roller men då det drog ut på tiden, slopades idéerna om en tilltänkt uppföljare. Så blev det ju inte, utan 2006 kom den tredje och förhoppningsvis sista delen i serien. I’ll Always Know What You Did Last Summer försöker allt vad den kan med att blåsa liv i legenden om den blodtörstiga fiskaren. Resultatet blir allt annat än bra och tvisten i slutet av filmen är helt åt helvete. Jag hade på känn att detta inte skulle vara bra men att det skulle vara såhär dåligt, det kunde jag aldrig tro. Allt är mycket sämre än de redan ganska så kassa föregångarna. Skådisarna, regin, fotot, musiken, atmosfären, dialogen - allt är totalt talanglöst. Den jobbiga klippningen när de oinspirerade mordsekvenserna äger rum får mig att vilja ta ut dvdn ur spelaren och bryta sönder skivan så att ingen annan behöver genomlida samma tortyr. De första två filmerna är mästerverk i jämförelse med detta dravel. Filmen är sövande tråkig och jag väntar bara på att eländet skulle ta slut. I’ll Always Know What You Did Last Summer är ta mig fan det sämsta jag sett på väldigt länge och det enda filmen lyckades med var att stjäla 90 minuter från mig som jag aldrig får tillbaka igen.

Fatal Attraction (1987)

Dan Gallagher är en advokat som sedan nio år tillbaka lever i ett lyckligt äktenskap tillsammans med sin fru Beth och deras nioåriga dotter Ellen. När Beth åker till sina föräldrar begår Dan sitt livs misstag. Han inleder en affär med kvinnan Alex och efter det förändras allt. När Dan vill avsluta affären blir Alex tokig och försöker ta sitt liv. Han spenderar natten hos Alex på grund av dåligt samvete och när han lämnar hennes lägenhet dagen efter antar Dan att allt är glömt och förlåtet. Dan går tillbaka till sitt gamla liv men inser snart att Alex inte är helt frisk. Hon dyker upp på hans jobb och ringer till bostaden, dessutom påstår Alex att hon är gravid. Mardrömmen har bara börjat.

Fatal Attraction eller Farlig Förbindelse som var titeln när den gick upp på de svenska biograferna, var filmen som fick männen på 1980-talet att tänka en extra gång innan de bedrog sina fruar. Filmen levererar ett extremt budskap som sedan dess kopierats massvis av gånger. Regissören Adrian Lyne lyckas skapa en tät thriller med två strålande huvudrollsinnehavare. Glenn Close är allt annat än attraktiv men hon är som klippt och skuren som den psykotiska Alex. Michael Douglas är en av mina favoritskådespelare och här är han lika bra som alltid. Även de mindre rollerna är bra och paret Gallaghers dotter Ellen, spelad av Ellen Hamilton Latzen, imponerar stort. Det är svårt att förstå varför Dan beslutar sig för att vara otrogen mot sin fru. Den enda ledtråden vi får är när deras dotter en gång kryper upp i föräldrarnas säng och därmed hindrar paret från att ha sex. Allt som oftast verkar Gallaghers vara det perfekta paret och frugan Beth, spelad av den charmiga Anne Archer, är dessutom fan så mycket mer attraktiv än den ganska sunkiga Alex. Det var trots allt 1980-talet, män kanske föredrog en annan typ av kvinnor på den tiden, vad vet jag. Fatal Attraction håller än idag och slutet är fortfarande en riktig nagelbitare. Min enda invändning skulle i så fall vara spellängden. Ibland känns filmen något långsam och skulle ha tjänat på att kortas ner en kvart eller två. Bortsett från det bevisar Fatal Attraction att man inte behöver ha en massa specialeffekter och blodiga mord för att göra en spännande film, en kokad kanin räcker långt.

Friday the 13th Part III (1982)

Friday the 13th Part III tar vid direkt efter händelserna i den andra delen. Jason överlever macheteattacken och beger sig på stuts och mördar två stackare. Nya ungdomar åker iväg för att knarka, supa och knulla runt i närheten av Camp Crystal Lake. Chris och hennes vänner ska spendera helgen på hennes fars lantställe och de hinner knappt komma till rätta innan de blir ovänner med ett motorcykelgäng när de kör över tuffingarnas färdmedel. Motorcykelgänget bestämmer sig för att hämnas och åker till lantstället för att sätta fyr på deras lada. Där inne gömmer sig Jason som passar på att stilla sin blodshunger och mördar trubbelmakarna. Chris och hennes vänner är ovetandes om vad som har hänt och att de nu står på tur.

Jag brukar ha som tradition att se en Friday the 13th-film varje gång datumet dyker upp i kalendern och denna gång föll valet på del tre.

Friday the 13th Part III skulle egentligen ha kunnat heta Saturday the 14th istället då mestadelen av händelserna utspelar sig dagen efter hemskheterna i Friday the 13th Part 2. Filmen får mig att drömma mig bort och önska att filmproducenterna i Hollywood ska sätta i system att spela in två Friday the 13th-filmer samtidigt med start så fort som möjligt. Varje gång en film om morden på en fredag filmas spelar de samtidigt in uppföljaren som utspelar sig nästkommande dag. Funkar det ens i närheten lika bra som det gör med del två och del tre lär ju stålarna rulla in, dessutom får publiken två stycken filmer samtidigt utan att behöva vänta en massa år. Vi vet ju alla att en hel dröse med filmer i serien följde men erkänn, det låter inte som en helt värdelös idé? Det är bara att börja om på ny kula efter den relativt lyckade nyinspelningen, jag i alla fall vill se Jason mörda fler ungdomar och återuppstå om och om igen. Nog om detta, nu återvänder vi till filmen. Den tredje delen om den vanskapta massmördaren Jason Voorhees är filmad för 3D och detta märks ofta i scener involverande jojo, popcorn, äpplen och ögon. Jag köpte filmen för tredje gången då jag trodde att dvdn skulle innehålla två stycken 3D glasögon men tji fick jag då versionen jag köpte var helt fel. Jag får helt enkelt köpa den en fjärde gång under titeln deluxe edition där filmen visas i både 2- och 3D. Skit samma, 3D grejerna stör inte alls utan gör filmen istället ännu mer underhållande, till och med när det är tvådimensionellt. Om man bortser från 3D effekterna är Friday the 13th Part III mest känd som filmen där Jason får sin hockeymask och därmed skapar sitt klassiska utseende. Jason har förändrats drastiskt från den andra delen. Hans vita säck är borta och det som döljer sig där bakom är inte längre ett skäggprytt ansikte med tofsar av hår på huvudet utan det är helt befriat från hårväxt. Ska man leta logiska luckor hittar man många men det är inget jag tänker lägga någon tid på, Friday the 13th Part III är ren underhållning och ingenting annat. Steve Miner agerar återigen bakom kameran och är dessutom den enda regissör som regisserat mer än en film i serien. Det finns många scener som är kopierade från den första delen som t.ex. byfånen, mordet i hängmattan och slutsekvensen men det är definitivt ingenting som stör då detta är ett mycket bra bidrag till serien. Filmen har ett bra flyt och de 90 minuterna springer iväg snabbt. Som vanligt finns här några minnesvärda mord, denna gång harpunen i ögat och gå på händerna tragedin. Miner lyckas med en hel del riktigt stämningsfyllda scener och Chris återblick från sitt möte med den deformerade Jason är hur bra som helst och en av de anledningarna till att jag gillar filmen så mycket. Friday the 13th Part III är den del med tunnast historia, det finns ingen historia överhuvudtaget. Jason gömmer sig mest i en lada och lämnar den enbart för att då och då ta livet av någon men jag gillar det. Här finns en hel del kul karaktärer som drummeln Shelly och de två haschtomtarna Chuck och Chili, slasherfilmer behöver inga onödiga personporträtt med intressant historik. Det känns som jag alltid tycker att just den delen jag väljer att se om i serien är min nya favorit och så känner jag även efter att ha sett del tre (fast min favorit är egentligen den fjärde delen, recension HÄR). Det kommer jag säkert inte tycka nästa gång jag placerar en Friday the 13th film i dvd-spelaren men just nu känner jag så i alla fall och det är inget dåligt betyg!